Peter väntade för länge – till slut orkade han nästan ingenting

Peter Andersson, 74, fick redan som ung veta att han hade ett blåsljud på hjärtat. Då märkte han inget av det och under många år levde han som vanligt. Men när han närmade sig 60 började orken försvinna allt mer.

Till slut blev besvären så svåra att vardagen knappt fungerade. Peter kunde bli helt slut av att gå en kort sträcka och utvecklade hjärtsvikt. På nätterna fick han sitta upp för att kunna sova eftersom det blev för svårt att andas när han låg ner. Trots det drog han sig för operationen.

– Jag försökte låtsas som att det inte var någonting, att det skulle fixa sig. Men det gör ju inte det, säger Peter.

– Jag försökte låtsas som att det inte var någonting, att det skulle fixa sig. Men det gör ju inte det, säger Peter.

Till slut gick det inte längre att vänta. År 2013 opererades Peter på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Vid den öppna hjärtoperationen fick han en ny biologisk aortaklaff.

Inför operationen var Peter rädd. Han visste att ett stort ingrepp alltid innebär risker och hade dessutom gjort misstaget, som han själv uttrycker det, att söka på nätet och se hur operationen gick till.

Men ingreppet gick bra. Efter en dag på intensivvården och några dagar på avdelning fick Peter åka hem och börja återhämta sig. Ganska snart började han promenera och träna försiktigt igen. I dag tränar han regelbundet och är i god form. Den biologiska klaffen har fungerat i över ett decennium och han går på regelbundna kontroller.

En enklare behandling kan bli möjlig

Den klaff Peter fick 2013 håller inte nödvändigtvis livet ut. Men om den behöver bytas igen kan möjligheterna se helt annorlunda ut än vid hans första operation. Peter berättar om TAVI, en metod där en ny klaff i vissa fall kan föras in via ett blodkärl i ljumsken i stället för att bröstkorgen öppnas på nytt. För honom är det ett tydligt exempel på hur forskningen bidrar till att vården utvecklas.

– Det är fantastiskt. Det går liksom inte att jämföra med att öppna upp hela bröstkorgen, säger Peter.

Han är tacksam för den vård han fick – och för utvecklingen som har skett sedan dess. Det är också därför han tycker att det är viktigt att forskningen fortsätter framåt.

För Peter handlar framtiden framför allt om att få fortsätta leva ett aktivt liv och vara med sin familj. Han har fyra barn och sex barnbarn.

– Jag vill vara kvar många, många år till och se mina barnbarn växa upp.