Eric lever livet med bara en lunga

Eric lever livet med bara en lunga

Som ung pojke drabbades Eric Johnsson av tbc och fick bo på ett sanatorium. Sedan dess har han levt med bara en lunga. Snart är han 90 år fyllda och är livrädd för att drabbas av covid-19. – Det skulle nog ta död på mig, konstaterar han.

Foto: Andreas Hillergren

Eric Johnsson bor i en trerumslägenhet i centrala Sölvesborg. Hit gick flyttlasset för tre år sedan efter att hustrun Gerd dog i sviterna av en hjärtinfarkt. Här lever Eric ensam, dottern Ann- Kristin gick också bort för ett antal år sedan.

– Gerd och jag var perfekta för varandra. Vi bråkade aldrig under de 35 år vi var tillsammans. Hon var väldigt snäll och jag saknar hennes sällskap varje dag, säger Eric. Gerd var den som bjöd in till middagar och bokade resor. Numera är många av de gemensamma vännerna borta eller har dragit sig undan.

– Det är faktiskt ganska svårt att beskriva hur ensamt det blev utan Gerd, konstaterar Eric.

Men Eric försöker se positivt på tillvaron. Hemma städar och plockar han, lagar mat som han fryser in, går och handlar och försöker spela golf när orken finns. Den nyinköpta bilen är en stor och viktig del i hans liv.

Foto: Andreas Hillergren

– Jag kör en runda varje dag. Till Gerds grav och till den plats där min dotter vilar. Jag kan åka till golfbanan för att se lite folk. Jag orkar inte spela som jag gjorde när Gerd levde men jag försöker och då använder jag golfbil, säger Eric. I början av nästa år fyller Eric 90 år.

– Ja, tänk vad vilken gammal gubbe jag är! Men du vet, jag mår ganska bra. Jag har lite dålig balans, förra året trillade jag på tröskeln och fick ett slag mot huvudet och blodtrycket har blivit högt. I tider med en pandemi som covid-19 har hans liv, liksom för många andra i riskgrupp, begränsats och är kantat av oro över att själv drabbas.

– Jag är livrädd. Med min bakgrund som lung-och hjärtsjuk finns det nog bara en utgång om jag skulle drabbas. Jag skulle inte klara det, konstaterar han. Eric har varit väldigt sjuk några gånger i sitt liv och nära döden två gånger. Som ung drabbades han av tbc och för ett par år sedan fick han en ny hjärtklaff.

– Hjärtklaffen är från en amerikansk kalv. Jag tycker att det är roligt att berätta det. Och det är ju fantastiskt att den fungerar. Jag lever tack vare att jag har haft bra läkare och för att det har forskats mycket. Jag är tacksam och därför har jag valt att ge gåvor till Hjärt- Lungfonden, säger han.

Eric var 16 år när han fick diagnosen tbc. Det var en måndag, en vecka innan julafton, som han inte tog sig ur sängen.

– Jag fick hög feber och till sist kallade mamma på en doktor. Han konstaterade att jag hade drabbats av tbc. Ingen i familjen hade körkort, vi fick ringa efter en taxi. Jag fick åka till sanatoriet som fanns i norra Blekinge. Pappa följde med mig och ganska snart stod det klart att min ena lunga var drabbad. Läkaren gjorde klart att där skulle jag bli kvar. Pappa åkte hem och jag fick fira julen på sanatoriet.

I familjen det bara Eric som hade smittas, föräldrarna och de två yngre systrarna klarade sig.

– Jag tror att jag smittades när jag var på en dans i för tunna kläder. Det var tjugo grader kallt och jag hade en tunn kavaj och lågskor, säger han och skrattar lite åt sitt fåfänga ungdoms jag.

Foto: Andreas Hillergren

På 1940-talet var tuberkulos fortfarande en fruktad folksjukdom som orsakade många dödsfall i Sverige. Många av de som låg inlagda överlevde inte. Någon egentlig behandling fanns inte, att isolera patienterna var dock effektivt för att förhindra att andra smittades. Behandlingen, som Eric och många andra fick, bestod av frisk luft, våtvarma omslag, fiskleverolja, kalkpulver och tappning av vätska från lungorna.

– De gick in med en nål i lungsäcken och liksom tryckte ihop lungorna för att tömma dem. Det gjorde ont. Och jag minns att kalkpulvret såg ut som strössel. Annars är många av mina minnen svaga. Jag har kanske förträngt en del av det som var svårt och jobbigt, funderar han. Eric fick vara kvar på sanatoriet i över ett år.

Andra patienter, lika unga som han, dog. Men att han själv kunde vara nära döden var inte något han tänkte på.

– Det blev en vardag på sanatoriet. Vi åt i en gemensam matsal och det fanns en liten affär där jag köpte godis och tidningar. Jag kunde gå in på andra salar och prata med de som var inlagda. Men vi var ju i praktiken inlåsta, vi fick inte riskera att träffa allmänheten på grund av smittorisken. Jag var aldrig särskilt orolig för att jag skulle dö. Men däremot när jag kom hem, förstod jag att många av mina vänner hade varit oroliga för mig men också för att smittas själva.

Under många år fick Eric besöka en lungklinik för att röntga sina lungor och ta prover. Ibland var han trött och andfådd men på det stora hela tycker Eric att han har levt ett mycket bra liv med bara en fungerade lunga. Något återfall i sjukdomen har han aldrig drabbats av.

Personligt - Eric Johnsson

  • Bor: Sölvesborg.

  • Ålder: 89 år.

  • Gör: Pensionär, ägnat hela sitt yrkesliv åt att sälja bilar.

  • Familj: Hustrun Gerd som dog 2017, dottern Ann-Kristin som dog 2009 samt barnbarn.

  • Intressen: Spela golf när orken finns, resa och äta god mat.

– Jag har haft ett bra jobb på Volvo, med resor över hela världen och jag har varit väldigt aktiv och i farten. Att leva med en lunga har faktiskt inte stört mig, jag har klarat av livet rätt bra ändå. I början av 1900-talet dog ungefär en miljon européer varje år av tuberkulos. Sedan årsskiftet kämpar världen mot en annan sjukdom, covid-19, samtidigt som tbc i de fattigare delarna av världen dödar fler än covid-19.

– Visst finns det många paralleller mellan sjukdomarna. För att undvika att smittas av corona isolerar jag mig. Jag handlar mat när butiken har öppet för oss i riskgrupp och då bär jag plasthandskar. Jag tvättar och spritar händerna, jag bär munskydd.

Medan Sverige kämpar mot en pandemi fortsätter livet för Eric hemma i lägenheten i Sölvesborg. Han blir glad när någon ringer eller säger hej i trapphuset där han bor. Varje dag saknar han sin Gerd och vuxna dotter, Ann-Kristin. Om livet hade varit som vanligt, utan en pandemi, skulle han ha gjort en resa till sina vänner i Tyskland.

– Då hade jag satt mig i bilen och åkt. Det hade varit underbart att ses och jag önskar att det kan bli av en dag.