Efter hjärtinfarkten: Helena blickar framåt

När Helena fick höra att hon hade en pågående hjärtinfarkt, kunde hon knappt tro att det var sant.

Publicerad 2025 ur Forskning för hälsa nummer 4, 2025 | Text: Malin Sjödin, fotograf: Anders G Warne.

Hjärtinfarkten kom samma kväll som Helena, 58, lämnade in sin slutuppgift till universitetet. I stället för att arbeta som specialpedagog hamnade hon på sjukhus. I dag är hjärtat sargat men viljan är starkare än någonsin.

När Helena Efraimsson studerade till specialpedagog och skulle lämna in sin slutuppgift, en examensuppsats, högg det plötsligt till i hjärttrakten.

- Jag upplevde ett starkt tryck över bröstet. Jag tänkte ”kan det vara en hjärtinfarkt”? Men det gick över ganska snabbt och jag åkte i väg på ett ärende.

Det visade sig att jag hade en pågående hjärtinfarkt. Det var en chock!

På väg i bilen fick Helena en enorm halsbränna.

- Den kom och gick, samtidigt strålade det över mina skulderblad. Det pågick i intervaller i över ett dygn. Jag tänkte att halsbrännan var ett stressymptom.

Annorlunda symtom

Den första tanken, att det kunde vara en hjärtinfarkt, hade Helena släppt. Att söka vård fanns inte heller i hennes medvetande. Men efter två dagar med samma symptom tyckte hennes make att det var dags att kolla upp saken.

- Jag åkte till akuten men fick veta att det skulle dröja minst sex timmar innan en läkare kunde undersöka mig.

Då åkte jag hem igen, säger Helena och försöker förklara sitt beslut:

- Jag har dåligt tålamod och tänkte att andra behövde vård mer än mig. Men efter tre dagar med samma, och till och med värre symtom, åkte hon till sist in. Då hade ryggsmärtorna och trycket över skuldrorna ökat. Det var till och med svårt att sitta.

- Det visade sig att jag hade en pågående hjärtinfarkt. Det var en chock!

Fick hjärtstopp

I dag inser hon att hon hade kunnat vara död.

- Så är det, konstaterar hon.

På sjukhuset fick Helena morfin och somnade.

- Sedan vaknade jag av hela rummet var ljust och det var massor av personal där. En höll sin hand på min kind. Jag kände att något hårt låg i fotändan av sängen. Det var en hjärtstartare. Jag hörde också att någon talar om hjärtstopp, berättar hon djupt plågad av minnet.

Under nattens gryningstimmar hade Helenas hjärta stannat.

- Att mitt hjärta valde att stanna när jag befann mig på den bästa av platser är svårt att ta in. Det finns så många om i min historia. Om jag varit ensam, om jag inte hade åkt in, om…

Stent och ballongsprängning

Helena fick ambulanstransport till Karolinska sjukhuset i Solna. Där blev det många vårddygn. En ICD opererades in och man gör även en ballongsprängning och Helena får stent i sina kärl. Tre kranskärl var helt igentäppta.

- Jag har varit rädd. Men inte för att dö. För om det var som under hjärtstoppet var det bara fridfullt. Nej, jag är rädd för att inte få vara kvar i livet med min man och mina barn. Att jag inte får se mina framtida barnbarn. Jag står nästan inte ut med tanken, säger Helena med tårar som pockar.

Multisjuk men stark

Helenas hjärta är sargat. I sviterna efter hjärtinfarkten har hon fått hjärtsvikt, hjärtflimmer och kärlkramp.

- Multisjuk och återsjuk kallas det visst på vårdspråk. Det är tufft. Jag vill inget hellre än att komma tillbaka till mitt liv och arbete. Men just nu är det svårt. Det är få som pratar om den gruppen av drabbade. Många kommer tillbaka. Men vi andra då?

Vill jobba

För att bearbeta allt som har hänt och det faktum att kroppen inte riktigt mäktar med har Helena psykologstöd och fysioterapeuter som har hjälpt henne att maximera sin puls och pressa sig framåt i aktiviteter.

- Ovärderligt, sammanfattar Helena.

Helena har arbetstränat och hoppas att skolan, som hon ser som sin drömarbetsplats, kan hitta utrymme för just henne. Där hjärtat och dess utmaningar får chans att finnas med.

- Jag siktar på det, säger hon med styrka i sin röst. Det måste gå. Jag har mycket kvar att ge. Det var ju inte meningen att livet skulle blir så här, säger hon med en djup suck.

Anpassa efter dagsform

Helena har, trots rejäla livssmällar, dock sällan en offerkofta på sig.

- Jag kan gråta ut ibland men inte fastna i det. I dag är mina värden stabila men mitt mående varierar från dag till dag, ibland till och med från timme till timme. Jag måst anpassa mig utifrån dagsformen. Men jag ser framåt. Det gör jag, säger hon.