Högt blodtryck behandling

Syftet med att behandla högt blodtryck är att minska risken för sjukdomar som stroke, hjärtinfarkt, hjärtsvikt, njurskador och för tidig död.

Vid blodtryckssänkande behandling hos människor med högt blodtryck räknar man med att risken för stroke minskar med ungefär en tredjedel och att risken för hjärtinfarkt minskar med drygt en tiondel. Medicinerna sänker bara blodtrycket så länge man tar dem och behandlingen är oftast livslång.

Även när man medicinerar mot högt blodtryck ska man genomföra livsstilsförändringar eftersom de kan förstärka den blodtryckssänkande effekten och minska eventuella biverkningar av läkemedelsbehandlingen. Sköter man sin medicinering och håller fast vid sina livsstilsförändringar kan det på sikt innebära att man stegvis kan minska sin medicinering.

Det finns flera olika grupper av blodtryckssänkande läkemedel. De som vanligen används i Sverige ger en likartad sänkning av blodtrycket, i genomsnitt cirka 10/5 mmHg, när läkemedlen används separat.

Läkemedlens effekt varierar från person till person. För att sänka blodtrycket tillräckligt är det ofta nödvändigt att testa sig fram. Det kan betyda att man byter läkemedel eller att man behöver kombinera två, tre eller till och med fyra olika mediciner i låga doser.

De fem vanligaste grupperna av blodtrycksmediciner är:

  • diuretika
  • ACE-hämmare
  • kalciumflödeshämmare
  • betablockerare
  • angiotensinreceptorblockerare (ARB)

Diuretika är svagt salt- och vattendrivande läkemedel. De hjälper till att minska volymen i blodkärlen, vilket sänkerblodtrycket, samtidigt som de bidrar till en vidgning av blodkärlen. När motståndet i blodkärlen minskar sänks trycket. Diuretika är väl beprövade läkemedel och minskar risken för stroke och hjärtinfarkt. De har få biverkningar men kan ibland påverka blodfetterna och blodsockret negativt.

ACE-hämmare är läkemedel som får blodkärlen att vidgas och njurarna att utsöndra salt och vatten, vilket leder till att blodtrycket sänks. ACE-hämmare motverkar bildningen av en hormonsubstans, angiotensin-II, ett kärlsammandragande och blodtryckshöjande ämne som kroppen själv bildar. Läkemedlen är speciellt lämpliga om man lider av hjärtsvikt eller diabetes med försämrad njurfunktion. Den vanligaste biverkningen är rethosta.

Kalciumflödeshämmare är en grupp läkemedel som vidgar de små blodkärlen och sänker trycket. De vanligaste biverkningarna är svullna anklar, huvudvärk och nästäppa.

Betablockerare är läkemedel som gör att hjärtat arbetar lugnare och mer effektivt. Hjärtfrekvensen och slagvolymen sänks och därmed blodtrycket. Läkemedlet blockerar effekten av stresshormoner som adrenalin.

Betablockerare motverkar även ett blodtryckshöjande ämne, renin, som producerasi njurarna och är speciellt lämpliga om man samtidigt har kärlkramp eller har haft hjärtinfarkt. Den vanligaste biverkningen är kalla händer och fötter. Studier visar att betablockerare kan ha något sämre skyddseffekt mot stroke och hjärtinfarkt än andra vanliga blodtryckssänkande läkemedel.

Angiotensinreceptorblockerare (ARB) är läkemedel som fungerar ungefär på samma sätt som ACE-hämmare. De används främst som alternativ till ACE-hämmare om man får biverkningar, exempelvis rethosta. Kombinationsläkemedel är mediciner som innehåller en kombination av två verksamma ämnen – exempelvis ACEhämmare och diuretika eller betablockerare och kalciumflödeshämmare – om man behöver mer än ett medel för att nå ett acceptabelt blodtryck.

Sidan senast uppdaterad 2016-11-22