Olika typer av klaffproteser

I vissa fall är hjärtklaffen så pass skadad att den måste tas bort och ersättas med en klaffprotes. Vid förträngd aortaklaff är detta absolut vanligast. I vissa fall byts även mitralklaffen ut mot en klaffprotes.

När den skadade klaffen ersätts med en klaffprotes är patienten oftast botad från sin klaffsjukdom. Fördelarna är således stora, men i valet mellan en mekanisk och biologisk klaffprotes måste läkare och patient väga för- och nackdelarna med de olika klaffproteserna mot varandra.

Mekaniska klaffar

Mekaniska klaffar är gjorda av kroppsvänliga, syntetiska material som grafit eller kolfiber . Klaffprotesen sitter fast i en tygklädd ring som sys fast i patientens hjärta. Mekaniska klaffar håller i regel livet ut, vilket är en fördel då risken för en andra omfattande operation i bröstkorgen sannolikt kan undvikas. Nackdelen är att mekaniska klaffar kräver livslång behandling med ett blodförtunnande läkemedel, Waran.

Biologiska klaffar

En biologisk hjärtklaff kan komma från en mänsklig donator, ett så kallad homograft. Vanligare är dock att de biologiska klaffarna är gjorda av vävnad från gris eller kalv. Vävnaden behandlas på ett sätt som gör att kroppen inte upplever protesen som främmande. Klaffarna är handgjorda och ser ut och fungerar som mänskliga klaffar med tre klaffblad. Liksom den mekaniska klaffen är den biologiska monterad på en tygklädd ring som gör det möjligt för kirurgen att sy fast klaffen i patientens hjärta. Fördelen med biologiska klaffar är att ingen blodförtunnande läkemedelsbehandling krävs. Nackdelen är att biologiska klaffar åldras och oftast har en begränsad livslängd på cirka 15 år.

Källa: Hjärt-Lungfondens skrift om Hjärtklaffsjukdom
Vetenskapligt ansvarig: Anders Jeppsson, thoraxkirurg och professor vid Institutionen för medicin, Göteborgs universitet
Uppdaterat: 2018-05-07