Ett hjärta i rätt rytm
På en rutinkontroll fick 39-årige Thomas diagnoserna hjärtflimmer och hjärtfladder. Det är två ganska vanliga hjärtproblem, men inte bland yngre, och inte båda besvären samtidigt.
Thomas Norberg
Publicerad november 2014 | Uppdaterad 13 december 2023
I över tjugofem år har Thomas Norberg jobbat på ett fiskrökeri. Genom jobbet har han och hans kollegor gått på regelbundna läkarbesök för att kontrollera lungorna, eftersom de vistas i miljöer med mycket tjära. Lungorna mådde bra, men på en av kontrollerna konstaterade man att Thomas hjärta slog oregelbundet. Ibland slog det dubbelslag och ibland hoppade det över ett slag. Det var något han levt med i många år utan att reflektera så mycket över.
Ingen behandling hjälpte
Man testade medicin som inte fungerade, vilket blev starten för en lång rad sjukhusbesök med behandlingar, nya mediciner och elkonvertering men inget hjälpte.
Alla dessa behandlingar och så var vi tillbaka på ruta ett igen. Jag minns att jag frågade läkaren om jag skulle dö av det här
– Alla dessa behandlingar och så var vi tillbaka på ruta ett igen. Jag minns att jag frågade läkaren om jag skulle dö av det här. Svaret var: Nej, inte om inget händer.
Men något hände. Thomas vilopuls låg på 170-180 slag i minuten och eftersom hjärtat är en muskel så började det växa av ansträngningen. Läget blev ohållbart och på sensommaren 2009 genomgick han en maze-operation då man öppnar upp bröstkorgen och bryter de elektriska impulser som orsakar hjärtflimret.
– Operationen gick fantastiskt, men jag läkte inte, återhämtade mig inte. Istället blev jag sämre och efter en vecka orkade jag knappt resa mig och kunde knappt andas, berättar Thomas.
Vägen tillbaka efter operationen
Det visade sig att Thomas hade fått en infektion i brösthålan som ledde till att ena lungan kollapsade och fick dräneras på vätska. Efter en stark antibiotikakur kunde han tre veckor senare lämna sjukhuset för rehab. Det blev en tuff resa tillbaka.
Efter två veckor lärde jag mig sakta att kunna lyfta armarna, gå i trappor och ta mig lite längre dag för dag. 50, 100, 500 meter
– Efter två veckor lärde jag mig sakta att kunna lyfta armarna, gå i trappor och ta mig lite längre dag för dag. 50, 100, 500 meter.
Thomas behandlades till en början med morfin mot smärtan i bröstet och efter en utredning på smärtkliniken fick han operera in en elektrisk stimulator som skulle störa ut smärtan. En liten manick opererades in i magen och styrs med en fjärrkontroll. Genom åtta sladdar in i ryggmärgen luras hjärnan att inte känna av smärtan.
Tatuerade in sin hjärtrytm
Idag har Thomas inga symptom av sina hjärtrytmrubbningar, men förmågan att växla upp när kroppen behöver mer syre har försvunnit. Att cykla och gå på plan mark fungerar bra, men i trappor och backar finns inte orken där. Han jobbar halvtid och känner sig oftast hoppfull, men vissa dagar är tyngre och då använder han ofta sociala medier som en ventil för att få ur sig de jobbiga känslorna. Det har gett honom mycket stöd och pepp.
På frågan om han är orolig för framtiden säger Thomas att han ofta oroar sig mer för andra. Det är ingen idé att grubbla menar han. Det som händer, det händer.
Som en påminnelse av den tyngsta tiden har han ett operationsärr på bröstet, men intill ärret har han förevigat sin första friska hjärtrytm i bläck.
– Jag tatuerade in en EKG-kurva runt hjärtat med bilden av min första kurva i rätt rytm. Den ska vara en påminnelse om att den ska vara i takt. Nu och för alltid.