Hon räddade livet på sin man

Under en cykelsemester på Bornholm drabbades Stefan Jutterdal av hjärtstopp på en
enslig väg. Tack vare sina kunskaper i hjärtlungräddning räddade hustrun Annmargreth
hans liv.
- Jag är oändligt tacksam för att jag lever, konstaterar han.

Fotograf: Jennifer

Fotograf: Jennifer Glans

Stefan Jutterdal, 63, är en av dem som 2017 överlevde ett hjärtstopp. Närmare 10 000 dör i samma diagnos varje år. Att han överlevde är hustrun Annmargreth Kvarnefors, 67 år, och ett antal livräddares förtjänst. Tillsammans utförde de hjärtlungräddning tills ambulansen anlände.



- Under 20 minuter hölls mitt hjärta igång med hjälp av hjärtlungräddning. Jag minns
inget före eller efter. Det jag kan berätta har min hustru berättat för mig, säger han och tittar varmt på Annmargreth.

De sitter tätt intill varandra i kökssoffan hemma i släktgården i Oskarshamn. Det är påtagligt tyst men det knastrar behagligt från kaminen.



- Jag tycker om eld och vatten. Med tanke på det är det fantastiskt att få bo så här, konstaterar Stefan.

Paret bor invid en kvarn från 1700-talet, här har det malts mjöl i generationer. En fors brusar genom ägorna och bakom byggnaderna är det nära till skogen. Stefan har ägnat många arbetstimmar åt att röja och skapa stigar runt gården. Många månader efter Stefans hjärtstopp blev Annmargreth rejält orolig när ljudet av röjsågen tystande utan att Stefan syntes till.


- Eftersom jag har räddat livet på Stefan och sett honom död finns självklart tanken på att det kan hända igen, säger hon.

Det är nu över två år sedan Stefans hjärta stannade. Från den dagen har Annmargreth klara och jobbiga minnen. Framför hennes ögon segnade Stefan ihop och hon klev snabbt in i sin yrkesroll som narkossjuksköterska.

Fakta

  • Namn: Stefan Jutterdal och Annmargreth Kvarnefors

  • Familj: tre vuxna barn vardera och sammanlagt tio barnbarn, och det elfte på väg.

  • Bor: Oskarshamn

  • Gör: Stefan är ordförande i Fysioterapeuterna, utbildad fysioterapeut och har arbetat som sjukhusdirektör och utvecklingsdirektör inom landstinget i Kalmar län. Annmargreth är utbildad narkossjuksköterska och arbetar med utveckling av patient- och närståendesamverkan.

  • Intressen: Att vara med familj och vänner, cykla, träna, skog och natur.

- Jag vet inte hur jag klarade det. Jag bara gjorde det. Stefan har astma men han har också en något förhöjd risk att drabbas av hjärtinfarkt.



– Jag har en ärftlig belastning, min far och mina två bröder drabbades av hjärtinfarkt när de var runt 60 år. Jag gick på regelbundna kontroller. Men alla mina värden var normala och läkarna såg inte  något avvikande innan det här hände.

Varje höst brukar paret åka på cykelsemester och gärna till en ö. I september 2017 var det dags att besöka danska Bornholm.



- Vi älskar att cykla och att få göra det på Bornholm var något vi båda såg fram emot, säger Annmargreth.

Efter att ha ätit frukost gick Stefan in för att betala för natten på hotellet. Annmargreth väntade utanför och när hon nu berättar minns hon plötsligt att hon i den stunden fick en känsla av att något inte stod rätt till. När Stefan tog på sig sin ryggsäck sa han ”nu känns det konstigt över bröstet igen”.

- Kanske hade jag en tanke på att en katastrof var på väg men jag förstod inte ändå, fortsätter Annmargreth.

Paret cyklade utmed en vacker grusväg med åkrar på ena sidan och havet på den andra. Inga andra människor syntes till, och det var inte tillåtet med motortrafik. På ett ställe bar de cyklarna utför en brant trappa. Skyltar bredvid varnade för att det inte fanns mobiltäckning i området. Efter två mil ville Stefan ta en paus för att dricka vatten. Han visar bilden som han tog i farten, cirka två minuter innan hans hjärta stannar. Annmargreth ser glad ut. Stefans
blick är frånvarande och ansiktet är rött av ansträngning.



– Jag ser ju att jag inte ser frisk ut, konstaterar han.
En minut senare ramlar han över cykeln och Annmargreth tänker att han har tappat balansen.  

Man i glasögon och blå skjorta.

Fotograf: Jennifer Glans

- Då såg jag att Stefans blick var frånvarande. Jag fick ned honom på marken och kände ingen puls. Jag kände panik. Men sedan gick jag in i min yrkesroll. Jag har gjort hjärtlungräddning så många gånger och att göra rätt nu var det enda jag hade i huvudet.

Hon påbörjade hjärt-lungräddning, ensam på en grusväg utan biltrafik eller förbipasserande.
Men efter en stund kommer det en man på cykel.


- Han erbjöd sig att kalla på ambulans och han cyklade iväg för att göra det,
säger hon.

Annmargreth kämpar i sin ensamhet när plötsligt två personer kommer gåendes utmed vägen.


– Det visade sig att det var en läkare och en sjuksköterska från Sverige. De förstod att de behövde hjälpa till. Vi turades om att göra hjärtlungräddning tills ambulansen kom. I dag är Ole Dissing, Erik och Sennait Erichsen vänner för resten av våra liv, säger Annmargreth.

Till sist kom ambulansen med en hjärtstartare. Det krävdes två defibrilleringar innan Stefans hjärta började slå igen. Han visar fler bilder. En helikopter som står startklar och lyfter, människor på en startplatta. Stefan i en sjuksäng nedsövd med sina tre vuxna barn omkring sig. Slangar, maskiner och en sal på intensiven på Rigshospitalet i Köpenhamn.

Fakta plötsligt hjärtstopp

  • Plötsligt hjärtstopp sker när hjärtats pumpförmåga av oväntad anledning upphör.

  • Den som drabbas blir omedelbart medvetslös och slutar att andas.

  • Enligt en uppskattning drabbas cirka 10 000 personer i Sverige av plötsligt hjärtstopp årligen. Bara cirka var tionde person som drabbats av hjärtstopp utanför sjukhus och fått hjärt-lungräddning överlever.

  • Tack vare forskningen vet vi mer om vilka insatser som behövs för att rädda liv.

  • Hjärt-Lungfonden arbetar för att öka antalet personer som överlever hjärtstopp.


– Annmargreth förstod att jag ville se bilder i efterhand och fotade. Bilderna har hjälpt mig att skapa historien. Själv har jag inte några minnen från den dagen, dagarna innan eller efteråt. Hon har inte bara räddat mitt liv, hon har också hjälpt mig att återskapa de minnen jag inte har själv, säger Stefan.

Annmargreth nickar:
- Att ta bilderna var också ett sätt att tänka att det skulle gå bra, att jag skulle ha något att berätta för honom när han vaknade.

Tänkte du någon gång att han inte skulle överleva?
- Han var blå om öronen och hade en färg i ansiktet som vi inom vården bedömer som dålig. Jag var nog inställd på det värsta.

Erik har i efterhand beskrivit henne som en mycket cool kvinna.
- I en sådan situation vet du aldrig hur du reagerar. Jag är tacksam för att jag klarade av det, säger hon.

På sjukhuset visade det sig att ett stort kranskärl kring Stefans hjärta var täppt. Läkarna fick bort proppen med ballongvidgning och satte in ett stent. Stefan sövdes ned i två dygn. Fem dagar senare tog han sina första steg i en trappa på sjukhuset i Köpenhamn tillsammans med en fysioterapeut. Annmargreth fanns hela tiden vid hans sida.


- Det var en sådan lättnad när han vaknade och var sig själv. Man vet ju aldrig vilka konsekvenser hjärtstopp kan få, säger hon.

Den första tiden efter hjärtstoppet var jobbig. För båda fast på olika vis. Stefan hade smärtor, av alla brutna revben, men var också rädd.



- Jag hade en djup dödsångest. Jag var rädd för att det kunde hända igen. Men jag pratade mycket med min familj om vad jag kände och tänkte. Det hjälpte.

För Annmargreth blev också tiden efter smärtsam och svår. Hon hade svårt att lämna Stefan ensam och när hon började arbeta efter ett par veckor fick han helt sonika åka med henne.


- Min svåger fick vara ”barnvakt”, säger hon.

Efter åtta veckor var Stefan tillbaka på jobbet som förbundsordförande på fackförbundet
Fysioterapeuterna. Kansliet ligger i Stockholm och Stefan veckopendlar till huvudstaden.

- Vi har kommit överens om att ringa varandra på morgonen och kvällen. Om han
inte svarar får jag inte längre panik men jag vill att han hör av sig så snart han kan, säger Annmargreth.

De vill båda dela sin historia för att sprida information om hur vanligt hjärtstopp är och hur få det är som faktiskt överlever.



- Att bara några procent överlever hjärtstopp måste vi göra något åt. Jag önskar att hjärtstartare blir tillgängliga överallt och att många fler lär sig hjärtlungräddning.

I dag mår Stefan bra. Han tar bättre vara på varje dag och han har inte slutat att cykla på öar med sin hustru. Sina livräddare har han träffat och tackat om och om igen.


- Fysiskt är jag tillbaka men det händer att det blir jobbigt mentalt. Jag har ju varit död. Numera tänker jag på hur jag använder mina dagar och försöker prioritera klokare. Jag vill vara med dem jag älskar och de som älskar mig, bejaka livet och göra något hållbart.

Annmargreth håller med:



- Vi bråkar inte i onödan, utan försöker ta vara på varandra och den chans vi har fått, säger hon.