"Jag lever ett aktivt liv trots KOL"

Måste KOL vara något som begränsar vardagen? Svaret är nej, i alla fall om du frågar Bert Nilsson i Kungsbacka. "Jag tycker att jag har haft tur, för det finns de som har det mycket värre än jag."

Personligt om
Bert Nilsson
  • Gör: Pensionär sedan 9 år, tidigare väg- och vatteningenjör.
  • Ålder: 72 år.
  • Familj: Hustrun Lisa, två söner och
    fem barnbarn.
  • Bor: Vintertid i lägenhet i
    Kungsbacka, sommartid i sommarstuga i
    Östra Frölunda.
  • Intressen: Golf, boule, simning, resor och barn och barnbarn förstås. Dessutom en ivrig svampplockare.

Efter att ha rökt i över 30 år vaknade Bert Nilsson på morgonen den 13 oktober 2002 och hade tappat rösten. Inga ljud kom fram, något som var ganska problematiskt eftersom han tre dagar senare skulle hålla i en stor föreläsning på jobbet.

– Innan dess hade jag testat både plåster och tuggummin och andra hjälpmedel för att sluta röka utan att lyckas, men där och då bestämde jag mig. Inte en cigarett till, och det har det inte blivit heller.

Men även om rösten kom tillbaka två dagar senare, föredraget gick bra och cigarettlöftet höll i sig så försvann inte den irriterande hosta som Bert Nilsson hade dragits med i flera år. Han funderade inte så mycket på det, men när han en sommardag några år senare såg att vårdcentralen i den lilla orten där han och hustrun hade sin sommarstuga erbjöd drop-in för spirometri (ett lungfunktionstest som undersöker hur lungorna fun­gerar) tänkte han att det kan väl aldrig skada att kolla.

– Så jag blåste för fullt och sköterskan som såg resultaten tyckte att jag skulle kontakta KOL-sköterskan på min vårdcentral när jag kom hem.

Sagt och gjort. Bert Nilsson kom hem till Floda, gick till vårdcentralen och fick beskedet att han hade KOL och nedsatt lungkapacitet med 25 procent.

– Förmodligen hade jag redan då haft sjukdomen i flera år, men jag tyckte faktiskt inte att det var så farligt. Jag tänkte mer att jag hade haft tur som kommit så lindrigt undan rökningen. Det finns ju de som har det så mycket värre, som måste ha syrgastuber med sig överallt och det är jag inte ens i närheten av att behöva. Så jag tycker nog ändå att jag har haft tur.

Han hostar till, och lutar sig tillbaka i fåtöljen i det ljusa vardagsrummet i lägenheten hemma i Kungsbacka. Diagnosen fick han i samma veva som han och hustrun gick i pension för knappt ett decennium sedan. Efter att ha bott i villa i hela sitt vuxna liv bestämde de sig 2017 för att sälja huset och flytta till lägenhet. Det blev helt enkelt för mycket jobb att både ha en villa och en sommarstuga att sköta om. Att valet sen föll på Kungsbacka hade flera anledningar, men framförallt att centrala stan är så väldigt platt. Det går att ta sig fram, även för den som inte kan gå i uppförsbackar.

– Vi har hiss, och vi har 92 steg till teatern, 225 steg till simhallen och 92 steg till vårdcentralen. Det är perfekt, säger Bert.

Men att sjukdomen fick vara med och bestämma vart paret skulle flytta betyder inte att det är KOL som styr Bert Nilssons liv. Långt därifrån.

– Jag tror att man anpassar sig efter förutsättningarna, ofta utan att riktigt reflektera över det. I vardagen tänker jag inte på att jag är sjuk. Men så får jag syn på bilder på hur jag för 15 år sedan klarade att bära de yngsta barnbarnen på axlarna uppför backen vid sommarstugan. Nu klarar jag knappt att gå uppför den själv. Men den skillnaden är inget jag går och tänker på hela tiden.

I stället lever han och hustrun ett aktivt liv, det viktiga är bara att få göra aktiviteterna i sin egen takt.



– Jag har aldrig varit någon idrottsman, och nu räcker det att jag försöker ta tio löpsteg så är jag fullständigt slut. Men jag promenerar nästan varje dag och simmar två gånger i veckan och det går bra så länge jag tar det lugnt. Jag spelar boule då och då, och så startar jag varje dag med att träna med hantlar i en kvart. Den enda gången jag egentligen tänker på att jag är sjuk är på morgonen när jag tar min medicin, annars ser jag mig som frisk. Och vem saknar egentligen att kunna springa i uppförsbackar?

Sjukdomen har heller inte rått på Bert och hustruns riktiga passion, golfen.

– Vi började när pojkarna var i början av tonåren. Då var det ju inte så kul att följa med mamma och pappa till sommarstugan längre så vi fick hitta något nytt som lockade.
Betet lyckades och sönerna fortsatte att följa med till sommarstugan i ytterligare några år.

Dessutom blev Bert och Lisa bitna och spelar i snitt två till tre gånger per vecka under maj till september, den period de bor i sommarstugan varje år.

– Vår lokala bana är platt och fin, däremot hatar jag om vi någon gång råkar hamna på en bana med backar. Det går bara inte.

I dag är Bert aktiv i den lokala golfklubben Kinds GK. Veteranerna spelar varje torsdag hela säsongen, vilket innebär cirka 25 rundor per år, och i somras deltog totalt 106 personer vid minst en av dessa träffar.

– Av dem var det hela 80 stycken som spelade mer än åtta gånger, det vill säga mer än
7 000 timmars golf. Hur många av de gubbarna tror du skulle ge sig ut och promenera åtta och en halv kilometer minst en gång i veckan i ur och skur om de inte hade golfen? Det här är inte bara för att det är roligt, det här är friskvård som håller gubbarna borta från ålderdomshemmet i flera år till!

Förutom att uppmuntra fler till ett friskare liv via golfen gör Bert Nilsson också skillnad genom att vara månadsgivare till Hjärt-Lungfonden.

–- Det är privata pengar som står för så stor del av forskningen, och även om mina hundralappar varje månad inte gör så stor skillnad så ger det stor effekt när alla enskilda gåvor läggs ihop. Jag tror kanske inte att forskningen kan göra just mig frisk, men jag hoppas att den kan hjälpa andra.