När jag var fem år ringde telefonen hemma hos oss. Rösten i den andra änden berättade att min farfar hade dött i hjärtinfarkt. När jag var åtta ringde det igen. Nu var det min älskade pappa Sture som hade hamnat på sjukhus. Även han hade fått en hjärtinfarkt, blott 39 år gammal.
För mig betydde det här en enda sak. Fick man hjärtinfarkt så dog man, punkt. För det var ju precis vad som hade hänt min farfar. Men pappa hade tack och lov klarat infarkten. Jag minns att jag fick följa med till pappas rum på sjukhuset, där han låg bland slangar och maskiner. Han, som normalt var så stark och levnadsglad, var helt utpumpad.
Efter hjärtinfarkten lade pappas hjärtsjukdom en skugga över familjelivet. Själv ville han aldrig gnälla, men hos oss närstående fanns en oro under ytan. Jag bar själv hela tiden känslan att det kunde ta slut ikväll eller nästa vecka.
Pappa fick genom åren flera nya infarkter och genomgick en stor bypass-operation. Det dramatiska slutet kom efter ytterligare en massiv hjärtinfarkt när han var 64. Saknaden är fortfarande obeskrivlig. De här händelserna har format den person jag är idag. De har också gett mig ett personligt argument att vara där jag är idag yrkesmässigt, på Hjärt-Lungfonden.
I år skulle pappa ha fyllt 85. Men han dog alldeles för tidigt, precis som många andra drabbade. Idag lever över 2 miljoner svenskar med någon form av hjärt-kärlsjukdom, och 1,3 miljoner med någon sjukdom i lungorna. Att stödja forskningen är att rädda liv.
Kristina Sparreljung
Generalsekreterare för Hjärt-Lungfonden
