Frågor om sorg och begravning

Du är långt ifrån ensam om att tycka det är svårt. De flesta tampas med de frågorna när vänner eller bekanta är med om något sorgligt.

Precis som du beskriver är vi ofta rädda för att vi ska säga något fel, klumpigt, olämpligt eller något som kanske till och med förvärrar sorgen. Vi är så oroliga för det att vi många gånger inte säger någonting alls i stället.

Konsekvensen av det är att många som sörjer känner sig lämnade ensamma av sin omgivning. De ser grannar gå över på andra sidan gatan med blicken i backen, telefonen tystnar, kollegor flackar med blicken och berättar något hurtigt om sin senaste semester.

De allra flesta som är i sorg blir ledsna (också) över det. Inte vill väl sorgsna människor prata om det som hänt med precis alla precis hela tiden, men att känna empati ifrån sin omgivning är väldigt viktigt.

Så mitt råd är att trots rädsla eller oro för att säga något fel, alltid visa deltagande.

Därför är din fråga så bra. Hur fel kan det bli? Mest fel blir det ju när andra drar sig undan.

En grundregel att gå efter kan vara: hellre säga något litet klumpigt än ingenting. Det spelar inte så stor roll vad man säger egentligen.

Det kan vara: ”Jag hörde vad som hänt, så himla sorgligt” eller ”jag är ledsen för er skull” eller ”fattar att det måste kännas tungt just nu” eller bara ”jag hörde, sorgligt”. Eller bara en hand på en axel, en kram, en blick som visar på medkänsla.

Man kan också ställa någon fråga efter en tid: ”Hur har ni det nu?”, ”hur var begravningen?”, ”jag förstår att ni måste sakna henne fortfarande?”.

Om man tycker det känns svårt att prata eller fråga kan man också skicka en blomma eller ett kort. Alla sådana handlingar uppskattas av de allra flesta.

Jag förstår att du känner dig ensam. Det är antagligen ganska tungt även för dig just nu. Men det är ju så med sorg, att alla reagerar ganska olika. Vi är så olika när det kommer till vilket ”krut” vi har i vår motståndskraft, avseende hur vi tar oss an kriser.

En del faller ihop och orkar nästan ingenting. De gråter mycket, sover dåligt, har ingen matlust och blir väldigt påverkade rent allmänt. Andra lyckas hitta lite handlingskraft mellan ledsna stunder, sorgen kommer i vågor, den varierar mer. En del kan till och med tycka att det känns som en naturlig del i sorgeprocessen, att det rör sig framåt när man utför konkreta handlingar.

Kanske kan du prata med din syster om detta? Du kan ju på ett fint sätt, utan att skuldbelägga, ändå berätta att det känns lite ensamt och tungt även för dig.

Ofta finns ett mönster sedan tidigare när det kommer till vem som oftare tar ansvar, genomför saker och fattar beslut. Oavsett hur det sett ut hos er så behöver du kanske lite avlastning.

I det här läget behöver du känna efter hur mycket du själv orkar. Ni kanske ska se över allt som behöver göras den kommande tiden och resonera kring vem som kan göra vad. Kanske ska ni fundera på vad andra kan hjälpa er med? Det går ofta att hitta en del avlastning i sin familj eller bland vänner.

Generellt sett är vi lite dåliga på att be om hjälp trots att vi verkligen behöver den när vi är ledsna. Nu är inte läge att tänka ensam är stark, be fler personer om hjälp.

Kanske kan ni dela upp ansvarsområden mellan er och sedan kan var och en av er också försöka få hjälp med det ni själva inte mäktar med?

Små barn har väldigt svårt att förstå vad en begravning är, även om man berättar det för dem.

Just döden är en händelse som ofta blir abstrakt för våra minsta. Begravningar uppfattas inte sällan som konstiga och ibland lite skrämmande för barnen, de ser alla vuxna de känner gråta, kanske häftigt, på ett sätt de aldrig sett tidigare. Sen ska de också sitta stilla och vara (någorlunda) tysta en längre tid, på ett ställe som inte är särskilt anpassat för barn.

Fråga dig för vems skull du tar med dem? Är det för din egen skull, eller kanske för din mamma, att hon skulle ha önskat att ha sina barnbarn med? För de riktigt små barnen har ju ingen ”nytta” av att vara med.

Fundera sen på vad konsekvenserna blir. Risken är ju att de blir oroliga, stökiga, rastlösa, börjar gnälla eller gråta, ålar ner på golvet till höger och vänster och leker högljutt.

Kanske ska begravningen vara en stund då de som kommit dit får sitta i stillhet och minnas, ta farväl. Själva ceremonin kommer ju aldrig tillbaka, och det är synd om den så viktiga stunden går åt till att lugna, hyssja, tysta, leta nappar eller behöva resa sig och gå ut med ett skrikande barn. Både för din egen skull och för de andra som kommit för att ta farväl.

Min åsikt är att riktigt små barn bör stanna hemma om det finns möjlighet till det, de har själva inga skäl att delta. Från skolåldern brukar barn generellt sett ha lättare att förstå och kunna hantera en begravning.

Det låter som en fin tanke. Din före detta hustru är ju också en person som varit viktig i ditt liv, ni har levt ihop länge och hon är mamma till dina två döttrar.

Jag tycker det är respektfullt och generöst att skicka en hälsning till hennes nuvarande man, och så länge ni inte är osams eller det av andra anledningar skulle finnas skäl att låta bli (till exempel om han är extremt svartsjuk och negativt inställd till allt som funnits i sin hustrus tidigare liv) så ser jag inte att något annat än gott kan komma ur en sådan handling.

Det där är ju så svårt, vi både förhåller oss till och använder sociala medier på olika sätt. Det har olika betydelse för oss och vi får ut olika saker av att delta i dem.

I det här fallet finns ju inget direkt rätt eller fel. Kanske har din bror främst vänner där som han delar sin sorg och sina tankar med. Kanske får han något tillbaka där som känns tröstande?

Jag tror att du behöver prata med din bror på ett lite annat sätt.

Att det är ”olämpligt”, vad betyder det? Olämpligt är kanske en lite luddig beskrivning. Det kan också uppfattas lite ”uppfostrande” och då minskar chanserna att vilja lyssna och förstå.

Jag tror att det blir lättare att få din bror att lyssna om du beskriver lite mer hur det känns för dig när du ser hans inlägg. Vad händer med dig då, och hur påverkar det eventuellt din sorgeprocess? Be honom också beskriva lite mer varför han skriver om det så mycket publikt?

Kanske kan ni båda förstå varandra bättre och hitta en lösning som känns okej för er båda. Om det inte går, finns ofta möjligheter att ändra inställningar på sociala medier så att du inte ser hans inlägg.

Du kan ju inte förbjuda honom, så fundera på hur du allra minst behöver komma i kontakt med hans inlägg om de känns jobbiga att se.