Det gäller alla med förmaksflimmer
Fler människor lider och dör av hjärt- och lungsjukdomar än av något annat. Forskning är lösningen men saknar pengar. Har du möjlighet att hjälpa till?
Så kan du hjälpa tillAvvikelser i hjärtats rytm är vanliga. De beror på fel i hjärtats elektriska impulsbildning eller impuls och kallas med ett sammanfattande namn hjärtrytmrubbningar eller arytmier. Den vanligaste betydelsefulla hjärtrytmrubbningen är förmaksflimmer.
Hjärtrytmrubbningar kan i vissa fall vara helt symtomfria, men även ge så svåra symtom att hela livsföringen förändras. I värsta fall kan man förlora medvetandet och hjärtats pumpfunktion upphöra.
Symtom vid takykardi
Symtomen vid takykardi beror på hur fort hjärtat slår, om hjärtat är friskt i övrigt och personens allmänna kondition. Det vanligaste symtomet hos i övrigt friska patienter med takykardi är hjärtklappning. Förekommer andfåddhet, tryck över bröstet eller yrsel och kanske svimning tyder det på att takykardin är mycket snabb eller att det samtidigt kan finnas en annan hjärtsjukdom.
Symtom vid bradykardi
Hos personer med bradykardi kan långsam puls hos en del uppträda mera konstant och ge besvär som trötthet, nedsatt prestationsförmåga, frusenhetskänsla och kanske yrsel. Vissa patienter insjuknar dramatiskt i plötsligt uppkommen långsam puls och inte sällan utan förvarning. Blir uppehållen i hjärtrytmen då långa kan man svimma.
Symptom vid förmaksflimmer och -fladder
Den som lider av förmaksflimmer har ofta hjärtklappning eller obehagskänsla i bröstet i vila och i allmänhet även nedsatt prestationsförmåga som märks vid ansträngning. Uppskattningsvis en tredjedel av patienter med förmaksflimmer upplever inga symtom.
Förmaksfladder kan vara symtomfritt, men kan också i likhet med förmaksflimmer ge regelbunden eller oregelbunden hjärtklappning, bröstsmärta, trötthet och i vissa fall även andfåddhet.
WPW – Wolff-Parkinson-White-syndrom
Vid WPW går de elektriska impulserna via en medfödd extraväg mellan förmak och kammare i stället för att enbart följa hjärtats eget elektriska system. De impulser som skickas i den alternativa banan går därmed inte genom AV-knutan, som normalt får impulsen att fördröjas så att förmaken hinner ladda kamrarna med blod innan dessa drar sig samman och pumpar ut blodet från hjärtat. Elektrisk rundgång kan uppstå när impulsen går ner till kamrarna den vanliga vägen och upp bakvägen i extrabanan, för att sedan gå ner igen den vanliga vägen, som i ett elektriskt ”ekorrhjul”. Mindre vanligt är att den elektriska rundgången går i motsatt riktning men kan då misstolkas som kammartakykardi (se nedan!) WPW drabbar fler män än kvinnor och kan medföra risk för hjärtstopp och plötslig död, men cirka 95 procent kan botas med ablation.
Vid WPW (och AVNRT, se nedan) uppstår plötsliga hjärtrusningar på mellan 180 och 260 slag per minut. Anfallen kan vara från några minuter till timmar och upphör ofta spontant. Förutom hjärtklappning kan yrsel/svimningskänsla, tryck över bröstet, andfåddhet och svimning förekomma.
AVNRT – AV-Nodal Re-entry Takykardi
På svenska kallas denna rytmrubbning även AV-nodal återkopplingstakykardi. Vid AVNRT går de elektriska impulserna runt i och omkring AV-knutan. AVNRT är vanligare hos kvinnor än hos män, är en förvärvad rytmrubbning och cirka 95 procent kan botas med ablationsbehandling.
Liksom vid WPW uppstår symtomen vid AVNRT plötsligt med hjärtrusningar på vanligen mellan 180 och 260 slag per minut. En mera ovanlig form av AVNRT har i regel lägre puls. Anfallen kan vara från några minuter till timmar och upphör ofta spontant. Förutom hjärtklappning kan yrsel/svimningskänsla, tryck över bröstet, andfåddhet och svimning förekomma.
Ektopisk förmakstakykardi (EAT)
Denna typ av hjärtrytmrubbning kallas också fokal förmakstakykardi. Här är det frågan om ett litet område med enstaka hjärtceller som aktiverar hjärtat eller där det finns en liten rundgång. Denna rytmrubbning kan variera mellan drygt 100 och 250 slag per minut och kan vara både återkommande och ihållande. Förutom hjärtklappning kan yrsel/svimningskänsla, tryck över bröstet, andfåddhet och svimning förekomma. Ablationsbehandling hjälper många patienter.
Kammartakykardi
Vid kammartakykardi, eller ventrikeltakykardi (VT), finns orsaken till hjärtrytmrubbningen i hjärtats kamrar. Detta är oftast ett allvarligt och många gånger livshotande tillstånd. Största faran är att kammartakykardin kan övergå i kammarflimmer som får hjärtats pumpförmåga att stanna. Hos sju av tio patienter med kammartakykardi orsakas problemen av kranskärlsjukdom såsom tidigare hjärtinfarkt. Av övriga har ungefär hälften en annan hjärtsjukdom, exempelvis klaffel.
Eftersom de allra flesta som får kammartakykardi redan är hjärtsjuka är det vanligt att hjärtrusningen leder till andfåddhet och/eller bröstsmärtor, yrsel och svimning.
Kammarflimmer
Flimmer i hjärtats kamrar, eller ventrikelflimmer (VF), uppträder oftast vid akut hjärtinfarkt och är den vanligaste orsaken till plötsligt hjärtstopp och död. Vid kammarflimmer är både den elektriska och mekaniska funktionen i oordning och inget blod pumpas ut från hjärtat. Får den drabbade inte snabb hjälp med hjärt-lungräddning och hjärtstartare avlider personen inom några minuter. Plötsligt hjärtstopp kan inträffa helt utan förvarning och drabbar ofta personer som är fullt aktiva och uppfattar sig som helt friska.
Den som drabbats av kammarflimmer och överlevt kan få en inopererad defibrillator (ICD), som förhindrar ett nytt hjärtstopp om kammarflimret återkommer.
Långt QT-syndrom
Vid långt QT-syndrom förlängs tiden mellan hjärtats elektriska aktivering och hjärtats elektriska återhämtningstid i kamrarna. Detta syns på EKG genom att avståndet mellan början på QRS och slutet på T på EKG-kurvan är längre än normalt. Sjukdomsanlaget finns hos cirka 1 per 2000 individer och när diagnosen ställs bör även övriga familjemedlemmar undersökas eftersom hälften statistiskt sett har anlaget. Detta sker genom blodprovstagning. Långt QT-syndrom kan också förvärvas och orsakas då vanligen av läkemedel, kaliumbrist, hjärtmuskelsjukdom och bradykardi.
Man kan ha långt QT-syndrom utan att känna symtom, men i svåra fall kan sjukdomen leda till hjärtrusning inklusive kammarflimmer och hjärtstopp.
AV-block
AV-block uppstår när AV-knutan eller nedre delen av retledningssystemet är skadat. Överledningen mellan förmak och kammare kan bli långsam (AV-block I) eller avbrytas helt (AV-block II-III), vilket innebär uteblivet hjärtslag eller långsam puls. Blockeringarna kan antingen uppträda i attacker eller vara konstanta. Den långsamma rytmen kan bana väg för hjärtrytmrubbningar i kamrarna.
Vid högre grad av AV-block är symtomen yrsel, trötthet, orkeslöshet och i allvarligare fall svimning. Som en följd av den låga hjärtrytmen kan personer med AV-block även ha symptom och visa tecken på hjärtsvikt.
Sjuk sinusknuta
Att sinusknutan är sjuk kan märkas på att hjärtrytmen blir långsam, gör uppehåll och/eller att pulsen inte ökar som den ska vid ansträngning. Problemet är lika vanligt hos män och kvinnor och problemen uppstår vanligtvis i 60–70-årsåldern. Vid sjuk sinusknuta är symtomen yrsel, trötthet, orkeslöshet och i allvarligare fall svimning.
Brady-Taky-Syndrom
Bland dem som har en sjuk sinusknuta har närmare 40 procent också problem med förmakstakykardier, framför allt förmaksflimmer. Då kallar man det brady-taky-syndrom. Hjärtat växlar alltså mellan att slå för långsamt och för fort. Symtomen kan därför bero på takykardin och/eller bradykardin, se ovan. Behandlingen är ofta en kombination av pacemaker och läkemedel.
Källa: Hjärt-Lungfondens skrift om Hjärtrytmrubbningar
Vetenskapligt ansvarig: Lennart Bergfeldt, seniorforskare/professor, Avdelningen för molekylär och klinisk medicin vid Institutionen för medicin, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, samt överläkare verksamhet kardiologi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg
Uppdaterat: 2022-01-24
Vid hjärtrytmrubbning slår hjärtat för fort, för långsamt eller oregelbundet. När hjärtat slår för fort kallas det takykardi. Slår hjärtat för långsamt kallas det bradykardi.
Takykardi
När hjärtat slår för snabbt, takykardi (mer än 100 slag/min i vila), beror det på att hjärtat bildar för många impulser eller på att det blir elektrisk rundgång i hjärtat. Impulserna går då inte bara genom retledningssystemet utan också via elektriska extravägar i hjärtat. Dessa extravägar kan vara medfödda eller förvärvade.
Orsaken kan också vara att impulsen går alternativa vägar på grund av en ärrbildning efter en infarkt eller att det finns ett område med enstaka hjärtceller med förmåga att aktivera hjärtat snabbare än vad sinusknutan gör.
Orsaker till de elektriska störningarna
Hjärtrusning kan uppstå både i hjärtats förmak och kammare. Hjärtrytmrubbningar i förmaken är vanligast och finns i alla åldersgrupper och även hos dem som i övrigt är helt friska. Risken för att drabbas av förmaksflimmer och -fladder ökar dock med åldern. De oftast betydligt allvarligare elektriska störningarna i kamrarna drabbar oftare dem som redan har andra hjärtsjukdomar, exempelvis tidigare hjärtinfarkt.
Förmaksflimmer vanligaste rytmrubbningen
Förmaksflimmer är en form av takykardi. Återkommande episoder av flimmer som går över spontant, oftast inom ett – maximalt sju – dygn, kallas paroxysmalt. Persisterande förmaksflimmer innebär att flimret behöver brytas med till exempel elkonvertering. Är flimret konstant kallas det permanent. Drygt 3 procent av den vuxna befolkningen har förmaksflimmer som klassas som en folksjukdom.
Underliggande hjärtsjukdom
Förmaksflimmer hos yngre människor uppträder oftast i attacker. Hur ofta attackerna kommer och hur stora besvären är varierar. Vissa personer har enstaka attacker per år, andra varje vecka. I vissa fall kan attackerna bero på negativ stress eller hög konsumtion av kaffe och alkohol, eller en kombination av flera faktorer. Exempel på sådana faktorer är fetma, högt blodtryck, diabetes och obstruktiv sömnapné men också kranskärlssjukdom och klaffel samt hjärtsvikt. Giftstruma kan också leda till förmaksflimmer. Åtminstone 60 procent av dem som har förmaksflimmer har också någon annan underliggande hjärt-kärlsjukdom, vanligen högt blodtryck.
Elektrisk oreda
Vid förmaksflimmer utgår den elektriska signalen inte från sinusknutan. I stället uppstår, utan samordning, elektriska signaler på flera ställen i förmaken, ofta 400 till 600 impulser per minut. Man kan beskriva det som om förmaksmuskulaturen ”flimrar” med knappt synliga, oregelbundna rörelser. Denna elektriska oreda gör att förmaken inte drar ihop sig på ett ordnat sätt och inte samarbetar med kamrarna. De flesta förmaksimpulserna fastnar dock i AV-knutans filter. Detta filter kan förstärkas och pulsen dämpas med exempelvis betablockerande läkemedel. Den oregelbundna rytmen och dåliga samordningen mellan förmak och kammare gör att hjärtats förmåga att pumpa runt blodet försämras. Generellt tappar hjärtat cirka 20 procent av sin maximala pumpförmåga.
Blodproppsförebyggande behandling
Varje år får flera tusen personer i Sverige stroke till följd av förmaksflimmer. Den ökade risken för blodpropp i hjärnan beror på att blodet strömmar sämre och tidvis står stilla i hjärtats vänstra förmaksöra. Blodet har då lättare att levra sig till klumpar, som sedan kan lossna och följa blodströmmen till hjärnan och där täppa till ett blodkärl. Av denna anledning är blodproppsförebyggande behandling den absolut viktigaste åtgärden för att minska risken för förtida död och lidande och en av hörnpelarna i vården av personer med förmaksflimmer.
Förmaksfladder
Förmaksfladder beror på elektrisk rundgång, oftast i höger förmak. Vid förmaksfladder blir vanligen en del av de elektriska impulserna i förmaket blockerade på väg ner till kammaren. Förmakets sammandragningar är visserligen oftast regelbundna, men de är svagare än normalt och alldeles för snabba. Den normala förmaksfrekvensen är ofta mellan 240 och 350 impulser per minut vid fladder, men minst varannan elektrisk fladderimpuls blockeras vanligen i AV-knutan och når inte kamrarna.
Orsaken till förmaksfladder
Orsaken till fladdret är ofta andra underliggande hjärtsjukdomar som förstorar förmaket. Även om mekanismerna som ger förmaksflimmer är andra än de som ger förmaksfladder lider många patienter av både flimmer och fladder. Ur blodproppssynpunkt behandlas fladder som flimmer. Fladder i höger förmak kan hos cirka 90 procent av patienterna botas med ablationsbehandling.
Bradykardi
Bradykardi innebär att hjärtat slår långsammare än normalt – färre än 50 gånger i minuten. Bradykardi kan bero på att de elektriska impulserna från sinusknutan bildas för sällan eller på att de elektriska impulserna fastnar i AV-knutan, His’ka bunten eller i det nedre retledningssystemet.
Blir uppehållen i hjärtrytmen långa kan man svimma helt utan förvarning. Oftast kommer hjärtat igång av sig själv igen och patienten vaknar upp, annars behövs hjärt-lungräddning. En plötslig svimning bör alltid leda till akut sjukhusbesök och utredning. Behandlingen vid bradykardi är pacemaker.
Extraslag i hjärtat
Alla hjärtan hos vuxna slår extra slag ibland, mer eller mindre ofta. Orsaken till extraslag är att förmaken eller kamrarna aktiveras för tidigt. När hjärtat slår 60 slag per minut är det en sekund mellan slagen. Om extraslaget kommer redan efter en tredjedels sekund har hjärtat inte hunnit fyllas med blod och själva extraslaget blir svagt. Efter extraslaget följer som regel en paus och slaget som sedan följer upplevs ofta som ett hopp, en volt, eller en rejäl dunk i bröstet. För den som i övrigt har ett friskt hjärta är extraslag inte farligt. Vid många extraslag i kamrarna som försämrar pumpfunktionen kan ablationsbehandling övervägas.
Källa: Hjärt-Lungfondens skrift om Hjärtrytmrubbningar
Vetenskapligt ansvarig: Lennart Bergfeldt, seniorforskare/professor, Avdelningen för molekylär och klinisk medicin vid Institutionen för medicin, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, samt överläkare verksamhet kardiologi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg
Uppdaterat: 2022-01-24
Många hjärtrytmrubbningar är kopplade till andra hjärt-kärlsjukdomar. Det är därför viktigt med en noggrann utredning när man känner symtom som tyder på hjärtrytmrubbning.
Samband med annan hjärtsjukdom
Majoriteten av hjärtrytmrubbningarna är förvärvade och endast en mindre andel är ärftliga. Många hjärtrytmrubbningar är kopplade till andra hjärt-kärlsjukdomar. När det finns ett samband med en hjärtsjukdom som kan ha en ärftlig faktor kan information om andra familjemedlemmars hälsa bidra vid den kliniska bedömningen.
Hjärtats elektriska funktioner undersöks med hjälp av olika former av EKG (i vila, bandspelar-EKG och arbets-EKG) och/eller undersökningar av hjärtats elektriska funktion från hjärtats insida via ljumsken. Hjärtats struktur och kranskärlens funktion undersöks med hjälp av ultraljud, magnetkamera, olika former av röntgen eller scintigrafi.
Utredning av hjärtats elektriska funktioner
EKG
En elektrokardiografisk undersökning (EKG) är första steget för att hitta orsaken till den elektriska oro i hjärtat som orsakar rytmrubbningarna. Ett vilo-EKG kan, om mätningen görs vid rätt tillfälle, visa vilken hjärtrytmrubbning patienten lider av. Ett EKG kan också visa vilket fel som skapar rytmrubbningen, till exempel en elektrisk extrabana. Dessutom visar EKG tecken på om det finns en annan hjärtsjukdom, exempelvis genomgången infarkt.
EKG tas med hjälp av elektroder som fästs på bröstkorgen, handlederna och vristerna och kopplas till en EKG-apparat.
Arbets-EKG
Många som drabbas av hjärtrytmrubbningar klagar på trötthet vid fysisk ansträngning. Detta kan bero på en skada i retledningssystemet. För att undersöka detta kan en rytmrubbning provoceras fram vid ett arbets-EKG.
Ett arbets-EKG genomförs på löpband eller en testcykel och visar arbetsförmågan samt om pulsen och blodtrycket ökar som de ska, om det finns tecken på syrebrist i hjärtmuskeln och om det uppstår rytmrubbningar i hjärtat vid ansträngning. Resultaten jämförs med normalvärden beräknade efter ålder, kön och kroppsstorlek.
Bandspelar-EKG
Bandspelar-EKG är en bra undersökningsmetod om patienten har täta symtom av hjärtrytmrubbningar – en eller två gånger per dygn. Bandspelar-EKG registrerar hjärtrytmen slag för slag. Bandspelaren bärs vanligtvis under ett par dygn och patienten för loggbok och markerar när symtomen känns. Den som granskar resultaten kan då se om symtomen har någon direkt koppling till en rytmrubbning och om denna provoceras av ansträngning eller annan aktivitet.
Event recorder
Är symtomen sällsynta används ibland en event recorder. En event recorder är en bärbar dosa med EKG-funktion där man själv kan starta en registrering när hjärtsymtom uppkommer. Registreringen sänds via telefon till sjukhuset för analys.
En självaktiverad event recorder – som nuförtiden även finns som tillbehör till vissa mobiltelefoner – bygger på att symtomen varar minst en minut, annars hinner man sällan aktivera den. Om symtomen är korta och sällsynta kan lösningen vara en under huden inopererad event recorder som automatiskt aktiveras när rytmrubbningarna uppstår.
Invasiv elektrofysiologisk undersökning
Vid invasiv elektrofysiologisk undersökning förs vanligen tre stycken, 1,2–2 millimeter tunna, sladdar in till hjärtat via blodbanan från den ena eller båda ljumskarna. Sladdarna kopplas till en avancerad EKG-utrustning och en pacemaker. Genom pacemakern skickas sedan impulser för att se hur retledningssystemet fungerar, om det finns extra banor, var de finns och om det finns en ökad elektrisk retbarhet i hjärtat.
Om det visar sig att hjärtrytmrubbningen orsakas av en extrabana, AVNRT eller fladder är det vanligt att vid samma tillfälle ge behandling med ablation. Det vanligaste är att denna undersökning utförs som en inledning till en planerad ablationsbehandling.
TAS – transesofageal elektrisk stimulering
Icke-invasiv elektrofysiologisk undersökning, TAS – transesofageal elektrisk stimulering, eller matstrupselektrogram som det allmänt kallas – kan användas då man misstänker dolt WPW-syndrom eller AVNRT och överväger behandling med ablation.
Vid TAS förs en tunn sladd via ena näsborren ner i matstrupens nedre del bakom förmaken, vilket gör det lättare att bedöma förmakens aktivitet i förhållande till kamrarnas. Sladden kopplas till en yttre pacemaker som används för att starta en hjärtklappningsattack, som sedan kan bedömas från det EKG som registreras samtidigt. Denna metod är enklare än den invasiva, men har sämre förmåga att ställa rätt diagnos. Detta är numera en alltmera sällan utförd undersökning.
Undersökning vid akuta besök
EKG-registrering via matstrupen är ett bra diagnostiskt hjälpmedel som används också när patienter kommer in akut med pågående hjärtklappning och det inte går att avgöra vilken hjärtrytmrubbning det rör sig om från vanligt EKG. Om patientens tillstånd tillåter görs då både vanligt EKG och ett matstrupselektrogram för att avgöra vilken slags hjärtrytmrubbning som orsakat hjärtklappningen, innan attacken bryts med läkemedel eller elkonvertering. Tillsammans med ett vanligt EKG under en hjärtklappningsattack är detta ett värdefullt underlag inför planering av ett ablationsingrepp.
Hjärtats struktur och kranskärlens funktion
Ultraljud
Ekokardiografi, eller ultraljudsundersökning, är enkel och smärtfri och ger information om storleken på förmak och kammare. När ultraljudsgivaren placeras över hjärtat går det att se om väggarna är normaltjocka, om hjärtat pumpar som det ska och om det finns tecken på sjukliga förändringar i hjärtmuskeln. Undersökningen visar också om klaffarna är sjuka och vilka konsekvenser det i så fall har för hjärtmuskeln.
Ultraljud via matstrupen
Ultraljudsundersökning av hjärtat kan också utföras via matstrupen för att till exempel se om det finns någon blodpropp i vänster förmaksöra inför elkonvertering eller ablationsbehandling av förmaksflimmer. Förmaksörat är en liten utbuktning i hjärtats förmak. Vid förmaksflimmer tenderar blodet att stå stilla och levra sig i förmaksörat, vilket ökar risken för blodpropp.
Magnetkamera
Vid magnetresonanstomografi (MR), eller magnetkamera, som det oftare kallas, utsätts hjärtat för varierande magnetfält. Hjärtat sänder radiovågor som fångas upp, bearbetas i dator och ger en bild av hjärtmuskeln och delar av kranskärlen. Magnetkameran ger samma information om hjärtats mjukdelar som ultraljudet, men kan kombinerad med till exempel kontrastmedel ge mer information om hjärtmuskelns struktur och funktion.
Datortomografi
Datortomografi (CT) är en röntgenundersökning som ger en lika god beskrivning av hjärtats funktion som en magnetkamera, men metoden ger mer information om funktionen i hjärtats kranskärl. Nackdelen med datortomografi är att patienten utsätts för en dos röntgenstrålning.
Kranskärlsröntgen
Om patienten lider av hjärtrytmrubbningar i kamrarna är det speciellt viktigt att se om det finns en underliggande kranskärlsjukdom. För att kunna bedöma alla kranskärl och se om det finns förträngningar görs en koronarangiografi, det vill säga en kontraströntgen.
Efter lokalbedövning i handloven punkteras en artär och en tunn slang, en kateter, förs via kroppspulsådern upp till hjärtat. Röntgenkontrastmedel sprutas in i kärlen samtidigt som kontrastmedlets spridning i kärlet filmas. Röntgenbilderna avslöjar om det finns några förträngningar och hur dessa i så fall ser ut. Upptäcks förträngningar kan de behandlas vid samma tillfälle. En liten ballong förs då in via katetern och blåses upp för att vidga förträngningen.
Kranskärlsröntgen kan kombineras med ultraljudsundersökning av kranskärlen och tryckmätningar över eventuella förträngningar.
Hjärtscint
För att bedöma blodförsörjningen i hjärtat kan en scintigrafi av hjärtat göras. Metoden är ett sätt att kartlägga hur blodet fördelar sig i hjärtmuskeln genom att tillföra en isotop – ett radioaktivt spårämne med låg stråldos i blodet. Isotopen sprutas in i en blodåder i slutfasen av ett arbetsprov, på exempelvis träningscykel, och registreras genom en gammakamera både under arbetsprovet och efter en period av vila, för att se om blodförsörjningen förändras efter avslutat arbetsprov.
Om det i hjärtat finns områden med kranskärlsförträngning når isotopen inte dit, utan området blir som ett mörkt hål i kamerabilden. Metoden används ibland för att bedöma om ballongvidgning eller kranskärlsoperation kan förväntas förbättra blodtillförseln till hjärtmuskeln.
Källa: Hjärt-Lungfondens skrift om Hjärtrytmrubbningar
Vetenskapligt ansvarig: Lennart Bergfeldt, seniorforskare/professor, Avdelningen för molekylär och klinisk medicin vid Institutionen för medicin, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, samt överläkare verksamhet kardiologi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg
Uppdaterat: 2022-01-24
Så länge symtomen är lindriga eller obefintliga kräver hjärtklappningar eller extraslag ingen åtgärd om det inte finns en annan underliggande hjärtsjukdom. Om behandling är aktuell, kan det bli fråga om läkemedel, ablation, implantat eller kirurgi beroende på typen av hjärtrytmrubbning och symtomens svårighetsgrad.
Livsstilsförändringar
Ibland kan episoder av förmaksflimmer vara kopplade till förhållanden i livsföringen. Det kan vara stress, för mycket alkohol eller kaffe, eller en kombination av alla tre. Hos personer med förmaksflimmer finns också en stark koppling till högt blodtryck, typ 2-diabetes, obesitas och sömnapné. Läkemedel mot blodtrycksförhöjningen i kombination med livsstilsförändringar kan hos dessa personer minska problemen med flimmer.
Läkemedel vid hjärtrytmrubbning
Vid förmaksflimmer och -fladder och andra typer av hjärtrytmrubbningar som involverar förmaken, AV-knutan och olika typer av extrabanor ges läkemedel för att förebygga attacker eller för att dämpa hjärtfrekvensen vid attackerna. Exempel på läkemedel är betablockerare och kalciumblockerare, som får hjärtat att arbeta lugnare och dämpar hjärtfrekvensen vid oregelbunden hjärtverksamhet, digitalis som sänker hjärtfrekvensen för den som har flimmer i kombination med hjärtsvikt, samt adenosin, som används i akuta situationer för att bryta en hjärtklappning.
Dronedaron, flekainid, propafenon, disopyramid, sotalol och amiodaron är rytmreglerande läkemedel som används av specialister. Vid förmaksflimmer och -fladder är dessutom riskbedömning avseende propporsakad stroke och förebyggande blodförtunnande behandling av största betydelse.
Ablation
Ablation kan många gånger bota patienter vars hjärta slår för snabbt. Om hjärtrytmrubbningen beror på en extra ledningsbana eller på ett eller flera impulsalstrande områden kan dessa tas bort med hjälp av kateterablation.
Vid ingreppet skapas en liten vävnadsskada med hjälp av värmning eller frysning. Den lilla skadan/ärret som bildas bryter den felaktiga elektriska impulsbanan utan att påverka omkringliggande vävnad. Ingreppet sker med hjälp av katetrar som förs upp till hjärtat via blodbanan från ena eller båda ljumskarna.
Förutsättningarna och sannolikheten för ett lyckat ablationsingrepp samt eventuella risker måste diskuteras med en specialist innan beslut om ablation tas.
Kan kräva flera ingrepp
Även efter framgångsrik behandling kan patienten fortsätta känna extraslag, men dessa orsakar inte längre hjärtrusning. Bäst förutsättningar för en botande behandling har patienter med WPW-syndrom eller AVNRT, där 95 procent av ingreppen lyckas, men ibland krävs flera ablationsingrepp. Även behandling vid förmaksfladder är oftast framgångsrik.
Allt fler patienter med svåra symtom av paroxysmalt eller persisterande förmaksflimmer genomgår ablation när ett behandlingsförsök med läkemedel inte hjälper. Oftast lindras då symtomen och ibland försvinner de i flera år. Ablationsingreppet behöver dock i 30–40 procent av fallen upprepas. Vid det första ablationsingreppet mot förmaksflimmer blir det allt vanligare att man använder en ballongkateter som placeras i mynningarna av hjärtats fyra lungvener och där frysteknik används.
His-ablation
Om inte flimmerablation ger tillräcklig symtomlindring kan förmak och kammare frikopplas elektriskt genom så kallad His-ablation, vilket innebär att ”huvudkabeln” värms av. Patienten har dessförinnan fått en pacemaker som efter ablationen styr kammarens arbetsrytm som blir helt regelbunden.
Ablation vid kammartakykardi
Även vid många extraslag från kammaren (VES) och kammartakykardier kan ablationsbehandling prövas och sker i ökande omfattning. Vid kammartakykardi hos patienter med i övrigt friska hjärtan är framgångschansen störst. Men i och med att allt fler patienter med annan hjärtsjukdom genomgår ablationsbehandling ökar kunskapen och erfarenheten och tillsammans med teknikutvecklingen förbättras resultaten. Även patienter med implanterbar defibrillator (ICD) kan bli aktuella för ablationsbehandling.
Kirurgisk ablation och Mazekirurgi
Ungefär 10 procent av de patienter som genomgår en kranskärlsoperation eller klaffoperation har förmaksflimmer. Man kan då passa på att genom kirurgisk ablation åtgärda flimret medan patienten ändå ligger på operationsbordet och frys- eller värmebehandlingen görs direkt i hjärtat.
Målet är att isolera lungvenerna i vänster förmak precis som vid ablationsbehandling, eftersom den elektriska impuls som orsakar förmaksflimmer ofta startar där. I riktigt svåra fall av förmaksflimmer kan symtomen vara så besvärliga att patienten inte kan jobba eller helt saknar ork. Om läkemedel inte ger effekt eller ger biverkningar och behandling med kateterablation inte har gett resultat kan det vara aktuellt med mazekirurgi (engelska maze=labyrint). Olika snitt läggs i de båda förmaken enligt ett speciellt mönster. Snitten sys sedan ihop och ärren skapar barriärer som stoppar de elektriska impulserna från att starta flimmer.
Implantat - Pacemaker
En pacemaker känner av hjärtats egen rytm och sänder elektriska impulser till hjärtat för att det ska slå i rätt takt. Pacemaker är förstahandsalternativ vid symtom på grund av att hjärtat slår för långsamt. En pacemaker består av en batteridriven pulsgenerator och en eller flera stimuleringselektroder vars spetsar fästs i hjärtats högra förmak och/eller kammare. Det finns också en typ av mycket liten pacemaker som kan placeras direkt i höger kammare utan elektroder. Detta är bara aktuellt i vissa speciella situationer.
En pacemaker utgör ingen bot, men den kan ta bort obehagliga symtom som orsakas av långsam puls och i de flesta fall ge en normal puls. För de allra flesta betyder en pacemaker en förbättrad livskvalitet, med mer ork och energi.
Hos vissa patienter med svår hjärtsvikt stimuleras både höger och vänster kammare för att de ska samarbeta bättre, så kallad resynkroniseringsbehandling (CRT, Cardiac Resynchronization Therapy)
Implantat - ICD (Implantable Cardioverter Defibrillator)
En ICD, eller implanterbar defibrillator, används för att avbryta snabba, livshotande kammartakykardier och kammarflimmer. En ICD kan på några sekunder upptäcka ett kammarflimmer. Via en speciell elektrod till hjärtats högra del avger defibrillatorn då en elektrisk chock över hjärtat. Syftet är att omedelbart slå ut det elektriska kaos i kammaren som gör hjärtat oförmöget att pumpa blod.
En ICD-dosa är något större än en pacemaker och opereras in under huden (som en pacemaker) eller under bröstmuskeln nedanför vänster nyckelben.Vid en kammartakykardi kan ICD:n först försöka bryta den med snabbare hjärtstimulering för att ”köra över rusningen” och helt kort ta kommandot över hjärtat innan stimuleringen avbryts. Detta kallas anti-taky-pacing (ATP) och är skonsamt för patienten. En typ av defibrillator placeras helt och hållet under huden utan sladdar till hjärtat. Dessutom finns det en defibrillatorväst som kan användas när skyddet behövs en kortare tid.
Källa: Hjärt-Lungfondens skrift om Hjärtrytmrubbningar
Vetenskapligt ansvarig: Lennart Bergfeldt, seniorforskare/professor, Avdelningen för molekylär och klinisk medicin vid Institutionen för medicin, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, samt överläkare verksamhet kardiologi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg
Uppdaterat: 2022-01-24
Förmaksflimmer
Cirka 370 000 svenskar lider av förmaksflimmer och sjukdomen räknas till en av våra folksjukdomar. Utmaningen i dagens forskning ligger i att hitta nya, pålitliga och mer precisa metoder att hitta personer med förmaksflimmer och minska risken för komplikationer, framför allt propporsakad stroke samt att bota eller lindra symtom.
Det finns ett stort mörkertal när det gäller förmaksflimmer eftersom inte alla drabbade uppvisar symtom. Dessa personer har emellertid också ökad risk för stroke, men riskerar att inte få någon behandling. Det pågår därför forskning om hur man på bästa sätt ska kunna hitta tysta flimmer, det vill säga forskning om lämpliga så kallade screeningförfaranden.
Det sker också en snabb teknisk utveckling vad gäller ablationsbehandlingen av patienter med svåra symtom på grund av förmaksflimmer, i vilket skede behandlingen ska sättas in och hur tekniken ska anpassas till typen av förmaksflimmer. Parallellt pågår forskning om hur man bäst ska värdera effekten av behandlingen.
Ett annat forskningsområde är förmaksflimmer som uppstår i samband med hjärtoperationer, vilket är mycket vanligt; vad medför det för risker för stroke? hur ska dessa patienter riskbedömas och behandlas?
Hjärtstopp och plötslig hjärtdöd
Pågående forskningsprojekt syftar dels till att påskynda hjärt-lungräddning och defibrillering vid hjärtstopp, dels till att förebygga hjärtstopp både i speciella kända riskgrupper samt bland de många som har diabetes och hypertoni och ökad risk för hjärtinfarkt och plötslig död. Flera projekt med detta syfte genomförs inom ramen för den stora SCAPIS-studien för vilken Hjärt-Lungfonden är en huvudsponsor.
Studier om impulserna
Flera pågående svenska studier fokuserar på hjärtats elektrofysiologiska funktioner. Bland annat studeras celler från sinusknutan för att närmare undersöka hur impulsaktiviteterna startar i förmaken. Målet är att finna svar på vad som orsakar förmaksflimmer och sjuk sinusknuta och deras samband. En förhoppning är att resultatet i framtiden ska leda till att transplantation av friska celler kan hjälpa dem som har en sviktande funktion i sinusknutan.
Ärftlighetens betydelse
Genetisk kartläggning är en möjlig väg att hitta hjärtsjukdom i ett så tidigt stadium att det går att förhindra allvarliga konsekvenser. Vid Umeå universitet har genetisk forskning kring ärftliga hjärtsjukdomar pågått sedan slutet av 90-talet och sedan 2005 drivs vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå en familjemottagning. Sådana mottagningar finns nu på flera sjukhus i landet.
När en patient diagnostiserats med den ärftliga hjärtrytmrubbningen långt QT-syndrom erbjuds förstagradssläktingar diagnostik, genetisk vägledning, deltagande i kontrollprogram, behandling och utbildning om sin sjukdom. Samtidigt pågår forskning med syftet att förbättra den individuella riskbedömningen och behandlingen. Här ingår studier av hjärtats ultra-snabba minne och dess funktion i långt QT-syndrom.
Källa: Hjärt-Lungfondens skrift om Hjärtrytmrubbningar
Vetenskapligt ansvarig: Lennart Bergfeldt, seniorforskare/professor, Avdelningen för molekylär och klinisk medicin vid Institutionen för medicin, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, samt överläkare verksamhet kardiologi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg
Uppdaterat: 2022-01-24
Med ”hjärtflimmer” avses oftast förmaksflimmer. Risken för detta ökar starkt med ökad ålder från 50-årsåldern och i varje åldersgrupp är förmaksflimmer vanligare hos män än kvinnor. Några vanliga bidragande orsaker är hypertoni (högt blodtryck), diabetes och obesitas, och kranskärlssjukdom med eller utan hjärtsvikt. Ärftliga faktorer kan öka risken för förmaksflimmer, men i dagsläget rekommenderas inte undersökning av arvsmassan för bestämning av sådana faktorer. Om din farmor och morfar fick förmaksflimmer efter 60-årsåldern finns ingen anledning till oro, men om någon förälder i unga år har fått flimmer kan du ha ökad risk att drabbas.
Kammarflimmer är den andra typen av ”hjärtflimmer” och är ett livshotande tillstånd som kräver omedelbar behandling med hjärt-lungräddning och defibrillering. Det finns ärftliga sjukdomar med ökad risk för kammarflimmer. Det finns dessutom ärftliga faktorer som ökar risken för kranskärlssjukdom, till exempel familjär hyperkolesterolemi (för mycket kolesterol i blodet), och kranskärlssjukdom är den viktigaste orsaken till kammarflimmer. Risken för att utveckla kranskärlssjukdom kan dock minskas med såväl läkemedel som livsstilsinriktade åtgärder.
Förmaksflimmer finns hos mer än 3 procent av den vuxna befolkningen och är en folksjukdom. Förmaksflimmer är ovanligt före 50-årsåldern, men mer än 20 procent av alla 80-åringar har flimmer.
Det viktigaste är den ökade risken för proppstroke, men riskens storlek beror bland annat på ålder, tidigare stroke/ TIA, hypertoni, hjärtsvikt, diabetes, åderförkalkningssjukdom och kön. Proppstrokerisken kan minskas med cirka 65 procent med blodförtunnande behandling. Därnäst är det viktigaste att flimret inte går så fort att hjärtat tröttas, vilket ofta kan undvikas med så kallad betablockerande behandling. En del personer med flimmer besväras av hjärtklappning, obehagskänsla i bröstet och nedsatt kondition. Svårare symptom med andfåddhet, bröstsmärta eller yrsel/svimning kan förekomma. Vissa personer känner inte alls av sitt flimmer men risken för stroke är oberoende av symtom.
En del personer med förmaksflimmer är rädda för fysisk aktivitet. Själva flimret behöver dock inte påverkas negativt av fysisk aktivitet men man bör rådfråga sin läkare om det finns andra hälsoskäl att begränsa den.
Ja, eftersom obehandlat förmaksflimmer är en betydande riskfaktor för stroke. Vid förmaksflimmer ökar risken för att en blodpropp ska bildas i vänster förmak och sedan lossna och följa med blodbanan upp till hjärnan. Därför får många personer med förmaksflimmer blodförtunnande läkemedel i proppförebyggande syfte. Sådan behandling tar inte bort risken för proppstroke men minskar den med cirka 65 procent, det vill säga till en tredjedel jämfört med utan blodförtunnande behandling.
Om man har en extrabana mellan förmak och kammare såsom vid WPW-syndrom så är risken för förmaksflimmer ökad och förmaksimpulserna kan ledas direkt ner till kamrarna och i värsta fall ge kammarflimmer. Detta är sällsynt och en sådan extrabana syns på ett vanligt EKG. Om man hittar en extrabana på EKG så ska en specialist på ablationsbehandling kontaktas.
I övrigt är det snarare så att en stor del av de som har förmaksflimmer redan har en underliggande hjärt-kärlsjukdom när flimret först uppträder. Det kan till exempel vara högt blodtryck, hjärtsvikt eller kranskärlssjukdom. Vid förmaksflimmer med mycket hög hjärtfrekvens ökar dock risken för att hjärtmuskeln tröttas och att det utvecklas en form av hjärtsvikt som kallas takykardiinducerad-kardiomyopati. Dessutom kan hög hjärtfrekvens leda till blodtrycksfall och syrebrist i hjärtmuskeln som kan leda till livshotande kammarrusning. Förutom proppförebyggande behandling får många patienter med förmaksflimmer därför förebyggande behandling som bromsar takten på flimret, oftast så kallade betablockare.
Den symtominriktade behandlingen består av läkemedel för att förebygga attacker och dämpa hjärtfrekvensen i samband med attackerna. Vid svåra besvär kan kateterablation lindra dessa och förbättra livskvaliteten. Behandlingen innebär att lungvenerna i vänster förmak isoleras. Ingreppet sker med hjälp av katetrar som förs upp till hjärtat från ljumsken. Ablationsbehandlingen innebär åtminstone en period av blodförtunnande läkemedel för att förebygga stroke.
En annan typ av kateteringrepp innebär att man bryter förbindelsen mellan förmak och kammare (så kallad His-buntablation) och då styrs hjärtrytmen av en pacemaker som man opererat in i kroppen före ablationen.
I sällsynta fall kan man också erbjuda kirurgiska ingrepp mot förmaksflimret, särskilt om man av annan anledning såsom kranskärlssjukdom eller klaffel behöver operera hjärtat.
Hjärtklappningen och pulsen vid förmaksflimmer är oregelbundet oregelbunden men detta kan vara svårt att upptäckas särskilt om pulsen är hög. Dessutom har den som lider av förmaksflimmer ofta en nedsatt prestationsförmåga som märks vid ansträngning : ”Det går bra på plan mark men den där backen/trappan jag brukade orka med klarar jag inte längre”.
Förmaksflimmer kan uppträda i attacker, men kan också vara kroniskt. Dessutom finns det många som har förmaksflimmer utan symtom, vilket är allvarligt om flimret förbises, eftersom personer med flimmer har ökad risk för stroke.
Hypertoni är en vanlig sjukdom och särskilt vanlig hos de som har förmaksflimmer. I samband med blodtryckskontroller kan flimret upptäckas t.ex. om samtidig pulsmätning visar en starkt varierande pulsfrekvens.
Vid förmaksflimmer utgår de elektriska signalerna inte, som de ska, från sinusknutan i hjärtat. I stället uppstår, utan samordning, elektriska signaler på flera ställen i förmaken. Man kan beskriva det som om förmaksmuskulaturen ”flimrar” med knappt synliga, oregelbundna rörelser. Denna elektriska oreda gör att förmaken inte drar ihop sig på ett ordnat sätt och inte samarbetar med kamrarna. Dessutom arbetar förmaken alldeles för fort – ofta bildas 400 till 600 impulser per minut men flertalet impulser fastnar i AV-knutan och når inte kamrarna. Den oregelbundna kammarrytmen och dåliga samordningen mellan förmak och kammare gör att hjärtats förmåga att pumpa runt blodet försämras.
Källa: Hjärt-Lungfondens skrift om Hjärtrytmrubbningar
Vetenskapligt ansvarig: Lennart Bergfeldt, seniorforskare/professor, Avdelningen för molekylär och klinisk medicin vid Institutionen för medicin, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, samt överläkare verksamhet kardiologi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg
Uppdaterat: 2022-01-24
- Berättelse ur livet
Pia lever med förmaksflimmer
Pia Johansson levde ett aktivt liv med musik, jobb och familj. När hon drabbades av förmaksflimmer tog livet en drastisk vändning.
- Forskningsnyhet
Tusentals strokefall kan undvikas med behandling av förmaksflimmer
Om alla personer med förmaksflimmer fick adekvat behandling skulle vi kunna undvika omkring 5 000 fall av stroke varje år.
- Berättelse ur livet
Ett hjärta i rätt rytm
På en rutinkontroll fick 39-årige Thomas diagnoserna hjärtflimmer och hjärtfladder. Det är två ganska vanliga hjärtproblem, men inte bland yngre, och inte båda besvären samtidigt.