Olika typer av klaffproteser

I vissa fall är hjärtklaffen så pass skadad att den måste tas bort och ersättas med en klaffprotes. Vid förträngd aortaklaff är detta absolut vanligast. I vissa fall byts även mitralklaffen ut mot en klaffprotes.

När den skadade klaffen ersätts med en klaffprotes är patienten oftast botad från sin klaffsjukdom. Fördelarna är således stora, men i valet mellan en mekanisk och biologisk klaffprotes måste läkare och patient väga nackdelarna med de olika klaffproteserna mot varandra.

Mekaniska klaffproteser

Mekaniska klaffproteser är gjorda av kroppsvänliga, syntetiska material som grafit, kolfiber eller keramik. I ringen finns en enda rörlig skiva eller två blad som öppnar och stänger sig ungefär som en naturlig hjärtklaff. När trycket från blodet kommer underifrån öppnas klaffen, när trycket kommer ovanifrån stängs den. En tygklädd ring sitter fast i klaffen och den sys fast i patientens hjärta.

Mekaniska klaffproteser håller i regel livet ut och behöver därmed inte bytas ut. Det är en fördel då risken för en andra omfattande operation i bröstkorgen sannolikt kan undvikas. Den här typen av klaffar används främst hos yngre patienter.

Nackdelen är att mekaniska klaffproteser kräver livslång behandling med blodförtunnande läkemedel, vanligtvis Waran. Det är viktigt att det blodförtunnande läkemedlet tas i rätt dos – för låg dos ökar risken för blodproppar, för hög dos ökar risken för blödningar.

En annan bieffekt är att de mekaniska klaffarna ger upphov till ett tickande ljud, som till en början kan kännas störande, men med tiden uppger de allra flesta att det inte upplevs som ett problem.

Biologiska klaffproteser

En biologisk hjärtklaff kan komma från en mänsklig donator, ett så kallad homograft. Vanligare är dock att de biologiska klaffarna är gjorda av vävnad från gris eller kalv. Vävnaden behandlas på ett sätt som gör att kroppen inte upplever protesen som främmande.

Klaffarna är handgjorda och ser ut och fungerar som mänskliga klaffar med tre klaffblad. Liksom den mekaniska klaffprotesen är den biologiska monterad på en tygklädd ring som gör det möjligt för kirurgen att sy fast klaffen i patientens hjärta.

Fördelen med biologiska klaffar är att ingen blodförtunnande läkemedelsbehandling krävs. Nackdelen är att biologiska klaffar åldras och har en begränsad livslängd på cirka 10 till 15 år.

Främst äldre personer erbjuds biologisk klaff, liksom personer som inte kan eller vill ta blodförtunnande medicinering. Kvinnor i fertil ålder som önskar bli gravida brukar inte ges blodförtunnande läkemedel eftersom det finns risk för fosterskador. I ett senare skede kan den biologiska klaffprotesen bytas ut mot en mekanisk, men det innebär även att ytterligare en omfattande operation i bröstkorgen måste genomföras.

Texten baseras på Hjärt-Lungfondens skrift om hjärtklaffsjukdom som är faktagranskad av Anders Jeppsson, professor och överläkare, Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Sidan senast uppdaterad 2015-08-24