Min far blev en annan efter stroken

Stroke innebär en stor förändring i livet, både för den som blir sjuk och för de anhöriga. Det vet Per-Yngve Bengtsson, vars far drabbades av stroke och personlighetsförändring.

Yngve Bengtsson var 82 år och pigg och aktiv då han i februari 2001 drabbades av stroke. På kvällen sade han till sin hustru Ingrid att han kände sig underlig. Ingrid kontaktade sonen Per-Yngve i Stockholm och berättade att hon hade ringt ambulans för färd från hemmet i Torup till sjukhuset i Halmstad.

– Det var en smygande stroke fick vi reda på i efterhand, en blödning i hjärnan, säger Per-Yngve.

Senare redogjorde hans pappa för hur förloppet hade gått till. Han hade mått rätt bra under de dagar det rörde sig om, han hade gått på sina föreningsmöten och som vanligt kört bil mellan dem. Men när han plötsligt fann sig sittande i baksätet när han skulle starta bilen hade han själv förstått att allt inte stod rätt till.

Personlighetsförändring förändrade livet

På sjukhuset fick Per-Yngve, hans bror och mamma information om att de skulle kunna förvänta sig en viss personlighetsförändring och depression hos Yngve.

När Yngve kom hem igen efter några dagars vistelse på sjukhuset var han i stort lika stark och rask som tidigare. Han hade inte drabbats av några fysiska handikapp, utan var vid ganska god vigör. Däremot genomgick han en personlighetsförändring som gjorde livet tungt, både för honom själv och för hans anhöriga.

– Hans sista år blev en besvärlig period. Pappa blev en annan människa och hans sinnesstämningar skiftade som regel flera gånger under en och samma dag. Han kunde vara pigg på förmiddagen, få för sig att skotta snö eller snickra. Kort därefter kunde han vara oerhört trött och nedstämd för att några timmar senare på nytt vara glad och uppåt. På kvällen var han oftast nere och deprimerad igen, säker på att han skulle dö under natten, berättar Per-Yngve.

När Yngve drabbades av oro och ångest fann han trygghet av att vara på vissa platser. Trädgården tyckte han om. Sängen var den tryggaste punkten. Och en fåtölj i ett angränsande rum som han gärna satt i, och som han senare också dog i då han förmodligen drabbades av ytterligare en stroke.

Måltiderna var svåra för honom. Han ville ofta inte äta, trots att han nyss sagt att han var hungrig.

– Mamma ringde ofta om detta och jag fick prata pappa tillrätta. Jag hade förmågan att muntra upp honom, och förr eller senare kom han till bordet.

Telefonen blev en livlina

Per-Yngves mamma, som var två år yngre än maken, kunde aldrig riktigt acceptera att hennes man var sjuk, även om hon förstod det. Det här var inte samme man som hon hade levt ihop med i 60 år.

– De hade fina stunder också, men det var slitsamt. Det var svårt för henne och det var jobbigt för mig och min bror. Hon tog inte pappas sjukdom särskilt bra. Hon blev arg på honom och då blev han arg på henne.

Per-Yngve minns att pappan vid något tillfälle hotade att kasta ut TV:n.

– Mamma ringde och jag fick prata med honom. Jag förstod ju att det inte var han som pratade, utan sjukdomen, och att det mer var ett uttryck för hans ångest. Men pappa var så rädd, en rädsla som var svår för honom att för- hålla sig till och svårt för oss andra att argumentera kring. Det är svårt att se den man älskar mest lida av demoner och oro.

Telefonen mellan Torup och Stockholm – och till Per-Yngves bror i Dalarna – blev något av en livlina under de dryga tre år Yngve levde efter sin första stroke. Bröderna försökte också resa ner så ofta de hade möjlighet.

Anhöriga behöver stöd

När Per-Yngve ser tillbaka känner han att han gjorde en hel del nytta och att han kunde vara ett stöd för båda sina föräldrar. Men han känner också att han var helt oförberedd på vilket ansvar han blev tvungen att ta för dem. Plötsligt hade rollerna skiftat. Sonen hade blivit förälder till sin mor och far.

– Nu i efterhand har jag förstått att pappa borde ha fått terapi eller någon annan aktiv, kontinuerlig hjälp. Det hade nog gjort hans liv lättare.

– Jag önskar också att vi anhöriga hade fått mer kunskap och personligt riktad information om vad som sker efter stroke, vad man kan göra för att underlätta och parera problem. Som anhörig krävs enorma mängder tid, energi och tålamod. Jag tror att man inom sjukvården kan göra mycket på det området. Satsar man på att ge stöd och information tror jag att alla får bättre livskvalitet.

Sidan senast uppdaterad 2015-09-04