Linn förlorade sin pappa i hjärtinfarkt

Linn Saarinen Söderbergs pappa Jouni hade drömmar om att flytta till Spanien vid pensionen och spela golf varje dag. Men en hjärtinfarkt satte stopp för planerna innan han ens hunnit fylla 60 år.

Till begravningen valde familjen att be om minnesgåvor till Hjärt-Lungfonden i stället för blommor, och Linn startade även en egen insamling till Hjärt-Lungfonden. Det här är hennes berättelse.

Vissa dagar förstår jag fortfarande inte att han är borta

Min pappa var en person med mycket humor, han älskade att spela golf och att kolla på formel 1. Han var egen företagare och jobbade som elektriker. Vi var mycket nära varandra och delade framför allt golfen som ett gemensamt intresse. Vissa dagar förstår jag fortfarande inte att han är borta, allt kom från ingenstans. Pappa blev bara 57 år, han drabbades av en hjärtinfarkt och till följd av det ett hjärtstillestånd. Han var inte hemma vid tillfället och vi hann heller inte prata med honom då han låg nedsövd i fem dygn innan han gick bort. Syrebristen i hjärnan var alldeles för stor efter hjärtstilleståndet.

Vi bad om donationer istället för blommor

Många gånger har jag tänkt att vi skulle ha åkt till sjukhuset direkt, men nu i efterhand vet vi att det inte hade spelat någon roll då han aldrig var kontaktbar. Till pappas begravning valde vi att be om donationer till Hjärt-Lungfonden istället för blommor som senare bara skulle försvinna. Jag startade även en insamling för att hedra pappa men också för att kanske andra ska kunna räddas och lära sig upptäcka hjärt- och kärlsjukdomar i tid. Min pappa hade haft kärlkramp vid några tillfällen innan sin infarkt men inte förstått vad det varit.

Vaknade på natten av ont i bröstet

Vi hade varit utomlands veckan innan det hände, hela familjen, och då hade pappa vaknat på natten av att han hade ont i bröstet. Men envis som pappa var så väntade han ut det och tänkte att det inte var något farligt. Vi kom hem på en lördag och på torsdagen efter så vaknade pappa återigen av att han hade ont i bröstet. Mamma hade tidigare sagt till honom att han borde kolla upp det men han avfärdade det och trodde det var på grund av att han var stressad på jobbet. Torsdag morgon vaknade han tidigt av att han hade så ont i bröstet att han var tvungen att ställa sig upp och andas. Han försökte vänta ut det, precis som han hade gjort en gång tidigare och avvaktade till klockan 07 då vårdcentralen öppnade, för att ringa dit. När han ringde hade de ingen tid utan rådde honom att åka till akuten. Han kom till akuten vid 10-tiden och fick då göra prover samt ta EKG. Men de hittade ingenting, allt såg bra ut. Pappa var hemma hos mig den eftermiddagen och vi var båda glada över att det inte var någonting fel med hjärtat i alla fall.

Dagen efter var mamma och pappa hemma hos mig, det var en fredag och vi åt lite mat och spelade spel. Vi hade jättetrevligt och pratade om att vi måste göra detta fler gånger. Pappa bad mig smörja in honom på ryggen, bakom hjärtat, med Voltaren för att han hade ont i en muskel.

Sedan kom lördagen. Pappa var hos en kompis i Västerås under eftermiddagen för att fixa med sin bil. Han fick bröstsmärtor, återigen, men de gick över ganska fort den här gången. De åt och diskuterade vad som kunde tänkas ligga bakom hans tryck över bröstet, men konstaterade att ”vilken tur att det inte var något med hjärtat i alla fall”. Efter maten fick han ont igen, och det var värre. De skjutsade in pappa till sjukhuset med bil. I bilen kollapsade pappa och troligtvis fick han, redan då, ett hjärtstopp. På sjukhuset var de beredda att ta emot bilen, men pappas hjärta startade inte. Han låg sedan nedsövd på intensiven från lördag-onsdag, då vi fick reda på att han var hjärndöd och inte skulle komma att överleva.

Vi fick reda på att pappa var på sjukhuset genom hans kompis som meddelade oss att pappa var på väg in till akuten. Först trodde vi att pappa själv skulle ringa upp oss lite senare, och meddela hur det var. Men när han inte gjorde det hörde vi själva av oss till sjukhuset som senare ringde upp och berättade att han låg på intensiven. Vi kastade oss in i bilen och åkte till sjukhuset. Vi hade inte fattat att det var något allvarligt, vi väntade ju på att han skulle ringa och berätta hur det gick.