Stroke mitt i livet

Renée Blomkvist var bara 27 år när hon drabbades av en stor stroke. En tredjedel av hennes högra hjärnhalva blev skadad och hon var mycket illa däran. Efter tre års kämpande har hon lyckats skapa ett nytt liv.

Fakta

Namn: Renée Blomkvist
Ålder: 30 år
Bor: Värmdö utanför Stockholm
Familj: Sambon Gustav, mamma och bror. Papegoja och hund.

Det här vill jag förmedla när det gäller stroke: "Ring omedelbart efter ambulans om du misstänker att någon har drabbats av stroke eller om någon plötsligt beter sig annorlunda! Varje minut är viktig.

Det var inte första gången Renée Blomkvist svimmade. Men varför hon gjorde det var oförklarligt. Ingen av de läkare som hade undersökt henne kunde hitta något fysiskt fel utan gav rådet att slå av på takten. Man antog att svimningsattackerna utlöstes av stress.

Led av trötthet och tappade medvetandet

Den här speciella dagen kände hon sig omåttligt trött. Hon satt med sina vänner i en bil på väg mot Åre för att åka skidor och hon orkade knappt hålla ögonen öppna. De övernattade i Östersund och när Renée vaknade på morgonen och försökte klättra ned från föll hon ner på golvet och tappade medvetandet. Ingen i sällskapet anade att hon hade drabbats av en stor stroke.

Två timmar senare kom hon till sjukhuset i Östersund i ambulans. Hela hennes vänstra kroppshalva var förlamad och läkarna där konstaterade att en blodpropp hade fastnat i ett av de tre stora blodkärl i halsen som försörjer hjärnan med syresatt blod. Läget var akut. En tredjedel av hennes högra hjärnhalva hade skadats av syrebristen, hjärnan svullnade och hon skickades därför omgående till Umeå universitetssjukhus för akut operation.

Hjärnödem – ett livshotande tillstånd

Svullnaden i Renées hjärna var kritisk. Hjärnödem är ett tillstånd som innebär att vätska samlas i och kring den skadade delen av hjärnan. Svullnaden bidrar till att hjärnan trycker mot skallbenet och tillståndet är livshotande om man inte lättar på trycket.

På universitetssjukhuset i Umeå sövdes Renée ner för operation, och för att lätta på trycket i hjärnan användes en neurokirurgisk metod som innebär att en bit av skallbenet tillfälligt opereras bort. Det förvaras därefter i låg frystemperatur och när hjärnan så småningom återgår till sin normala storlek fästs skallbenet på plats igen.

För Renées del tog det fyra långa månader innan skallbenet sattes på plats igen, vilket skedde på hemmaplan i Stockholm, närmare bestämt på Karolinska universitetssjukhuset i Solna.

Medfött hjärtfel upptäcktes

Några veckor innan dess lagades även förmaket i hennes hjärta. På Karolinska hade läkarna hittat orsaken till de oförklarliga svimningsattackerna och uppkomsten av blodproppen som stängde av blod- och syretillförseln till hjärnan. Renée hade ett oupptäckt, medfött hjärtfel som orsakade förmaksflimmer.

Tre år senare, är det som utomstående svårt att se vad Renée har gått igenom. Vid bordet sitter en kvinna som ser fullt frisk ut. Håret som rakades bort vid operationerna har vuxit ut till axellängd och täcker ärret som löper över halva huvudet. Hon talar och rör sig rätt obehindrat – något som få trodde var möjligt när hon var så illa däran på Umeå universitetssjukhus i december 2009.

Lång rehabilitering för strokepatienter

Vägen tillbaka till ett nästan normalt liv har Renée klarat med hjälp av stöd, rehabilitering och sin egen inre kämpaglöd. Rehabiliteringen inleddes på Danderyds sjukhus knappt en månad efter hjärninfarkten.

– Jag började träna benet liggande och märkte ganska snart att jag kunde röra på det. Efter några dagar var jag uppe och gick. Jag är vänsterhänt och för mig var det superviktigt att kunna använda armen och handen igen. I början hängde den bara, berättar hon.

Hon hittade på egna övningar för att ytterligare träna armen och handen. Hon tävlade med en strokekompis om vem som skulle kunna peta på näsan först. Renée vann. Hon övade upp ansiktsmusklerna för att kunna le med hela munnen. Det har hon lyckats med, med ett strålande resultat.

Hjärntrötthet vanligt efter stroke

Renée har kommit bra mycket längre än hon själv någonsin trott, men helt återställd blir hon sannolikt inte. Precis som många andra strokedrabbade lider hon av så kallad hjärntrötthet, en form av total utmattning som plötsligt kommer och som kan vara svår att förstå för den som inte vet hur det är. Renée försöker förklara.

– Tidigare fanns en chef härinne med massor av sekreterare som städade undan det som var oväsentligt. Efter hjärninfarkten har nästan alla sekreterare fått sparken, och det är svårt att sortera alla intryck som sköljer över mig. Jag kan inte göra skillnad på det som är viktigt eller oviktigt, och det gör mig extremt trött.

Önskan om djur inom strokesjukvården

Hjärntröttheten är ett dolt handikapp som hindrar Renée från att delta i sitt tidigare intensiva leverne, men det stoppar inte henne i strävan att leva sitt nya liv. Hon engagerar sig i föreningar för unga strokedrabbade och nyligen skaffade hon en hund.

– Djur är fantastiska, man kan gosa med dem och ty sig till dem när man känner sig nere. Dessutom kommer jag ut varje dag. En annan sak jag önskar fanns inom strokesjukvården är just djur – de ger så mycket, säger Renée.

Sidan senast uppdaterad 2015-10-02