Michael drabbades av hjärtinfarkt

Michael drabbades av hjärtinfarkt

Påskdrama av annat slag. Mitt under en squashmatch drabbades Michael av ett plötsligt hjärtstopp och en hjärtinfarkt. Han vaknar upp i ambulansen och mår väldigt dåligt på väg mot Vrinnevisjukhuset.

Det här är min berättelse över godhet och omsorg. Det är den 17 april 2019 och jag är taggad denna morgon. – Paulina, vet du om att det är en historisk dag idag. Pappa ska börja spela squash igen efter uppehåll i två år, sa jag till min dotter.

Arbetsdagen är äntligen slut. Vi slutar tidigt eftersom det är dagen innan skärtorsdag. Önskar chefen glad påsk och slänger på träningsväskan på cykeln och drar mot Norrköpings Squashcenter. På vägen ringer jag till min fru, Ulla. ”Vet om en sak, det är en historisk dag idag – jag ska börja spela squash!”.

Vi är fyra kompisar som spelar mot varandra. Innan jag drar igång står jag och tittat på en hjärtstartare. ”Jaha, de har fått upp en ny på plats”. Spelet drar igång och jag njuter. Min gamla skada gör sig inte påmind. Efter har varit igång i nästan en timme spelar jag sista mot Jonas. Jag har lite brådis, ska snart träffa Ulla på språkcaféet vid halv sex i Immanuelskyrkan. Det står 7-6 till Jonas när plötsligt allt slockna i ett nu! Jag vaknar upp och hör röster ”Michael, hur mår du?” Ser yrvaket upp och en ung tjej säger ”du har haft ett hjärtstopp och infarkt och vi är på väg upp till akuten”. Jag är väldigt yr och starkt illamående, spyr i ambulansen på väg till Vrinnevisjukhuset. På akuten hör jag min frus röst och min svågers sons (AT-läkare) röst på akuten, men inga minnesbilder. De vill ta mig direkt till HIV på US i Linköping. Väl där tar de mig direkt till kärlröntgen och konstaterar flera förträngningar i hjärtats kranskärl. Sent på kvällen får jag ett eget rum på HIV. Jag är starkt omskakad och illamående. Hjärnan är trött jag är känslig för ljud och andra intryck medan jag omgiven av alla apparater för konstant övervakning.

Dagen efter görs en stor ultraljudsundersökning på hjärtat. Överläkaren ger besked om att det blir en bypass-operation (CABG). De ser också spår av en tidigare hjärtinfarkt – ärr på hjärtat. Jag får då återberätta om händelsen augusti-2015 på Tallins Pirita-strand. Efter att jag och svågern hade tagit en springtur och sedan kom upp från badet och inväntade fikat, så föll jag raklång ner i sanden mitt i uttalad mening. Svågern och min fru gjorde HLR. Jag hade ingen andning men kvicknade till efter några minuter. Men själv minns jag bara ambulansfärd (yr och starkt illamående) till sjukhuset där jag fick ligga på neurologiska avdelningen ett dygn för observation. De trodde då att jag hade fått ett epilepsianfall. Nu blir det en sex dagars lång väntan på HIV inför operation. Det är påsk och strålande vårväder. Vi skulle ha varit i huset i Rydsnäs och kopplat av. Resten av familjen är där nu. Jag går omkring med min Telematic-utrustning med inkopplade elektroder på bröstet. Ständigt övervakad och får inte lämna avdelningen. Kan dock sitta ute på verandan och njuta av vårsolen.

Det blir mycket tid till att reflektera över och bearbeta vad som har hänt. Jag är överkänslig för alla intryck och är ovanligt gråtmild. Jag tar kontakt med mina squashkompisar och de berättar vad som hände. Jonas såg mig bara falla ihop i hörnan på squashbanan. Jag låg där med ett leende på läpparna. Han fick ingen kontakt med mig. Han hämtade då de andra killarna. De stod runt omkring mig och såg att jag harklade mig och försökte få kontakt. De sa till en person att larma ambulans i reception. Väl vid receptionen stod en kvinna och pratade med sin son om att boka tid för padel-spel för första gången här (de var från Finnspång). När de hörde vad som hänt sprang hon med in i på banan. Hon såg direkt att jag sk antagonal andning (dödsandning) eftersom hon var operationssköterska. Hon påbörjade HLR direkt och styrde upp allt. Johan sprang och hämtade hjärtstartare. Endast tre timmar innan hade han haft utbildning på sitt företag om just hjärtstatare. De kopplade in den gjorde två defibrilleringar innan jag kom tillbaka och fick tillbaka medvetande. Varje minut är dyrbar vid ett hjärtstopp. Statistiken säger att endast 5% överlever ett sådant.

Min ängel heter Annelie, vitklädd och allt! Hon bara försvann efter att ambulanspersonalen tog över. Mina kompisar vet inte vad hon tog vägen, men hon spelade padel med sin son. Det tog flera veckor innan jag tag i henne och fick höra hennes berättelse. I början trodde jag faktiskt att det var en riktig ängel. Men det här är större! Gud har sådan timing att man bara häpna. Jag vill tro det i alla fall! Bara det faktum att vi bokade tiden väldigt sent och valde mellan olika dagar. Annelie hade först tänkt spela på en annan anläggning först men ”råkade” blir den här, och första gången!

Inför väntan på operation var det många vänner runt omkring som bad för mig. Det var väldigt jobbigt att behöva gå ”smärtornas väg” i denna stora operation. Min son, Filip, sa till mig att ”du kommer få ett bibelord”. Mycket riktigt på kvällen kom ett klart klingande ord, Ps.23:4 Även om jag vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont, för du är med mig. Och på natten, inför operationsdagen, kommer det över mig en helt obeskrivlig frid och värme. Jag är inte rädd utan litar på Gud.

Så här efteråt har jag en liten aning vilka smärtor och utmattning Jesus måste gått igenom. I tre dagar efter operationen var man otroligt svag med smärtor och gick omkring med rullator. Det var en kamp att bara försöka äta. Men vid dag fyra kändes som allt vände. Krafterna kom tillbaka och lusten att äta och vilja ta sig för saker. Tillbaka till Norrköpings sjukhus var livet ljusare. Jag fick tillfälle att berätta för många om ett gudomligt ingripande i mitt liv. Jag blev squashkillen med solskenshistorien. Läkarna var förvånade över hur bra hjärtat hade återställt sig och såren läkt på benet där man tagit en ven. ”Vi läkare är vana att analysera alla avvikelser på hjärtat efter en infarkt, men i ditt fall ser allt helt normalt ut”. Tack och lov!

Två veckors vistelse på sjukhus är speciellt. Man blir verkligen som en familj med alla som genomgår liknande operation och erfarenhet. Det blir mycket tid för samtal. Man får höra många dråpliga historier och träffa härliga människor. Väl hemkommen till valborg efter två veckor i sjukhusmiljö var helt underbart och obeskrivligt. Men jag orkade knappt gå upp för trappen till vårt sovrum. Nu väntade en tre månaders lång läkning och återhämtning och ytterligare tre månader fysisk träning på rehabilitering.

En morgon vaknade jag med sången ”Din trofasta kärlek aldrig mig lämna, din barmhärtighet den kan aldrig ta slut. Den är ny varje morgon, ny varje morgon. Stor är din trofasthet min Gud”. Han har burit mig hela vägen, Amen! Till slut vill jag bara tacka alla underbara vänner, som har besökte mig hemma, vår fantastiska sjukvård som räddar liv, min underbara hustru Ulla som alltid är vid min sida, och Annelie som gjorde en heroisk insats.

Direkt när jag kom hem ville jag stödja Hjärt-Lungfonden.