Avvikelser i hjärtats rytm är vanliga. De beror på fel i hjärtats elektriska impulsbildning eller fortledning och kallas med ett sammanfattande namn hjärtrytmrubbningar eller arytmier. Den vanligaste betydelsefulla hjärtrytmrubbningen är förmaksflimmer.
Hjärt-lungsjuka drabbas hårdare av covid-19 än andra. Hur ser kopplingen ut, och hur kan den motverkas? Just nu samlar vi in extra pengar till forskning om covid-19 och hjärt-lungsjukdom.
Stöd insamlingenHjärtrytmrubbningar kan i vissa fall vara helt symtomfria, men även ge så svåra symtom att hela livsföringen förändras.
Symtomen vid takykardi beror på hur fort hjärtat slår, om hjärtat är friskt i övrigt och personens allmänna kondition. Det vanligaste symtomet hos i övrigt friska patienter med takykardi är hjärtklappning. Förekommer andfåddhet, tryck över bröstet eller yrsel och kanske svimning tyder det på att takykardin är mycket snabb eller att det samtidigt kan finnas en annan hjärtsjukdom.
Hos personer med bradykardi kan långsam puls hos en del uppträda mera konstant och ge besvär som trötthet, nedsatt prestationsförmåga, frusenhetskänsla och kanske yrsel. Vissa patienter insjuknar dramatiskt i plötsligt uppkommen långsam puls inte sällan utan förvarning. Blir uppehållen i hjärtrytmen då långa kan man svimma.
Den som lider av förmaksflimmer har ofta hjärtklappning eller obehagskänsla i bröstet i vila och i allmänhet även nedsatt prestationsförmåga som märks vid ansträngning. Uppskattningsvis en tredjedel av patienter med förmaksflimmer upplever inga symtom.
Förmaksfladder kan vara symtomfritt, men kan också i likhet med förmaksflimmer ge regelbunden eller oregelbunden hjärtklappning, bröstsmärta, trötthet och i vissa fall även andfåddhet.
Vid WPW går de elektriska impulserna via en medfödd extraväg mellan förmak och kammare i stället för att enbart följa hjärtats eget elektriska system. De impulser som skickas i den alternativa banan går därmed inte genom AV-knutan, som normalt får impulsen att fördröjas så att förmaken hinner tömmas. Elektrisk rundgång kan uppstå när impulsen går ner till kamrarna den vanliga vägen och upp bakvägen i extrabanan, för att sedan gå ner igen den vanliga vägen, som i ett elektriskt ”ekorrhjul”. WPW drabbar fler män än kvinnor och kan medföra risk för hjärtstopp och plötslig död, men cirka 95 procent kan botas med ablation.
Vid WPW (och AVNRT, se nedan) uppstår plötsliga och hjärtrusningar på mellan 180 och 260 slag per minut. Anfallen kan vara från några minuter till timmar och upphör ofta spontant. Förutom hjärtklappning kan yrsel/svimningskänsla, tryck över bröstet, andfåddhet och svimning förekomma.
På svenska kallas denna rytmrubbning även AV-nodal återkopplingstakykardi. Vid AVNRT går de elektriska impulserna runt i och omkring AV-knutan. AVNRT är vanligare hos kvinnor än hos män, är en förvärvad rytmrubbning och cirka 95 procent kan botas med ablationsbehandling.
Liksom vid WPW uppstår symtomen vid AVNRT plötsligt med hjärtrusningar på mellan 180 och 260 slag per minut. Anfallen kan vara från några minuter till timmar och upphör ofta spontant. Förutom hjärtklappning kan yrsel/svimningskänsla, tryck över bröstet, andfåddhet och svimning förekomma.
Denna typ av hjärtrytmrubbning kallas också fokal förmakstakykardi. Här är det frågan om ett litet område med enstaka hjärtceller som aktiverar hjärtat eller där det finns en liten rundgång. Denna rytmrubbning kan variera mellan drygt 100 och 250 slag per minut och kan vara både återkommande och ihållande. Förutom hjärtklappning kan yrsel/svimningskänsla, tryck över bröstet, andfåddhet och svimning förekomma. Ablationsbehandling hjälper många patienter.
Vid kammartakykardi, eller ventrikeltakykardi (VT), finns orsaken till hjärtrytmrubbningen i hjärtats kamrar. Detta är oftast ett allvarligt och många gånger livshotande tillstånd. Största faran är att kammartakykardin kan övergå i kammarflimmer som får hjärtat att stanna. Hos sju av tio patienter med kammartakykardi orsakas problemen av kranskärlsjukdom. Av övriga har ungefär hälften en annan hjärtsjukdom, exempelvis klaffel.
Eftersom de allra flesta som får kammartakykardi redan är hjärtsjuka är det vanligt att hjärtrusningen leder till andfåddhet och/eller bröstsmärtor, yrsel och svimning.
Flimmer i hjärtats kamrar, eller ventrikelflimmer (VF), uppträder oftast vid akut hjärtinfarkt och är den vanligaste orsaken till plötsligt hjärtstopp och död. Vid kammarflimmer är både den elektriska och mekaniska funktionen i oordning och inget blod pumpas ut från hjärtat. Får den drabbade inte snabb hjälp i form av hjärt-lungräddning och hjärtstartare avlider personen inom några minuter. Plötsligt hjärtstopp kan inträffa helt utan förvarning och drabbar ofta personer som är fullt aktiva och uppfattar sig som helt friska.
Den som drabbats av kammarflimmer och överlevt kan få en inopererad defibrillator (ICD), som förhindrar ett nytt hjärtstopp om kammarflimret återkommer.
Vid långt QT-syndrom förlängs tiden mellan hjärtats elektriska aktivering och hjärtats elektriska återhämtningstid i kamrarna. Detta syns på EKG genom att avståndet mellan mätpunkterna Q och T på EKG-kurvan är längre än normalt. Sjukdomsanlaget finns hos cirka 1 per 2000 individer och när diagnosen ställs bör även övriga familjemedlemmar undersökas eftersom hälften statistiskt sett har anlaget. Långt QT-syndrom kan också orsakas av läkemedel, kaliumbrist, hjärtmuskelsjukdom och bradykardi.
Man kan ha långt QT-syndrom utan att känna symtom, men i svåra fall kan sjukdomen leda till hjärtrusning inklusive kammarflimmer och hjärtstopp.
AV-block uppstår när AV-knutan eller nedre delen av retledningssystemet är skadat. Överledningen mellan förmak och kammare kan bli långsam eller avbrytas helt, vilket innebär uteblivet hjärtslag eller långsam puls. Blockeringarna kan antingen uppträda i attacker eller vara konstanta. Den långsamma rytmen kan bana väg för hjärtrytmrubbningar i kamrarna.
Vid AV-block är symtomen yrsel, trötthet, orkeslöshet och i allvarligare fall svimning. Som en följd av den låga hjärtrytmen kan personer med AV-block även ha symptom och visa tecken på hjärtsvikt.
Att sinusknutan är sjuk kan märkas på att hjärtrytmen blir långsam, gör uppehåll och att pulsen inte ökar som den ska vid ansträngning. Problemet är lika vanligt hos män som hos kvinnor och problemen uppstår vanligtvis i 60–70-årsåldern. Vid sjuk sinusknuta är symtomen yrsel, trötthet, orkeslöshet och i allvarligare fall svimning.
Bland dem som har en sjuk sinusknuta har närmare 40 procent också problem med förmakstakykardier, framför allt förmaksflimmer. Då kallar man det brady-taky-syndrom. Hjärtat växlar alltså mellan att slå för långsamt och för fort. Symtomen kan därför bero på takykardion och/eller bradykardin, se ovan. Behandlingen är ofta en kombination av pacemaker och läkemedel.
Källa: Hjärt-Lungfondens skrift om Hjärtrytmrubbningar
Vetenskapligt ansvarig: Lennart Bergfeldt, seniorforskare, Avdelningen för molekylär och klinisk medicin vid Institutionen för medicin, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, samt överläkare verksamhet kardiologi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg
Uppdaterat: 2019-04-29
Prenumerera på vårt nyhetsbrev för att få forskningsnyheter och livsstilstips kring hjärt-lungsjukdom.
Vid hjärtrytmrubbning slår hjärtat för fort, för långsamt eller oregelbundet. När hjärtat slår för fort kallas det takykardi. Slår hjärtat för långsamt kallas det bradykardi.
När hjärtat slår för snabbt, takykardi, beror det på att hjärtat bildar för många impulser eller på att det blir elektrisk rundgång i hjärtat. Impulserna går då inte bara genom retledningssystemet utan också via elektriska extravägar i hjärtat. Dessa extravägar kan vara medfödda eller förvärvade.
Orsaken kan också vara att impulsen går alternativa vägar på grund av en ärrbildning efter en infarkt eller att det finns ett område med enstaka hjärtceller med förmåga att aktivera hjärtat snabbare än vad sinusknutan gör.
Orsaken till de elektriska störningarna som orsakar en hjärtrusning kan finnas både i hjärtats förmak och i dess kammare. Hjärtrytmrubbningar i förmaken är vanligast och finns hos alla åldersgrupper och även hos dem som i övrigt är helt friska. Risken för att drabbas ökar dock med åldern, framförallt vad gäller förmaksflimmer och -fladder. De oftast betydligt allvarligare elektriska störningarna i kamrarna drabbar oftare dem som redan har andra hjärtsjukdomar, exempelvis tidigare hjärtinfarkt.
Förmaksflimmer är en form av takykardi. Återkommande episoder av flimmer som går över spontant, oftast inom ett – maximalt sju – dygn, kallas paroxysmalt. Persisterande förmaksflimmer innebär att flimret behöver brytas med till exempel elkonvertering. Är flimret konstant kallas det permanent.
Förmaksflimmer hos yngre människor uppträder oftast i attacker. Hur ofta attackerna kommer och hur stora besvären är varierar. Vissa personer har enstaka attacker per år, andra varje vecka. I vissa fall kan attackerna bero på negativ stress eller hög konsumtion av kaffe och alkohol, eller en kombination av flera faktorer. Exempel på sådana faktorer är fetma, högt blodtryck, diabetes och obstruktiv sömnapné men också kranskärlssjukdom och klaffel samt hjärtsvikt. Giftstruma kan också leda till förmaksflimmer. Åtminstone 60 procent av dem som har förmaksflimmer har också någon annan underliggande hjärt-kärlsjukdom, vanligen högt blodtryck.
Vid förmaksflimmer utgår den elektriska signalen inte från sinusknutan. I stället uppstår, utan samordning, elektriska signaler på flera ställen i förmaken, ofta 400 till 600 impulser per minut. Man kan beskriva det som om förmaksmuskulaturen ”flimrar” med knappt synliga, oregelbundna rörelser. Denna elektriska oreda gör att förmaken inte drar ihop sig på ett ordnat sätt och inte samarbetar med kamrarna. De flesta förmaksimpulserna fastnar dock i AV-knutans filter. Den oregelbundna rytmen och dåliga samordningen mellan förmak och kammare gör att hjärtats förmåga att pumpa runt blodet försämras. Generellt tappar hjärtat cirka 20 procent av sin maximala pumpförmåga.
Varje år får flera tusen personer i Sverige stroke till följd av förmaksflimmer. Den ökade risken för blodpropp i hjärnan beror på att blodet strömmar sämre och tidvis står stilla i hjärtats vänstra förmaksöra. Blodet har då lättare att klumpa ihop sig, lossna och sedan följa blodströmmen till hjärnan. Av denna anledning är blodproppsförebyggande behandling den absolut viktigaste faktorn när det gäller att minska risken för förtida död och lidande och en av hörnpelarna i vården av personer med förmaksflimmer.
Förmaksfladder beror på elektrisk rundgång, oftast i höger förmak. Vid förmaksfladder är vanligen en del av de elektriska impulserna i förmaket blockerade på väg ner till kammaren. Hjärtats sammandragningar är visserligen oftast regelbundna, men de är svagare än normalt och alldeles för snabba. Den normala förmaksfrekvensen ökar till mellan 280 och 350 impulser per minut vid fladder, men minst varannan elektrisk fladderimpuls blockeras av AV-knutan och når inte kamrarna.
Orsaken till fladdret är ofta andra underliggande hjärtsjukdomar. Även om mekanismerna som ger förmaksflimmer är andra än de som ger förmaksfladder lider många patienter av både flimmer och fladder. Ur blodproppssynpunkt behandlas fladder som flimmer. Fladder i höger förmak kan hos cirka 90 procent av patienterna botas med ablationsbehandling.
Bradykardi innebär att hjärtat slår långsammare än normalt – färre än 50 gånger i minuten. Bradykardi kan bero på att de elektriska impulserna från sinusknutan bildas för sällan eller på att de elektriska impulserna fastnar i AV-knutan, His’ka bunten eller i övriga retledningssystemet.
Blir uppehållen i hjärtrytmen långa kan man svimma helt utan förvarning. I de flesta fall kommer hjärtat igång av sig själv igen och patienten vaknar upp, annars behövs hjärt-lungräddning. Ett plötsligt anfall med svimning bör alltid leda till akut sjukhusbesök och utredning. Behandlingen är pacemaker.
Alla hjärtan slår extra slag ibland, mer eller mindre ofta. Orsaken till extraslag är att förmaken eller kamrarna aktiveras för tidigt. När hjärtat slår 60 slag per minut är det en sekund mellan slagen. Om extraslaget kommer redan efter en tredjedels sekund har hjärtat inte hunnit fyllas med blod och själva extraslaget blir svagt. Efter extraslaget följer som regel en paus och slaget som sedan följer upplevs ofta som ett hopp eller en rejäl dunk.För den som i övrigt har ett friskt hjärta är extraslag inte farligt.
Källa: Hjärt-Lungfondens skrift om Hjärtrytmrubbningar
Vetenskapligt ansvarig: Lennart Bergfeldt, seniorforskare, Avdelningen för molekylär och klinisk medicin vid Institutionen för medicin, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, samt överläkare verksamhet kardiologi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg
Uppdaterat: 2019-04-29
Många hjärtrytmrubbningar är kopplade till andra hjärt-kärlsjukdomar. Det är därför viktigt med en noggrann utredning när man känner symtom som tyder på hjärtrytmrubbning.
Majoriteten av hjärtrytmrubbningarna är förvärvade och endast en mindre andel är ärftliga. Många hjärtrytmrubbningar är kopplade till andra hjärt-kärlsjukdomar. När det finns ett samband med en hjärtsjukdom som kan ha en ärftlig faktor kan information om andra familjemedlemmars hälsa bidra vid den kliniska bedömningen.
Hjärtats elektriska funktioner undersöks med hjälp av olika former av EKG och/eller elektrofysiologiska undersökningar. Hjärtats struktur och kranskärlens funktion undersöks med hjälp av ultraljud, magnetkamera, olika former av röntgen eller scintigrafi.
En elektrokardiografisk undersökning (EKG) är oftast första steget för att hitta orsaken till den elektriska oro i hjärtat som orsakar rytmrubbningarna. Ett vilo-EKG kan, om mätningen görs vid rätt tillfälle, visa vilken hjärtrytmrubbning patienten lider av. Ett EKG kan också visa vilket fel som skapar rytmrubbningen, till exempel en elektrisk extrabana. Dessutom visar EKG tecken på om det finns en annan hjärtsjukdom, till exempel genomgången infarkt.
EKG tas med hjälp av elektroder som fästs på bröstkorgen, handlederna och vristerna och kopplas till en EKG-apparat.
Många som drabbas av hjärtrytmrubbningar klagar på trötthet vid fysisk ansträngning. Detta kan bero på en skada i retledningssystemet. För att undersöka detta kan en rytmrubbning provoceras fram vid ett arbets-EKG.
Ett arbets-EKG genomförs på löpband eller en testcykel och visar arbetsförmågan samt om pulsen och blodtrycket ökar som de ska, om det finns tecken på syrebrist i hjärtmuskeln och om det uppstår rytmrubbningar i hjärtat vid ansträngning. Resultaten jämförs med normalvärden beräknat på ålder, kön och kroppsstorlek.
Bandspelar-EKG är en bra undersökningsmetod om patienten har täta symtom av hjärtrytmrubbningar – en eller två gånger per dygn. Bandspelar-EKG registrerar hjärtrytmen slag för slag. Bandspelaren bärs vanligtvis under ett par dygn och patienten för loggbok och markerar när symtomen känns. Den som granskar resultaten kan då se om symtomen har någon direkt koppling till en rytmrubbning och om denna provoceras av ansträngning eller annan aktivitet.
Är symtomen sällsynta används ibland en event recorder. En event recorder är en bärbar dosa med EKG-funktion där man själv kan starta en registrering när hjärtsymtom uppkommer. Registreringen sänds via telefon till sjukhuset för analys.
En självaktiverad event recorder – som nuförtiden även finns som tillbehör till vissa mobiltelefoner – bygger på att symtomen varar minst en minut, annars hinner man sällan aktivera den. Om symtomen är korta och sällsynta kan lösningen vara en inopererad event recorder som automatiskt aktiveras när rytmrubbningarna uppstår.
Vid invasiv elektrofysiologisk undersökning förs vanligen tre stycken, en och en halv till två millimeter tunna, sladdar in till hjärtat via blodbanan från den ena eller båda ljumskarna. Sladdarna kopplas till en avancerad EKG-utrustning och en pacemaker. Genom pacemakern skickas sedan impulser för att se hur retledningssystemet fungerar, om det finns extra banor, var de finns och om det finns en ökad elektrisk retbarhet i hjärtat.
Om det visar sig att hjärtrytmrubbningen orsakas av en extrabana, AVNRT eller fladder är det vanligt att vid samma tillfälle ge behandling med ablation. Det vanligaste är att denna undersökning utförs som en inledning till en planerad ablationsbehandling.
Icke-invasiv elektrofysiologisk undersökning, TAS – transesofageal elektrisk stimulering, eller matstrupselektrogram som det allmänt kallas – kan användas då man misstänker dolt WPW-syndrom eller AVNRT och överväger behandling med ablation.
Vid TAS förs en tunn sladd via ena näsborren ner i matstrupens nedre del bakom förmaken, vilket gör det lättare att bedöma förmakens aktivitet i förhållande till kamrarnas. Sladden kopplas till en yttre pacemaker som används för att starta en hjärtklappningsattack, som sedan kan bedömas från det EKG som registreras samtidigt. Denna metod är enklare än den invasiva, men har sämre förmåga att ställa rätt diagnos. Detta är numera en alltmera sällan utförd undersökning.
EKG-registrering via matstrupen används också när patienter kommer in akut med pågående hjärtklappning. Om patientens tillstånd tillåter görs då både vanligt EKG och ett matstrupselektrogram för att avgöra vilken slags hjärtrytmrubbning som orsakat hjärtklappningen, innan attacken bryts med läkemedel eller elektrokonvertering. Tillsammans med ett vanligt EKG under en hjärtklappningsattack är detta ett värdefullt underlag inför planering av ett ablationsingrepp.
Ekokardiografi, eller ultraljudsundersökning, är enkel och smärtfri och ger information om storleken på förmak och kammare. När ultraljudsgivaren placeras över hjärtat går det att se om väggarna är normaltjocka, om hjärtat pumpar som det ska och om det finns tecken på sjukliga förändringar i hjärtmuskeln. Undersökningen visar också om klaffarna är sjuka och vilka konsekvenser det i så fall har för hjärtmuskeln.
Ultraljudsundersökning av hjärtat kan också utföras via matstrupen för att till exempel se om det finns någon blodpropp i vänster förmaksöra inför behandling av förmaksflimmer. Förmaksörat är ett litet utrymme i hjärtats förmak. Vid förmaksflimmer tenderar blodet att stå stilla i förmaksörat, vilket ökar risken för blodpropp.
Vid magnetresonanstomografi (MR), eller magnetkamera, som det oftare kallas, utsätts hjärtat för varierande magnetfält. Hjärtat sänder radiovågor som fångas upp, bearbetas i dator och ger en bild av hjärtmuskeln och delar av kranskärlen. Magnetkameran ger samma information om hjärtats mjukdelar som ultraljudet, men kan kombinerad med till exempel kontrastmedel ge mer information om hjärtmuskelns struktur och funktion.
Datortomografi (CT) är en röntgenundersökning som ger en lika god beskrivning av hjärtats funktion som en magnetkamera, men metoden ger mer information om funktionen i hjärtats kranskärl. Nackdelen med datortomografi är att patienten utsätts för en dos röntgenstrålning.
Om patienten lider av hjärtrytmrubbningar i kamrarna är det speciellt viktigt att se om det finns en underliggande kranskärlsjukdom. För att kunna bedöma alla kranskärl och se om det finns förträngningar görs en koronarangiografi, det vill säga en kontraströntgen.
Efter lokalbedövning i handloven punkteras en artär och en tunn slang, en kateter, förs via kroppspulsådern upp till hjärtat. Röntgenkontrastmedel sprutas in i kärlen samtidigt som kontrastmedlets spridning i kärlet filmas. Röntgenbilderna avslöjar om det finns några förträngningar och hur dessa i så fall ser ut. Upptäcks förträngningar kan de behandlas samtidigt. En liten ballong förs då in via katetern och blåses upp för att vidga förträngningen.
För att bedöma blodförsörjningen i hjärtat kan en scintigrafi av hjärtat göras. Metoden är ett sätt att kartlägga hur blodet fördelar sig i hjärtmuskeln genom att tillföra en isotop – ett radioaktivt spårämne med låg stråldos i blodet. Isotopen sprutas in i en blodåder i slutfasen av ett arbetsprov, på exempelvis träningscykel, och registreras genom en gammakamera både under arbetsprovet och efter en period av vila, för att se om blodförsörjningen förändras efter avslutat arbetsprov.
Om det i hjärtat finns områden med kranskärlsförträngning når isotopen inte dit, utan området blir som ett mörkt hål i kamerabilden. Metoden används ibland för att bedöma om ballongvidgning eller kranskärlsoperation kan förväntas förbättra blodtillförseln till hjärtmuskeln.
Källa: Hjärt-Lungfondens skrift om Hjärtrytmrubbningar
Vetenskapligt ansvarig: Lennart Bergfeldt, seniorforskare, Avdelningen för molekylär och klinisk medicin vid Institutionen för medicin, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, samt överläkare verksamhet kardiologi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg
Uppdaterat: 2019-04-29
Så länge symtomen är lindriga eller obefintliga kräver hjärtklappningar eller extraslag ingen åtgärd om det inte finns en annan underliggande hjärtsjukdom. Om behandling är aktuell, kan det bli fråga om läkemedel, ablation, implantat eller kirurgi beroende typen av hjärtrytmrubbning och graden av svårighet.
Ibland kan episoder av förmaksflimmer vara kopplade till förhållanden i livsföringen. Det kan vara stress, för mycket alkohol eller kaffe, eller en kombination av alla tre. Hos personer med förmaksflimmer finns också en stark koppling till högt blodtryck, typ 2-diabetes, fetma och sömnapné. Läkemedel mot blodtrycksförhöjningen i kombination med livsstilsförändringar kan hos dessa personer minska problemen med flimmer.
Vid förmaksflimmer och -fladder och andra typer av hjärtrytmrubbningar som involverar förmaken, AV-knutan och olika typer av extrabanor ges läkemedel för att förebygga attacker eller för att dämpa hjärtfrekvensen vid attacker. Exempel på läkemedel är betablockerare och kalciumblockerare, som får hjärtat att arbeta lugnare och dämpar hjärtfrekvensen vid oregelbunden hjärtverksamhet, digitalis som sänker hjärtfrekvensen för den som har flimmer i kombination med hjärtsvikt, samt adenosin, som används i akuta situationer för att bryta en hjärtklappning.
Dronedaron, flekainid, propafenon, disopyramid, sotalol och amiodaron är rytmreglerande läkemedel som används av specialister. Vid förmaksflimmer och -fladder är dessutom riskbedömning avseende propporsakad stroke och förebyggande blodförtunnande behandling av största betydelse.
Ablation kan många gånger bota patienter vars hjärta slår för snabbt. Om hjärtrytmrubbningen beror på en extra ledningsbana eller på ett eller flera impulsalstrande områden kan dessa tas bort med hjälp av kateterablation.
Vid ingreppet skapas en liten vävnadsskada med hjälp av värmning eller frysning. Den lilla skadan/ärret som bildas bryter den felaktiga elektriska impulsbanan utan att påverka omkringliggande vävnad. Ingreppet sker med hjälp av katetrar som förs upp till hjärtat via blodbanan från ena eller båda ljumskarna.
Även efter framgångsrik behandling kan patienten fortsätta känna extraslag, men dessa orsakar inte längre hjärtrusning. Bäst förutsättningar för en botande behandling har patienter med WPW-syndrom eller AVNRT, där 95 procent av ingreppen lyckas, men ibland krävs flera ablationsingrepp. Även behandling vid förmaksfladder är oftast framgångsrik.
Allt fler patienter med svårt symtomatiskt paroxysmalt eller persisterande förmaksflimmer genomgår ablation när ett behandlingsförsök med läkemedel inte hjälper. Oftast lindras då symtomen genom ablationsingreppet som i 30–40 procent av fallen behöver upprepas.
Om inte flimmerablation ger tillräcklig symtomlindring kan förmak och kammare frikopplas elektriskt genom så kallad His-ablation, vilket innebär att ”huvudkabeln” värms av. Patienten har dessförinnan fått en pacemaker som efter ablationen styr kammarens arbetsrytm.
Även vid många extraslag från kammaren (VES) och kammartakykardier kan ablationsbehandling prövas och sker i ökande omfattning. Vid kammartakykardi hos patienter med i övrigt friska hjärtan är framgångschansen störst. Men i och med att allt fler patienter med annan hjärtsjukdom genomgår ablationsbehandling ökar kunskapen och erfarenheten och tillsammans med teknikutvecklingen förbättras resultaten.
Ungefär 10 procent av de patienter som genomgår en kranskärlsoperation eller klaffoperation lider också av förmaksflimmer. Man kan då passa på att genom kirurgisk ablation åtgärda hjärtflimret medan patienten ändå ligger på operationsbordet och frys- eller värmebehandlingen görs direkt i hjärtat.
Målet är att isolera lungvenerna i vänster förmak, eftersom den elektriska impuls som orsakar förmaksflimmer ofta startar där. I riktigt svåra fall av förmaksflimmer kan symtomen vara så besvärliga att patienten inte kan jobba eller helt saknar ork. Om läkemedel inte ger effekt eller ger biverkningar och behandling med kateterablation inte har gett resultat kan det vara aktuellt med mazekirurgi (eng maze=labyrint). Olika snitt läggs i de båda förmaken enligt ett speciellt mönster. Snitten sys sedan ihop och ärren skapar barriärer som stoppar de elektriska impulserna från att starta flimmer.
En pacemaker känner av hjärtats egen rytm och sänder elektriska impulser till hjärtat för att det ska slå i rätt takt. Pacemaker är förstahandsalternativ vid symtom på grund av att hjärtat slår för långsamt. En pacemaker består av en batteridriven pulsgenerator och en eller flera stimuleringselektroder vars spetsar fästs vid hjärtats högra förmak och/eller kammare.
En pacemaker utgör ingen bot, men den kan ta bort obehagliga symtom som orsakas av långsam puls och i de flesta fall ge en normal puls. För de allra flesta betyder en pacemaker en förbättrad livskvalitet, med mer ork och energi.
Hos vissa patienter med hjärtsvikt stimuleras både höger och vänster kammare för att de ska samarbeta bättre, så kallad resynkroniseringsbehandling (CRT, Cardiac Resynchronization Therapy)
En ICD, eller implanterbar defibrillator, används för att avbryta snabba, livshotande kammartakykardier och kammarflimmer. En ICD kan på några sekunder upptäcka ett kammarflimmer. Via en speciell elektrod till hjärtats högra del avger defibrillatorn då en elektrisk chock över hjärtat. Syftet är att omedelbart slå ut det elektriska kaos i kammaren som gör hjärtat oförmöget att pumpa blod.
En ICD-dosa är något större än en pacemaker och opereras in under huden (som en pacemaker) eller under bröstmuskeln nedanför vänster nyckelben.Vid en kammartakykardi kan ICD:n först försöka bryta den med snabbare hjärtstimulering för att ”köra över rusningen” och helt kort ta kommandot över hjärtat innan stimuleringen avbryts. Detta kallas anti-taky-pacing (ATP) och är skonsamt för patienten.
Källa: Hjärt-Lungfondens skrift om Hjärtrytmrubbningar
Vetenskapligt ansvarig: Lennart Bergfeldt, seniorforskare, Avdelningen för molekylär och klinisk medicin vid Institutionen för medicin, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, samt överläkare verksamhet kardiologi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg
Uppdaterat: 2019-04-29
Cirka 370 000 svenskar lider av förmaksflimmer och sjukdomen räknas till en av våra folksjukdomar. Utmaningen i dagens forskning ligger i att hitta nya, pålitliga och mer precisa metoder att hitta personer med förmaksflimmer samt att bota eller lindra deras symtom och minska risken för komplikationer, framförallt propporsakad stroke.
Det finns ett stort mörkertal när det gäller förmaksflimmer eftersom inte alla drabbade uppvisar symtom. Dessa personer har emellertid också ökad risk för stroke, men riskerar att inte få någon behandling. Det pågår därför forskning om hur man på bästa sätt ska kunna hitta tysta flimmer.
Pågående forskningsprojekt syftar dels till att påskynda hjärt-lungräddning och defibrillering vid hjärtstopp, dels till att förebygga hjärtstopp både i speciella kända riskgrupper samt bland de många som har diabetes och hypertoni och ökad risk för hjärtinfarkt och plötslig död.
Flera pågående svenska studier fokuserar på hjärtats elektrofysiologiska funktioner. Bland annat studeras celler från sinusknutan för att närmare undersöka hur impulsaktiviteterna startar i förmaken. Målet är att finna svar på vad som orsakar förmaksflimmer och sjuk sinusknuta och deras samband. En förhoppning är att resultatet i framtiden ska leda till att transplantation av friska celler kan hjälpa dem som har en sviktande funktion i sinusknutan.
Genetisk kartläggning är en möjlig väg att hitta hjärtsjukdom i ett så tidigt stadium att det går att förhindra allvarliga konsekvenser. Vid Umeå universitet har genetisk forskning kring ärftliga hjärtsjukdomar pågått sedan slutet av 90-talet och sedan 2005 drivs vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå en familjemottagning.
När en patient diagnostiserats med den ärftliga hjärtrytmrubbningen långt QT-syndrom erbjuds förstagradssläktingar diagnostik, genetisk vägledning, deltagande i kontrollprogram, behandling och utbildning om sin sjukdom. Samtidigt pågår forskning med syftet att förbättra den individuella riskbedömningen och behandlingen.
Källa: Hjärt-Lungfondens skrift om Hjärtrytmrubbningar
Vetenskapligt ansvarig: Lennart Bergfeldt, seniorforskare, Avdelningen för molekylär och klinisk medicin vid Institutionen för medicin, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, samt överläkare verksamhet kardiologi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg
Uppdaterat: 2019-04-29
Med ”hjärtflimmer” avses oftast förmaksflimmer. Risken för detta ökar starkt med ökad ålder från 50-årsåldern. Några vanliga bidragande orsaker är hypertoni (högt blodtryck) och kranskärlssjukdom. Ärftliga faktorer kan öka risken för förmaksflimmer, men i dagsläget rekommenderas inte undersökning av arvsmassan för bestämning av sådana faktorer. Om din farmor och morfar fick förmaksflimmer efter 60-årsåldern finns ingen anledning till oro, men om någon förälder i unga år har fått flimmer kan du ha ökad risk att drabbas.
Förmaksflimmer finns hos mer än 3 procent av den vuxna befolkningen och är en folksjukdom. Förmaksflimmer är ovanligt före 50-årsåldern, men mer än 20 procent av alla 80-åringar har flimmer. Det viktigaste är den ökade risken för stroke orsakad av propp, men riskens storlek beror bland annat på ålder, tidigare stroke/ TIA, hypertoni, hjärtsvikt, diabetes, åderförkalkningssjukdom och kön. Proppstrokerisken kan minskas med cirka 65 procent med blodförtunnande behandling. Därnäst är det viktigaste att flimret inte går så fort att hjärtat tröttas, vilket ofta kan undvikas med betablockerande behandling. En del personer med flimmer besväras av hjärtklappning, obehagskänsla i bröstet och nedsatt kondition. Svårare symptom med andfåddhet, bröstsmärta eller yrsel/svimning kan förekomma. Vissa personer känner inte alls av sitt flimmer men risken för stroke är oberoende av symtom.
Ja, eftersom obehandlat förmaksflimmer är en betydande riskfaktor för stroke. Vid förmaksflimmer ökar risken för att en blodpropp ska bildas i vänster förmak och sedan följa med blodbanan upp till hjärnan. Därför får många personer med förmaksflimmer blodförtunnande läkemedel i förebyggande syfte.
Det är snarare så att en stor del av de som har förmaksflimmer redan har en annan underliggande hjärt-kärlsjukdom. Det kan till exempel vara högt blodtryck, hjärtsvikt eller kranskärlssjukdom. Vid förmaksflimmer med mycket hög hjärtfrekvens ökar risken för att utveckla en form av hjärtsvikt som kallas takykardi-kardiomyopati. Dessutom kan hög hjärtfrekvens leda till blodtrycksfall och syrebrist i hjärtmuskeln som kan leda till livshotande kammarrusning. Förutom proppförebyggande behandling får många patienter med förmaksflimmer därför förebyggande behandling som bromsar takten på flimret, oftast så kallade betablockare.
Behandlingen består av läkemedel som är avsedda att förebygga attacker och dämpa hjärtfrekvensen. Vid svåra besvär kan katererablation lindra dessa och förbättra livskvaliteten. Behandlingen innebär att det område i vänster förmak eller i lungvenerna som utlöser flimret isoleras. Ingreppet sker med hjälp av en kateter som förs upp till hjärtat från ljumsken. Behandlingen omfattar även blodförtunnande läkemedel för att förebygga stroke.
Hjärtklappning vid vila kan tyda på förmaksflimmer särskilt om den känns helt oregelbunden. Dessutom har den som lider av förmaksflimmer ofta en nedsatt prestationsförmåga som märks vid ansträngning. Förmaksflimmer kan uppträda i attacker, men kan också vara kroniskt. Dessutom finns det många som har förmaksflimmer men som saknar symtom, vilket är allvarligt eftersom personer med flimmer har ökad risk för stroke.
Vid förmaksflimmer utgår de elektriska signalerna inte, som de ska, från sinusknutan i hjärtat. I stället uppstår, utan samordning, elektriska signaler på flera ställen i förmaken. Man kan beskriva det som om förmaksmuskulaturen ”flimrar” med knappt synliga, oregelbundna rörelser. Denna elektriska oreda gör att förmaken inte drar ihop sig på ett ordnat sätt och inte samarbetar med kamrarna. Dessutom arbetar de alldeles för fort – ofta 400 till 600 impulser per minut. Den oregelbundna rytmen och dåliga samordningen mellan förmak och kammare gör att hjärtats förmåga att pumpa runt blodet försämras.
Pia Johansson levde ett aktivt liv med musik, jobb och familj. När hon drabbades av förmaksflimmer tog livet en drastisk vändning.
Om alla personer med förmaksflimmer fick adekvat behandling skulle vi kunna undvika omkring 5 000 fall av stroke varje år.
På en rutinkontroll fick 39-årige Thomas diagnoserna hjärtflimmer och hjärtfladder. Det är två ganska vanliga hjärtproblem, men inte bland yngre, och inte båda besvären samtidigt.
Vi använder cookies för att kunna förbättra din upplevelse på vår webbsida. Läs mer om hur vi behandlar dina personuppgifter här