Stroken vände upp och ner på livet

I mitten av augusti förra året var det dags för skolstart för Ralphs yngsta son Victor. Det familjen inte visste då var att det skulle bli en väldigt annorlunda dag.

När Victor kom hem från skolan den där dagen och ringde på dörren var det ingen som öppnade. Han såg att det lyste i källaren och gick ner för att kolla om pappa Ralph kanske var där nere och inte hörde ringklockans plingande. I källaren hittade han mycket riktigt sin pappa, men inte i full färd med något projekt som han brukade, utan liggandes på golvet och knappt kontaktbar.

Låg över en timme på golvet

Någon dryg timme tidigare hade Ralph kommit hem från jobbet och gått ner i tvättstugan. Han satte på vattenkranen och sen smällde det plötsligt till och han föll ihop.

-Min första tanke var att jag måste stänga av vattenkranen som stod och rann, men jag kunde inte ta mig upp. Telefonen hade jag inte heller med mig så jag blev bara liggandes där och var helt borta, berättar Ralph.

Mer än en timme senare kom sonen hem och då drogs en kedja av händelser igång. Victor ringde sin mamma och berättade att ”Pappa ligger på golvet. Han svarar inte, men han andas och hjärtat slår”.

Mamma Therese får tag på sin bror som jobbar i närheten och kan rycka ut. De larmar 112 och när Therese som fått lift hem från jobbet kommer upp på uppfarten möter hon ambulansen.

Snabbt på benen men många hinder kvar

Ralph förs i ilfart i ambulansen till sjukhuset. Där ser man ganska snabbt att han fått en blodpropp i halspulsådern och han får behandling med trombolys. Som tur var svarar Ralph bra på behandlingen och bara tio timmar efter att han blev inskriven med en helt utslagen högersida kunde han stå upp igen.

-Det tog flera dagar att förstå vad som hänt mig och jag tog in lite i taget. När jag träffade logopeden kom en riktig kalldusch. Hon bad mig att säga så många ord jag kunde på bokstaven F under trettio sekunder. Bara två ord kunde jag få fram och sen var det likadant med bokstaven A. Yes, tänkte jag. A är ju ännu lättare, men ”apa” var det enda ordet jag kom på och sen var det bara stopp, minns Ralph

Efter fem dagar blir Ralph utskriven och skickas hem. Han hinner bara vara hemma något dygn innan nästa chock kommer.

-Första kvällen när jag gick och lade mig var det med en oro i kroppen. Halv två på natten vaknar jag genomsvettig. Jag försökte peta på Therese för att väcka henne, men fick inte upp högra armen. Till slut lyckades jag putta på henne med vänstra benet och hon såg i mina ögon att det var allvar igen, säger Ralph.

När ambulanspersonalen kom kunde de leda honom nedför trappen, men sen blev det ny färd med blåljus till sjukhuset där man konstaterade en ny propp på samma ställe. Då gjordes en trombektomi där man går in med en kateter i hjärnan via ett kärl i ljumsken och tar bort blodproppen.

Allt måste läras om på nytt

Ralph repar sig efter behandlingen och skickas vidare från sjukhuset till Stora Sköndal för rehab i tre veckor. Tillsammans med personalen går han igenom vardagliga situationer för att få en bild av vad som blivit svårt efter stroken. Stava, räkna, laga mat, köra bil allt sådant som varit självklarheter förut behöver Ralph nu träna upp igen.

-Jag fick baka scones, köra i bilsimulator och träna på att läsa igen. Att läsa tyst gick bra men högläsning var jättesvårt. Den första dagen när jag hade åkt buss till rehaben var jag så slut att jag fick börja med att lägga mig i vilorummet och sova, berättar Ralph.

Idag ett halvår efter den första stroken har han gjort stora framsteg, men allt tar på krafterna. Hjärntröttheten är en ständig följeslagare och något som inte syns utåt.

-Min fru gjorde en knäoperation och hoppade på kryckor för några månader sedan och alla grannar och vänner tyckte synd om henne. Det är så tydligt när någon kommer på kryckor, men man glömmer lätt att det finns dolda handikapp.

Nu har Ralph börjat provjobba några timmar per vecka samtidigt som han fortsätter sin rehabträning på Danderyds hjärnskadeavdelning. Hur det går att jobba ska utvärderas och om allt ser bra ut får han trappa upp jobbet lite eftersom. Familjen har gett ett otroligt stöd och trots den tuffa vägen tillbaka är han positiv och drömmer om att snart kunna vara tillbaka i skidbacken igen.

-Jag är hoppfull och jag försöker ha lite distans och driva med mig själv. Alla i familjen har varit ett jättefint stöd och inte minst alla proffs som jobbar med rehab. Det är inte nattsvart. Hjärnan är otrolig och hittar nya vägar.