Andreas drabbades av en hjärtinfarkt

Läs Andreas egen berättelse om hur livet oväntat kan förändras från en dag till en annan.

Anders Wingård, här med sin son, berättar öppet om hjärtinfarkten. Foto: Privat

Publicerad: 2023-09-27 | Uppdaterad: 2023-09-27

Jag heter Andreas Wingård, är 40 år och bosatt i Hyltebruk.

I ungefär 4 år har hela mitt liv baserats på att finnas för och hjälpa en annan. Ett val jag själv tog, som kändes rätt och har så gjort under lång tid men som till sist fick hela min tillvaro att slås itu och när jag väl börjat komma på fötter igen så drabbas jag av hjärtinfarkt vilket förändrar livet plötsligt på flera sätt.

Lämnade sjukhuset

Det har bara hunnit passera ett fåtal dagar sen jag lämnade sjukhuset i Halmstad.

Det finns ingen ork, krafterna tar slut fort och att gå enbart en kortare bit känns som man sprungit flera kilometer.

Jag har ingen annan målsättning än att bli fullt återställd, att hjärtinfarkten faktiskt blir en ögonöppnare och spark i rätt riktning att prioritera mig själv efter alla år som medberoende till en med alkoholmissbruk.

Overklig känsla

Att få hjärtinfarkt som 40 åring och mitt i livet har för mig känts lite overkligt. Man tänker att det drabbar inte en själv, iallafall inte de närmaste 20-30 åren men så plötsligt ligger man där i ambulansen, uppkopplad med EKG, venkateter i armvecket, blir matad med nitrospray under tungan och har ingen som helst aning om vad som väntar. Jag är inte rädd för döden men tanken på att min son skulle kunna förlora även sin pappa va jobbig att tänka.

Jag har haft problem med bröstsmärtor tidigare för ett par år sedan och sökt hjälp för det hos vårdcentralen. Dom gjorde inga större undersökningar utan verkade mer eller mindre kunna säga omgående att det beror på kramper i matstrupen. Detta har jag givetvis burit med mig och tog först symptomen för infarkten jag fick som just kramper i strupen då det kändes likadant inledningsvis. Det gick ett par timmar med känningar i bröstet när jag försökte somna i sängen innan det blev olidligt och det gjorde så fruktansvärt ont att jag bestämde mig för att ringa 112.

Infarkten var pågående

Läkarna kunde konstatera att jag haft en pågående infarkt under flera dagar men som ökat i samband med att smärtorna tilltog kraftigt. Jag hade ju arbetat hela veckan, känt mig orkeslös, kallsvettig och haft ont i vänster axel och skulderbladen men sånt vill man ju inte belasta vården med.

Jag fick veta att mitt hjärta hade en kapacitet på ca 30%, när man får det sagt till sig vet man inte riktigt hur man ska tänka.

På förmiddagen efter jag kommit in under natten fick jag göra kranskärlsröntgen och dom satte in stent. Jag har i princip ingen tidigare erfarenhet av sjukhusvård och måste säga att personalen på HIA, kranskärlsröntgen och avd 41 i Halmstad är helt fantastiska. Så oerhört trevliga allihop och även dom yngre sköterskorna va oerhört proffsiga i alla avseenden. Jag vill verkligen tacka dom allihop för hur dom fick mig att känna trots att det samtidigt för mig va en av dom största kriserna i livet.

Vila, träna och umgås

Jag är sjukskriven i 8 veckor och denna tid tänker jag förvalta så gott jag kan. Jag tänker vila, träna och umgås med min son som jag har på heltid.

Mina värden va i det stora hela bra, grunden för min infarkt ligger med största sannolikhet i flera år av inre stress och psykisk ohälsa. Det är ohållbart att leva enbart för någon annan som suger allt ur dig, äter upp dig inifrån sakta steg för steg utan att du tänker på det.

Hälsan viktigast

Jag tror personligen psykisk ohälsa bidrar till långt fler fysiska sjukdomar osv än vad vi kan föreställa oss. Jag tror till och med att det är viktigare för hälsan att man känner sig lycklig och glad än att man bär på några kilo för mycket. Det finns givetvis gränser för allt men jag tror man bör ta psykisk ohälsa på mycket större allvar än vad som idag görs. Hur vi mår som människor avspeglas i hur vi är mot andra. Jag tror att en värld med psykiskt välmående och glada människor blir en trevligare plats för oss allihop.