Lindas pappa drabbades av hjärtstopp

Lindas pappa drabbades av hjärtstopp

Han var död i 19 minuter, men blev en av de 6 % som överlevde. Min pappa var då 61 år och fick fylla 62 några veckor senare. Detta tack vare förbipasserande, den forskning som görs och den vård som han fick. Min mamma, jag och mina barn kommer för evigt vara tacksamma dem som räddade hans liv. Vi vet inte vilka de är, men vi tackar dem för att han idag kan kalla sig för version 2.0.

Jag köpte konsertbiljetter till mina föräldrar i present. Konserten var på en lördag och i en annan stad så de åkte redan på fredagen. Efter hotellfrukosten på lördagens morgon gick mamma för att kolla i affärer. Pappa skulle möta upp henne senare, men när klockan var slagen så kom han inte och han svarade inte heller när hon ringde. Någonstans här ringer jag till min mamma för att höra hur de har det. Hon berättar att hon inte får tag på min pappa och att hon därför har gått tillbaka till hotellet. Hon vill avsluta vårt samtal efterson han kanske kommer att ringa upp. Vi lägger på. En timme senare ringer jag igen. Hon har fortfarande inte fått tag på honom. Hon är orolig. Jag blir också orolig. Min pappa är inte den som bara försvinner. Mamma ber mig att försöka ringa honom, men jag hör bara signaler som går fram och möts inte av pappas röst. Efter några timmar är mobilen avstängd. Min mamma går runt till de platser som de brukar besöka när de är i staden, men han finns inte någonstans.

Vi vet inte vad vi ska göra, om vi ska ringa till polisen och till sjukhus även om det bara gått några timmar. Vi befinner oss i ett vakuum. Jag kan inte fokusera på någonting. Konsertbiljetterna ligger på hotellrummet så min mamma sitter där och tänker att han ju måste komma tillbaka innan konserten börjar. Hon väntar. Jag ringer henne. Konserten närmar sig. Något är fel. Vi lägger på. Jag har svårt att andas. Efter några minuter ringer hon upp. Hennes röst darrar.

”Han ligger i respirator på Sahlgrenska.” Hon har precis fått ett samtal från sjukhuset om att pappa fick ett plötsligt hjärtstopp på en gata ett femtiotal meter från där hon samtidigt stod och väntade på honom.

Jag förstår ingenting. Absolut ingenting.

”Han är medvetslös”, fortsätter hon.

Min pappa har slangar överallt. Hans hjärta har opererats. Jag minns inte så mycket mer av vad mamma säger. I huvudet snurrar så många tankar. Allt är overkligt. Min mage knyter sig. Det kryper under mitt skinn. Jag har ont i kroppen. Jag gråter. Kommer han att dö? Jag ringer till intensiven. Det finns ingen som kan prata med mig just nu, men de kommer att be någon som var med att ringa upp. Efter någon timme ringer en läkare. Jag antecknar ord på ett papper: hjärtstopp, bevittnat, rytmrubbning, arytmi, defibrillering i ambulans två gånger, högt blodtryck som kunde stabiliseras, säkra andning – intubera, respirator – hjälp med andning, två kärl som var trånga – sätta in stent, såg inte ut som hjärtinfarkt – för trånga, ligger på intensiven, respirator kvar under natten, arytmin som gjorde det eller hjärtinfarkt även om det inte såg ut som hjärtinfarkt. Sista orden på mitt papper är ”erfarenhet: det kommer gå bra”.

Jag vet inget om hjärtstopp. Jag googlar och lär mig att det inte diskriminerar någon, vem som helst kan drabbas. Annars blir jag inte så mycket klokare, men förstår att den som drabbas vanligen dör. Han har tur som lever, men samtidigt balanserar han på en tunn gräns mellan liv och död eftersom många dör av sviterna.

Jag befinner mig femtio mil bort och vill kasta mig på ett tåg eller ett flyg eller vad som helst, bara det går snabbt, men min mamma stoppar mig. Hon menar att det varken gör från eller till om jag kommer eftersom han är nedsövd. Hon vill att jag ska ta hand om mig själv och mina barn. Jag berättar för mina barn. De gråter. De få timmar jag lyckas sova under natten drömmer jag mardrömmar. Morgonen efter ringer jag min faster och berättar. Hon bryter ihop. Jag ringer min farbror och berättar. Han är mer samlad.

Jag kan höra på min mammas röst att hon är omskakad, förtvivlad och rädd. När de försöker väcka honom efter ett par dagar reagerar han inte som han borde så de måste söva honom igen. Han ska också lämna intensiven och flyttas till ett sjukhus i hemstaden, men vi vet inte när. Jag bor 50 mil bort och bokar en resa för att kunna hälsa på honom. Innan jag och barn åker så åker jag inom ett bokförlag för att skriva på ett bokkontrakt. Vad är sannolikheten att skriva ett manus, skicka in det till ett förlag och att det förlaget vill ge ut boken?  Vad är sannolikheten att få hjärtstopp och överleva? Jag googlar. Sannolikheten är låg. Kommer min pappa dö? Kommer han överleva? Hur länge varade syrebristen i hjärnan? Om han överlever, i vilket skick kommer han att vara?

På sjukhuset i hemstaden ligger han på avdelning nummer 42. Han väcks. Han minns ingenting. Vet inte var han är och varför. Min mamma berättar för honom om och om igen. Han undrar hur det kommer sig att han drabbades. Han säger att han inte skulle önska sin värsta fiende detta. Enligt mamma har han självmordsont men kämpar för mig och barnbarnen. Till hans kropp är det kopplat dropp och en massa sladdar som leder till olika skärmar som visar syresättning, puls och andningsfrekvens. Han har slangar inkörda i halsen som han hela tiden vill dra ut.

”Sluta”, säger min mamma varje gång han försöker dra ut slangarna. Hon vänder sig till mig och barnen och lägger till att han är mer redig idag än igår.

Lunchen kommer. Vi lämnar rummet för att droppställningar och skärmar ska kunna flyttas omkring. Vi sitter i dagrummet. Där sitter också en man som fått en blodpropp i lungan under en flygresa. Han skulle till ett bröllop i Rom. En gammal kvinna kommer med rullator. Hon har en blöt fläck på byxorna, över rumpan. Jag tänker att jag inte ska sätta mig på den stol som hon sätter sig på. När vi kommer tillbaka till min pappas rum har han ätit en kokt potatis, men inte så mycket mer. Ingenting smakar något, men han tänker i alla fall äta upp hela efterrätten.

Han minns att vi var där igår. ”Man kommer ihåg dem man älskar”, säger han och vänder sig mot mig och barnens håll och ler.

”Din syster var också hos dig igår”, säger min mamma.

Det minns han inte. ”Älskar jag inte min syster?” Han tar av sig glasögonen och torkar ögonen. Tittar på sina glasögon.  ”Är det mina jobbglasögon?”

”Nej”, svarar mamma, men pappa blir inte övertygad. Dagen efter är vi på plats vid sjukhussängen igen.

Min pappa pratar. ”Jag försöker hitta mig själv. Det är torsdag idag. När kom jag hit?” ”I tisdags kväll”, säger min mamma.

Min son sitter nere vid fotändan av sängen. Min pappa försöker sätta sig upp för att rufsa runt i hans hår. Han når ända fram, men det tar på krafterna. Han börjar hosta. Han lägger sig ner igen och sluter ögonen. Vi sitter kvar.

Hans revben är brutna efter hjärt-lungräddningen. Han har lunginflammation. Av katetern har han fått urinvägsinfektion. En morgon vid sjutiden ringer han. Mår inte alls bra. Natten har varit jävlig. Han har så ont. Hans tankar är mörka. Vi åker dit. Han pekar på en tavla och visar hur de små målade husen rör sig. Han undrar även om vi ser röken som kommer in genom det öppna sjukhusfönstret. Det gör vi inte. Vi ser inte heller att husen på tavlan rör sig. Han säger att han inte vågar berätta om det för någon annan än oss. Jag säger att det är bra, för om han berättar kanske de spärrar in honom någon helt annanstans. Vi skrattar och jag tänker faktiskt att det kommer bli bra. Jag och barnen lämnar min tidigare hemstad. Min pappa åker till ett annat sjukhus för att få en minidefibrillator inopererad i hjärttrakten som ska skicka en elektisk stöt till hans hjärta om det stannar igen. När min pappa lärt sig att hantera sjukhustelefonen pratar vi flera gånger per dag. Han funderar på vad som hänt och varför det drabbade honom. Han säger att det kan bli svårt för honom att jobba igen, men ett år senare arbetar han även om det inte är på heltid eftersom hans arbete är fysiskt slitsamt.

När allt hände fick han en förhållandevis ny behandling och inkluderades i en forskningsstudie. De kylde ner honom eftersom det finns indikationer på att detta minskar skador på hjärnan. Uppföljande tester har faktiskt också visat att pappas logiska tankeförmåga är bättre än genomsnittet för män i hans ålder som dessutom inte drabbats av hjärtstopp och syrebrist i hjärnan.

Jag har inte vågat köpa konsertbiljetter till min pappa igen. Av någon anledning fick jag för mig att det skulle leda till ett nytt hjärtstopp. Pratade med en läkarvän om detta som menade att det var tur att jag köpte de där biljetterna. Det är många tillfälligheter som gör att han lever idag, som att det där bandet skulle spela, att jag köpte konsertbiljett, att han var utomhus omgiven av människor och inte ensam hemma, att han inte var själv på hotellrummet och att han gick på en gata med mycket folk och att några som passerade honom när han plötsligt segnade ner kunde och gav hjärt-lungräddning och att han var i en större stad i närheten av ett större sjukhus.