När mammor dör

Dagen före midsommarafton dog Annas mamma till följd av en stroke. Hon beskriver det som att förlora en bit av sig själv. Den här fina berättelsen om sin mamma skickade hon till oss på Hjärt-Lungfonden.

Det kändes hemskt, bara några veckor tidigare hade jag besökt henne på sjukhuset där hon väntade på en bypassoperation. Trots sina hjärtbesvär och sin KOL så mådde hon ganska bra och var positiv inför den stora operationen som hon skulle genomgå. Hon skämtade om att maj månad sannerligen inte var den bästa för henne med tanke på att hon ju blivit sjuk även i fjol. Och suckade lite över att även denna sommar skulle kantas av sjukdom och rehabilitering. 

Dagen därpå var allting förändrat. Som någon annan beskrivit det så dök den förhatlige ”Mr Stroke” upp och ställde till det. Som vanligt ville inte mor göra så stor sak av det men när vi pratade med henne på kvällen var talet sluddrigt och hon mådde illa. Vi sade till varandra att vilken tur att hon är på sjukhus i alla fall, där tar de ju hand om detta. Idag önskar jag att jag vetat om vad en stroke är och hur den behandlas. För mamma fick ingen behandling och vi vet inte varför. Istället blev hon sämre och sämre och jag bestämde mig för att åka ner dagen därpå. Att se henne den kvällen, liten och svag och utan att kunna kommunicera gjorde så ont! Hon kramade min hand och var glad att se mig men jag bara grät och grät. Jag var så oerhört rädd att förlora henne men försökte att ingjuta hopp och sa åt henne att kämpa, att inte lämna oss riktigt ännu. 

Dagen därpå förflyttades hon till en sk strokeavdelning och det kändes genast mycket bättre. Här kunde de sin sak och här skulle de träna henne. Jag sade till mig själv och henne att det här skulle bli bra, hon skulle bli bättre och snart skulle vi samlas alla igen i brorsans sommarhus. Och sakta men säkert blev hon piggare, fick näring och mat och viss sjukgymnastik. Kunde sitta uppe och ute i solen med oss kortare stunder. Jag läste för henne och vi tittade på prinsessdopet och vi kände att hon var med oss. 

En söndagkväll när jag tagit en paus för att hälsa på vänner blev hon plötsligt sämre, fick svårt att andas och fick syrgas. Ändå kändes det inte som om hon givit upp. Läkarna trodde på någon infektion och tog massa prover men utan resultat. Till slut stod det klart att det helt enkelt var hennes organ som var slut och det fanns helt enkelt inget att behandla. 

En morgon kom jag till sjukhuset som vanligt och fick höra att läkaren beslutat avsluta sondmatningen. Det kändes som ett hårt slag i magen och jag grät hejdlöst. För jag visste ju vad det betydde – det fanns nu inget kvar att göra för lilla mor än att lindra hennes lidande. Som tur var hann min bror hem från en utlandsresa och den andre ner från Stockholm. I tre dagar satt vi där tillsammans hos henne eller turades om, mina bröder satt där varsin natt. Vi visste att slutet var nära hur overkligt och hemskt det än kändes, och ville inte hon skulle vara ensam. De sista dagarna i mors liv kändes som år. Hela hennes liv passerade revy i våra tankar och samtal och en del skratt blev det också. Men det kunde inte ta bort det plågsamma i att höra hennes allt tyngre andning och till slut sa vi åt henne att hon fick gå. Det gjorde hon också, men först efter att hon sett till att vi fick lite mat i magen, så väldigt typiskt mamma. Och hon lät oss fira midsommar i stillhet för hon visste hur mycket den högtiden betyder för oss eftersom den betydde det samma för henne. 

När ens mamma dör försvinner en stor bit av en själv och man blir äntligen vuxen har det sagts. Precis så känns det. Jag känner mig vilsen, ensam och obeskrivligt ledsen. Svårt att tänka sig hela resten av livet utan mamma. Vem ska jag vända mig till när jag är ledsen? När jag är kär? När det går bra/dåligt på jobbet? Jag vet inte, jag vet bara att för mig var mamma min stora trygghet och stöd även om vi inte alltid förstod varandra. Hon var så mycket starkare, vackrare och mer positiv än jag. Hoppas du vet hur mycket jag älskade och beundrade dig, mamma. 

Jag avslutar med en dikt av Göran Tunström som beskriver sorgen efter en mamma väldigt bra.

”När mammor dör,
då förlorar man
ett av vädersträcken.
Då förlorar man
Vartannat andetag:
då förlorar man en
glänta.
När mammor dör,
växer det sly överallt.”
Göran Tunström

Sidan senast uppdaterad 2015-09-04