Gravida Maja fick stroke i sjätte månaden

Maja Arnell fick en stroke i vecka 28 och blev förlamad i vänster sida av kroppen. "Det enda jag kunde tänka på var om min bebis i magen skulle överleva", säger Maja.

Tänk dig att du är i toppform. Att du är 32 år. Fullt frisk och gravid med ditt första barn. Du sätter dig ner och ska äta middag och plötsligt smäller det till i huvudet. Det var det som hände Maja Arnell.
– Jag försökte flytta min arm och hand men det gick inte, de var för tunga. Jag började gråta sen sa jag till min man Thomas att ringa 112 och säga att jag fått en stroke, säger Maja.
Samtidigt som Thomas ringde ramlade Maja ner från stolen.
– Eftersom jag jobbar inom vården som sjuksköterska kände jag igen symtomen. Samtidigt ville jag inte tro att det var sant. Jag var en fullt frisk förstagångsföderska, det kunde ju inte hända mig, säger hon.
Ambulansen var på plats efter ett par minuter och väl på sjukhuset tog ett stort team emot Maja.
– Min oro för mig själv var obefintlig. Jag tjatade bara om att jag var gravid och att de måste undersöka hur det var med bebisen för jag hade inte känt honom sparka. Men läkarna hade allt fokus på mig. Samtidigt tänkte jag att nu dör han i min mage, berättar Maja.
Maja röntgades och då hände det som hon hade hoppats på:
– Elliott sparkade till mig i magen. Den sparken kan jag känna än i dag. Först då kände jag ett lugn över att han levde, säger Maja.

”Ingen visste om Maja skulle överleva”

Majas mamma Yvonne minns när Thomas ringde och berättade att hennes dotter fått en stroke.
– Jag kunde inte förstå att en ung människa som Maja kunde få stroke. Hon var frisk och spelade innebandy på hög nivå. Det var fruktansvärt, säger hon.
På sjukhuset hittade Yvonne sin dotter liggande i sjukhussängen uppkopplad till massor av maskiner.
– Det var slangar överallt och Maja var övervakad dygnet runt. Ingen visste om Maja och barnet skulle överleva eller om hon skulle vara förlamad resten av livet. Jag ville inte visa för min dotter hur rädd jag var men jag förstod att det var kritiskt, säger Yvonne.
Det visade sig att Maja hade en arteriovenös missbildning, AVM, som orsakat en hjärnblödning. Maja fick opereras och blev inlagd fram till förlossningen.

När känseln sakta kom tillbaka

Varje dag gjorde Maja små framsteg. Hon kunde röra på ett finger, sedan ett till. Yvonne minns vändpunkten när de förstod att Maja skulle bli bättre.
– Majas pappa satt och höll henne i handen då hon plötsligt klämde hans hand. De ringde mig och jag skyndade mig till sjukhuset. Jag minns att jag sprang in i rummet. ´Nu måste du visa mig´, skrek jag. Det var alldeles fantastiskt när hon kramade om min hand också, berättar Yvonne.
Hela familjen kom till sjukhuset. Alla ville känna när Maja klämde om deras händer.
– Det blev helt hysteriskt faktiskt. Glädjen var så stor, men eftersom Maja inte kunde kontrollera sin hand kunde hon heller inte släppa taget. Vi fick hjälpa henne att släppa taget om min hand. Jag kunde sitta hur länge som helst och hålla om hennes hand, säger Yvonne.
Maja blev bättre och bättre.
– Jag tänkte bara på Elliott. Att jag måste kunna hålla honom, trösta honom och bära honom när han föddes. Jag var så envis och satt på en bänk och skruvade muttrar i timme efter timme, säger hon.
Så föddes Elliot med akut kejsarsnitt i vecka 33. Han var liten och fick föras till neonatalavdelningen. Maja satt fortfarande i rullstol men hennes kamp hade gett resultat. Hon kunde hålla Elliott i sina armar.

Familjen fick återvända hem

I juni, drygt två månader efter stroken, fick familjen äntligen åka hem. Maja satte upp nya mål: att lära sig gå igen, samtidigt som Elliott.
– Och vi lärde oss faktiskt att gå nästan samtidigt. Det går knappt att förklara den känslan. Från att inte veta om man någonsin kommer kunna gå igen till att ta sina första steg. Det var magiskt, säger hon.
Både Maja och Yvonne känner i dag en stor ödmjukhet inför den hjälp de har fått:
– Det är mycket som vi är tacksamma över. Sjukvården, och inte minst den forskning som gjort enorma framsteg de senaste åren och som kommit Maja till glädje. Forskningen har ju inte bara räddat ett liv här, utan två, säger Yvonne.
Maja är glad att hon får berätta sin historia som förhoppningsvis kan bidra till att fler vill ge pengar till forskningen:
– Jag får vara Elliotts mamma. Jag kan krama honom, trösta honom och jaga honom – än så länge. Nu kämpar jag för att jag ska kunna springa om honom. Jag vill ge allt jag har för att forskningen ska kunna rädda ännu fler och bidra till forskning som kan ta reda på hur man ännu bättre kan jobba med att se till att strokepatienter blir återställda, säger hon.

Livet efter Majas stroke

I dag går Maja på regelbundna återbesök.
– Senaste MR-röntgen jag var på sa de att jag fortfarande inte bör bli gravid eftersom risken att få en till stroke fortfarande finns där. Det känns tungt eftersom vi vill ge ett syskon till Elliott. Men jag ska gå på ett extra besök i oktober och hoppas att de ska säga att det är fritt fram då, säger Maja.
I övrigt mår Maja bra.
– Jag har ont i foten ibland och jag kan inte idrotta som förut. Och det är lite jobbigt ibland när Elliott säger att han inte vill springa med mig för jag är så långsam. Men allt det där spelar egentligen ingen roll för jag och Elliott har varandra, säger hon.