Pia lever med förmaksflimmer

Pia Johansson

Pia Johansson levde ett aktivt liv med musik, jobb och familj. Men när hon drabbades av hjärtflimmer tog livet en drastisk vändning.

Det var en majmorgon 2013. Trots att det var helg vaknade Pia Johansson tidigt eftersom hon och den damkör hon grundat skulle uppträda i samband med ett kosläpp. Men något var fel.

– Hela jag bara skakade och jag svettades massor. Jag försökte gå upp, jag försökte koka kaffe och äta lite mackor, men vad jag än gjorde blev det bara värre.

Trots det lyckades Pia ta sig iväg till gården och dirigera sin kör. I varje paus drog hon sig undan och hoppades att skakningarna skulle gå över, men det blev bara värre. Efter uppträdandet åkte Pia hem, och när det inte blev bättre ringde hon sjukvårdsupplysningen som uppmanade henne att söka vård direkt.

Blev helt skräckslagen

Väl på jourcentralen fick hon göra ett EKG, och strax därefter kom läkaren in och sa att hon skulle elkonverteras.

– När läkaren förklarade att det innebar att jag skulle få en elstöt för att jag hade förmaksflimmer blev jag helt skräckslagen. Jag undrade om jag skulle dö nu, det var så mycket tankar och känslor som passerade genom mig den kvällen, berättar Pia.

Innan hon själv drabbades av förmaksflimmer hade Pia Johansson ingen aning om vad det var, men när hon väl fick diagnosen sög hon i sig kunskap. Googlade allt som hade med flimmer att göra, läste andra drabbades berättelser, försökte ta reda på vad hon kunde göra för att må bättre.

Jag undrade om jag skulle dö nu, det var så mycket tankar och känslor som passerade genom mig den kvällen.

En kort tid senare var flimret tillbaka, och efter en lång rad elkonverteringar bestämde läkarna till slut att Pia skulle få genomgå en lungvensablation, vilket innebär att en speciell elektrod förs in i vänster förmak och det område som utlöser flimret bränns bort eller isoleras.

– Resultatet av den höll i ett par år, men sen kom flimret tillbaka och läkarna har fått börja göra elkonverteringar igen.

Innan händelsen hade Pia gått ner 30 kilo i vikt, hon tränade tre dagar i veckan, jobbade som chef för tre förskolor, cyklade till och från jobbet, ledde sin kör, sov som en stock och levde på det hela taget ett väldigt gott liv. Idag orkar hon nästan ingenting.

– Sjukdomen syns ju inte på utsidan, men hela min kropp skriker konstant av trötthet. Jag orkar inte som andra längre. Jag skulle vilja kunna gå på stan och shoppa och flanera i timmar, men efter tio minuter måste jag sätta mig på en bänk för redan då är jag helt slut, säger Pia.

Blir ledsen i perioder

För Pia Johansson har det också varit jobbigt att hon genom hela vårdtiden har fått träffa nya läkare och om och om igen fått berätta sin historia från början.

– Hjärtsjukdom är så känsligt. Man blir ledsen i perioder, till och med deprimerad, för hjärtat är förknippat med så mycket oro. Då hade det varit skönt att ha tryggheten i att ha en läkare som jag känner och som känner mig.

Men trots att sjukdomen har varit tuff och förändrat vardagen på många sätt har Pia aldrig haft någon tanke på att ge upp. Barnen, barnbarnen och barnen på de förskolor hon jobbar med ger henne energi. För att inte tala om musiken.

– Jag har sysslat med musik sedan jag var liten och det har alltid varit en stor del av mitt liv. Och nu hjälper det mig även att orka med mitt flimmer.

Jag hoppas att forskningen framöver ska kunna ta fram nya mediciner som kan ge mig och alla andra som lever med flimmer bättre livskvalitet.

Dessutom sätter Pia stora förhoppningar till forskningen.

– Jag har haft stora problem med biverkningar från mina mediciner, och jag hoppas att forskningen framöver ska kunna ta fram nya mediciner som kan ge mig och alla andra som lever med flimmer bättre livskvalitet.

Hon hoppas också att forskarna ska få reda på mer om vad det är som utlöser förmaksflimmer så att hon och andra drabbade kan göra livsstilsförändringar.

– Jag är beredd att avstå från mycket, bara mitt hjärta slår som det ska och jag kan göra det som alla andra kan. Så länge försöker jag leva i nuet, för det är nu jag kan leva och det är nu läkarna och forskarna kan göra saker för framtiden.