Aortadissektionen förändrade livet
Göran Hassel var en man i farten, 57 år, extremt vältränad och absolut rökfri när han 2012 drabbades av en aortadissektion. Under operationen på universitetssjukhuset i Lund drabbades han dessutom av stroke. I dag är han delvis hänvisad till sin rullstol och synen är nedsatt. Men viljan, drivet och idéerna finns kvar.
− Det var i början av mars 2012. Fem månader tidigare hade jag nått mitt löparmål och sprungit New York Marathon. Nu tänkte jag ta nästa steg och bli ultralöpare, berättar Göran Hassel.
Den här dagen sprang han till jobbet som informationsansvarig vid polisen i Helsingborg, duschade, åt frukost och deltog i ett ledningsmöte. Men något kändes fel i kroppen. Efter ytterligare ett jobbmöte blev obehaget i kroppen värre och han bad en kollega köra honom till akuten.
− Jag har bara vaga minnen av vad som hände sedan. Jag minns att jag låg i en ambulans och jag minns att min hustru kom till sjukhuset innan jag skulle opereras. Nästa minne är från 6−7 veckor senare då jag vaknade på rehabiliteringen i Ängelholm. Jag kunde inte röra vänster arm och vänster ben och en del av synen var borta.
Kroppen var drabbad, men drivet fanns kvar. I dag är engagemanget i patientföreningen Aortadissektion Föreningen Skandinavien Göran Hassels nya jobb och livsuppgift. Tillsammans med några andra driver han projektet Samsyn – Hopp, vars mål är att sprida information om aortadissektion till överlevare, anhöriga, sjukvårdspersonal och försäkringskassans motsvarighet i hela världen. Inte minst vill man informera om den genetiska risken att drabbas och få till nya rutiner för gentester av anhöriga.
− Läkarna är duktiga på att operera, men sämre på att diagnostisera och hitta orsaken till att man drabbas av aortadissektion. I mitt fall kan de inte säga något om orsaken, jag var vältränad, hade normalt blodtryck och var rökfri. Men min mamma dog i något som förmodligen var ett brustet aortaaneurysm, så jag har aortasjukdom i släkten. Jag har en dotter och barnbarn och vill självklart veta om de också riskerar att drabbas. − Jag har ett gott humör och en stark vilja. Om vi kan förändra sjukhusvården och bemötandet av de anhöriga skulle det vara stort. Och vi kommer att lyckas, än så länge är vi bara i början, säger Göran Hassel.