"Som om någon står på bröstet"

Anna Larsson, 34, fick sina första astmabesvär i tonåren efter en joggingtur utomhus tillsammans med handbollslaget.

– Kalla vinterdagar känns det verkligen inte skönt i luftrören. Jag skulle aldrig få för mig att springa utomhus när det är kallt. Då går jag i stället och så andas jag genom en halsduk för det känns bättre att få in varm luft. Är det riktigt kallt håller jag mig inomhus. Att dricka något varmt känns också bra, det gör att jag slappnar av lättare, säger hon. Första gången var det riktig panik, jag fick inte luft och förstod inte alls vad det var, säger hon.

I dag har hon mer kunskap och mer beredskap. Hon idrottar fortfarande regelbundet, fast oftare inomhus.

– Med handbollen hade vi löpträningen utomhus och det var jättejobbigt. Nu tränar jag i stället styrketräning och promenader på löpband. Jag försöker träna tre till fyra gånger i veckan. Ibland åker jag ut till skogen och går promenader, men jag har aldrig vågat springa där, säger Anna Larsson.

Trygghet med medicin

Efter den där första gången fick Anna Larsson bricanyl mot sin astma och medicinen har följt med till träningen varenda gång sedan dess.

– Det är en trygghet att ha medicinen. Jag inhalerar bricanyl före varje träning, men jag gillar det inte för precis när jag tagit den får jag hjärtklappning, säger hon.

För att slippa hjärtklappningen har hon ibland försökt träna utan att ha tagit medicin. Men värken i luftrören kommer direkt och sitter i ett bra tag efter träningspasset.

– Det är som om någon står på bröstet på mig och jag får verkligen ta i för att få luft. Det börjar väsa från luftrören och då andas jag antagligen fel för jag får panik, säger hon.

Måste våga testa

– Om jag slapp tänka på att "tänk om jag får problem med luften" skulle jag träna annorlunda. Jag skulle vilja springa en runda i skogen och kanske utmana mig själv på något motionslopp. Jag stör mig på att jag inte vågar ta ut mig så mycket som jag kan, det sitter i huvudet för det är inte det att konditionen sviker, säger hon.

Men att underordna sig andningsbesvären och helt avstå från träning har aldrig varit ett alternativ, menar Anna Larsson.

– Man måste våga testa och göra det någonstans där man känner sig trygg. Det är en lätt utväg att fega men man kan inte alltid bara sitta stilla och akta sig. Jag får acceptera att besvären finns där, men de ska inte hindra mig helt, säger hon.