”Min fru Annika fick en hjärnblödning”
För ungefär sex år sedan fick min fru Annika en massiv hjärnblödning. Jag trodde att sånt bara hände andra. Det är först nu i efterhand som jag förstått att det är väldigt många som drabbas.
Jag och Annika träffades under gymnasietiden. Vi har hållit ihop sedan dess. 2014 åkte vi till USA, då jag tagit anställning som platschef på en svensk plastindustri i North Carolina. Där föddes senare Magnolia, vår yngsta dotter. Ungefär ett och ett halvt år efter Magnolias födsel drabbades Annika av hjärnblödningen.
Jag var på jobbet när telefonen ringde. Det var Annikas nummer och jag tänkte att det nog var bäst att svara, för det är inte jätteofta vi ringer till varandra på arbetet. Men när jag svarade så var det inte Annika som pratade. Då förstod jag direkt att något inte stod rätt till.
Ingen visste när hon skulle vakna
När jag strax därefter såg henne på sjukhuset förstod jag att det var väldigt illa. De hade klippt upp alla kläder och tagit på henne sjukhuskläder istället. Hon låg bara där på sjukhussängen och var inte kontaktbar. Ingen kunde svara på vad som skulle hända eller när hon skulle vakna. Några dagar senare vaknade hon upp, men då fanns det inte mycket till rörlighet – det handlade mer om att flytta fingrar och blinka.
Sedan började en lång resa som fortfarande pågår. En resa som Annika delar med sig av via sitt Instagram-konto _katastroke_ där över 200 000 följare kan ta del av hennes kamp, livsglädje och positiva livssyn.
Varje gång ett hjälpmedel försvinner har det blivit en form av en delseger.
I början krävdes väldigt mycket hjälpmedel och hon var tvungen att bli förflyttad med liftar. Nu gör hon förflyttningarna på helt andra sätt och mycket, mycket smidigare. Så varje gång ett hjälpmedel försvinner har det blivit en form av en delseger, ett steg mot målet att hon ska kunna gå och klara sig själv.
Jag tror att både jag och Annika har någon form av inre drivkraft, att alltid vilja förflytta sig framåt och uppnå nya mål. Det vi kämpar för är givetvis Annikas självständighet. Men även att vi, hela familjen, ska bli mer självständig och mer rörlig och slippa alla hjälpmedel. Det är väl det stora målet.
Anders råd till dig som är anhörig vid stroke
När min fru Annika drabbades av en stroke förändrades allt – från en dag till en annan. Den första tiden var fylld av frågor, ovisshet och praktiska utmaningar. Här delar jag med mig av det jag själv har lärt mig längs vägen – i hopp om att det kan hjälpa dig som är anhörig.
1. Acceptera att ovissheten är en del av början
Det svåraste för mig var att inte förstå varför det hände – varför Annika, varför vi. Vi fick heller inga tydliga prognoser från läkarna. Jag ville så gärna ha svar på frågan: När blir hon återställd?
Mitt råd är att försöka acceptera att ovissheten är en del av den första tiden. Alla svar finns inte direkt – och det är normalt, även om det är frustrerande.
2. Du är inte ensam – även om det kan kännas så
Vi fick bra stöd från rehabiliteringen, men jag saknade att få träffa andra familjer i samma situation.
Jag hade behövt:
höra hur andra löst vardagen
få tips om hjälpmedel
prata med någon som verkligen förstod
känna att vi inte var ensamma i vår nya livssituation
Om jag får ge ett råd är det att försöka hitta andra i liknande situation. Det kan göra stor skillnad – både praktiskt och känslomässigt.
3. Be om hjälp – och ta emot den
I vår familj var det Annika som höll ihop mycket av vardagen innan stroken. När hon blev sjuk behövde jag plötsligt ta över allt.
Det var svårt att rodda:
barnens aktiviteter
hemmet
kontakten med vården
jobbet
Jag hade aldrig klarat det utan hjälp från familj, släkt och vänner. Min arbetsgivare var också flexibel och förstående. Mitt råd är enkelt: Försök inte klara allt själv. Be om hjälp – och våga ta emot den.
4. Uppmärksamma framstegen – även de små
Det som gett mig mest kraft är att se Annikas framsteg. Hon har steg för steg kunnat lägga bort hjälpmedel som hon inte längre behövt. Det ger energi.
Vi har också märkt att vi sällan har en dålig dag samtidigt. Ofta är det någon av oss som orkar peppa den andra.
För mig har det varit viktigt att:
se de små förbättringarna
hålla fast vid hoppet
omge oss med människor som ger positiv energi
hämta kraft i våra barn
Små steg framåt är fortfarande framsteg.
5. Bilda dig en egen uppfattning
Som anhörig får du många råd. Det är bra att lyssna – men jag har lärt mig att inte följa andras råd fullt ut utan att först känna efter själv. Det som fungerar för någon annan fungerar inte alltid för er.
Även när det känns tungt och motigt finns det nästan alltid en väg framåt.
6. Ge aldrig upp
Om jag ska skicka med ett enda budskap är det detta:
Även när det känns som att världen håller på att rasa finns det nästan alltid något positivt att hålla fast vid. Ge aldrig upp.
Forskningen gör skillnad – på riktigt
Jag är övertygad om att Annika inte hade överlevt sin hjärnblödning utan den forskning som ligger bakom dagens metoder, behandlingar och medicinska instrument. Hon hade heller inte återhämtat sig i den takt hon gjort.
Jag hoppas att forskningen kring rehabilitering och neurologisk återhämtning fortsätter att utvecklas i högt tempo. Det går att göra ännu mer – för att hjälpa fler tillbaka till livet.
Samtidigt önskar man förstås att ingen behövde drabbas alls.
