Det var en dag i maj för tolv år sedan. Lowe, vårt yngsta barn, var ute på en motorcykeltur med sina kompisar. Han var kär, han var lycklig och solen sken. Men vid ett rödljus på Sveavägen föll han plötsligt ihop, rakt ner i gatan.
Hans liv gick inte att rädda
Det var hans hjärta som slutade slå. Ambulansen kom efter ett par minuter, men hans liv gick inte att rädda. Han dog där och då.
Lowes kusin Mattias ringde. Jag minns att jag åkte in till Karolinska och möttes av en sköterska som följde mig genom en lång korridor. Hon öppnade en dörr och där satt Mattias, storgråtandes. ”Vi kunde inte rädda honom”, sa sköterskan med tårarna rinnande nedför kinderna.
Fick inte ta med honom hem
Jag bara vrålade rakt ut. ”Han är död! HAN ÄR DÖD! ”Totalt i chock var jag. Jag kunde inte ta in att jag hade förlorat mitt barn. Jag kände sådan förtvivlan, var så maktlös. Förstod ingenting.
Jag gick in, för jag ville se honom. Jag ville verkligen se honom, för att övertyga mig om att han inte var söndrig eller trasig på något vis. Och han låg där så fint, utan en skråma. Så jag kysste honom i pannan, pratade med honom en stund, och sen gick jag ut. Jag klarade inte av att vara där inne länge men jag ville förvissa mig om att han var fin. Och han var så fin. Men jag fick inte ta med honom hem. Det var ju det som kändes så jättekonstigt. Jag ville ju så gärna ta med honom hem.
Hjärtat lider när tårarna tar slut
Så småningom gick gråten över i ångest. För när tårarna tar slut så är det inne i hjärtat man lider. Speciellt vid de här tillfällena när vi samlas allihop, som vid födelsedagar och jul. Då saknas ju en.