Livet efter stroke

Att drabbas av stroke (hjärnblödning, slaganfall) innebär i allmänhet en stor förändring i livet, både för den som drabbats och för närstående. Många patienter får kvarstående symptom efter stroke.

RÅD TILL DRABBADE
  • Rör på dig varje dag.
    Motionera regelbundet. 
  • Ät rikligt med frukt
    och grönsaker. Var
    sparsam med socker
    och salt. En dietist
    kan ge råd. 
  • Fimpa cigaratterna.
    Effekterna av rökstopp
    kan inte överskattas. 

 Under de närmaste månaderna efter insjuknandet brukar de nedsatta funktionerna förbättras av sig själva. Ny kunskap om hjärnan bekräftar att en skadad hjärna kan återfå förlorade funktioner i mycket större utsträckning än man tidigare trott. Vissa funktioner kan arbetas upp igen genom träning och dessutom kan andra delar av hjärnan eller nervbanor överta en del av den utslagna vävnadens uppgifter. Förbättringar kan ske även lång tid efter insjuknandet i stroke. Det klassiska förloppet vid stroke är således att symptomen går tillbaka. Det går fortast i början men det finns egentligen ingen bortre gräns för återhämtning.

Tidig rehabilitering viktig efter stroke

Det är svårt att förutsäga hur en enskild person återhämtar sig efter stroke. Tillfrisknandet påverkas av hjärnskadans omfattning och rehabiliteringens kvalitet, men sannolikt också av patientens egen ork, vilja, och känslomässiga inställning. Stödet från närstående spelar också en viktig roll. Målet är att med hjälp av specialister som arbetsterapeut, logoped och sjukgymnast samt inte minst i samverkan med närstående så snabbt som möjligt återvinna så mycket som möjligt av grundläggande vardagsfunktioner – allt för att öka chanserna till bra livskvalitet.

Strokerehabiliteringen syftar till

  • att träna upp, eller kompensera, de funktioner som skadats
  • att lära sig nya sätt att göra saker på
  • att anpassa bostadsmiljön efter behov
  • att ge personlig assistans och stöd i vardagen anpassat efter önskemål och behov.

Rörelseträning efter stroke

Det är viktigt att rörelseträningen kommer igång så fort som möjligt och att den görs regelbundet. Ofta blir man muskelsvag efter en stroke, dels av skadan men också, om skadan varit omfattande, av att vara stilla under sjukhustiden. Sjukgymnastiken går ut på att man ska bli starkare och till exempel träna upp nedsatt balans, så att man orkar med dagliga rörelser och allt fler sysselsättningar.

Träningen går ut på att göra ett antal standardrörelser och att upprepa träningen flera gånger om dagen. Vårdpersonalen eller någon anhörig måste ofta hjälpa till under den första tiden, och vara uppmärksam framför allt på att personen inte faller omkull. Risken att bryta lårbenshalsen är upp till fyra gånger högre efter en stroke.

Förmågan att förflytta sig och hålla balansen bedöms i varje enskilt fall och träningen anpassas därefter. I vissa fall övar man att gå utan rullator, i trappor och i ojämn terräng. I gynnsamma fall kan man således ge sig ut utanför hemmet, använda allmänna transportmedel eller till och med cykla och köra bil. Allt bestäms från fall till fall och successivt under rehabiliteringens gång, i samråd med patienten, de närstående och de som tillsammans med patienten och de närstående är ansvariga för rehabiliteringen.

CIMT-metoden

CIMT (Constraint Induced Movement Therapy) är en terapimetod som sjukvården använder för dem som har en viss kvarvarande rörlighet i handled och fingrar efter stroke.

Teorin bakom CIMT bygger på hjärnans inbyggda kapacitet att kompensera för en hjärnskada. Ny träning och inlärning stimulerar hjärnan att etablera nya nervförbindelser efter en nervskada. En grundregel i metoden är att den "friska" armen fixeras under träningsperioden, som kan uppgå till två–tre veckor och upp till 90 procent av patientens vakna tid. Detta görs för att den förlamade armen ska "tvingas" att användas. CIMT ger en viss förbättring i den förlamade armens funktion och det finns enstaka studier som visar en kvarstående effekt efter sex månader till två år.

Den ursprungliga CIMT-metoden är en kostnads- och resursintensiv form av rehabilitering och får en låg prioritetssiffra i Socialstyrelsens riktlinjer för strokevård. Modifierad CIMT, som kan användas inom hälso- och sjukvården, pågår inom ramen för kontrollerade studier.

Kommunikation efter stroke

Svårigheter att tala och kommunicera är mycket vanligt efter stroke. Vid skador som omfattar talcentra drabbas personen av afasi. Det kan innebära att man inte hittar ord eller inte kan sätta ihop ord till meningar. Man kan få svårt att läsa, skriva, räkna eller att förstå det man hör.

Störningar i tal och kommunikation kan också orsakas av svårigheter att aktivera och samordna de muskler som behövs för att artikulera. Det kallas dysarti och innebär att talet blir sluddrigt. Inte sällan drabbas patienten av såväl afasi som artikulationssvårigheter om skadan är lokaliserad till vänster hjärnhalva. Rehabiliteringens mål vid tal- och språksvårigheter är att personen så självständigt som möjligt ska kunna vara delaktiga och leva ett normalt liv. Afasi kan vara en anledning till att man isolerar sig.

Logopeden hjälper till med övningar och aktiviteter som stärker talet och språkförmågan. Även närstående kan få stöd och råd och alla i patientens omgivning är mycket viktiga för träningen. Att närstående och vänner ger patienten tid att försöka uttrycka sig är en viktig del av träningen.

Minne och koncentration efter stroke

Efter stroke kan både minnet – i huvudsak korttidsminnet – och koncentrationen påverkas. Det blir svårt att följa ett samtal med flera personer, slutföra aktiviteter och lära sig nya saker. Mycket av det man ska göra tar längre tid, det kan vara svårt att koncentrera sig och att göra flera saker samtidigt.

Stroke kan också påverka förmågan att orientera sig i tid och rum. Det kan leda till ganska grava förvirringstillstånd, ibland med ändrad tids- och rumsuppfattning. Det kan också bli svårt att bedöma hastigheter eller avstånd. I rehabiliteringen måste man ta hänsyn till sådana störningar genom att säkra en lugn och trygg miljö.

Orienteringsförmågan kommer ofta tillbaka gradvis, ibland försvinner störningarna helt.

Psykisk påverkan av stroke

Att drabbas av stroke innebär oftast en svår psykisk påfrestning och kan också förändra känslolivet för den drabbade.

Risken att livskvaliteten försämras är större hos personer med svåra restsymptom och sämre förmåga att självständigt klara det dagliga livet, men kan också drabba dem som är till synes helt återställda. Detta beror då ofta på depression och oro.

Vid stroke kan ett helt spektrum av emotionella reaktioner dyka upp, till exempel förnekande av sjukdom, förtvivlan, förvirring, misstänksamhet, irritabilitet och aggressivitet, även gentemot närstående. Vissa personer genomgår olika grader av personlighetsförändring. Därtill förekommer en mycket speciell form av svår trötthet (fatigue), som brukar minska med tiden.

En annan reaktion som ingår är en övergripande känsla av olust som många strokepatienter upplever (dysfori).

I vårt samhälle är psykiska reaktioner så mycket mer tabubelagda än de rent kroppsliga. För dem som behandlar strokepatienter är reaktionerna vare sig konstiga eller pinsamma. Det är tvärtemot mycket svårare att på rätt sätt hjälpa en patient som inte berättar om sina känslomässiga reaktioner. De kan sannolikt blockera en del av den rehabiliterande behandlingen om de inte tas om hand.

Det är således mycket viktigt att vårdpersonalen förklarar för patienten och de anhöriga att dessa typer av reaktioner i någon grad inträffar hos i stort sett varenda strokepatient.

I regel kan reaktionerna lindras med medicinering och allmänt stöd.

Depression och ångest efter stroke

Symptom på ångest och depression kan ha samband med själva strokeskadan i hjärnan. Vid afasi måste sjukvårdspersonalen vara särskilt uppmärksam på sådana reaktioner eftersom personen oftast inte kan uttrycka dem själv. Symptomen kan också vara svåra att skilja från kliniska yttringar av hjärnskadan. Ny forskning visar att depressionsdiagnos kan ställas även hos afatiker om patienterna förstår frågor som kan besvaras med ja och nej, vilket gör att behandling kan sättas in på mer säker grund.

De första tecknen på nedstämdhet kan komma ganska omgående efter insjuknandet. Vanligare är dock att depressionen kommer smygande och att den förstärks efter hand under de tre första månaderna efter utskrivningen från sjukhuset. Ofta kan nedstämdheten bero på insikter om att man har fått funktionsnedsättningar. I det läget tänker man kanske inte på att funktionen kan förbättras.

I dag behandlas deprimerade strokedrabbade personer med moderna antidepressiva läkemedel. Utöver att ha effekt på depressionen och oron kan preparaten även vara effektiva mot andra emotionella symptom som uppkommer till följd av själva hjärnskadan, till exempel mot det som förr kallades "slagrördhet" eller "blödighet", men som nu ofta kallas emotionalism. Emotionalism är ett uttryck för brist på kontroll över känslomässiga reaktioner, exempelvis att man gråter fast man blir glad, eller i mer sällsynta fall att man skrattar fast man inte vill det. I båda fallen är personen oftast plågsamt medveten om att reaktionen är obefogad. Emotionalism kan därför precis som afasi leda till att personen isolerar sig. Det är därför viktigt att få hjälp och behandling.

De antidepressiva läkemedlen kompletteras ibland med psykologsamtal, psykosocial hjälp eller allmänt känslomässigt stöd för både strokepatienter och deras närstående. Det vetenskapliga värdet av ren psykoterapi är inte visat.

Dagliga aktiviteter för strokedrabbade

Framgångsrik rehabilitering efter stroke förutsätter en gemensam bedömning av den enskilda personens förmåga att klara dagliga aktiviteter som personlig vård och sysslor i hemmet. Bedömningen underlättar för patienten, de närstående och rehabiliteringsteamet att anpassa stöd och träning i varje enskilt fall. Arbetsterapeuten kan ofta föreslå hjälpmedel som underlättar.

I arbetsterapin arbetar man med den praktiska verkligheten: personlig vård, boende, arbete och fritid. Man tränar på att skriva och hantera olika föremål och handlingskedjor. Man kan arbeta kreativt med att måla eller snickra, laga mat och baka eller att arbeta i trädgården. Arbetsterapeuten hjälper även till att bedöma om anpassning av bostaden behövs.

Att umgås och vara delaktig

Stroke brukar påverka förmågan och lusten att umgås. Personen som återhämtar sig efter stroke behöver stöd för att komma igång med familje- och arbetsliv, fritidsaktiviteter eller andra verksamheter från tiden före insjuknandet. Rehabiliteringen kan på olika sätt öka självförtroendet och minska rädslan eller oviljan att leva vidare med nedsatt funktion. Den som siktar på att återvända till arbete eller utbildning får till exempel träna sig på uthållighet och koncentration, eller att kunna hantera olika hjälpmedel.

Tidig utskrivning

Den mer långsiktiga rehabiliteringen sker allt oftare i hemmet. Det innebär att arbetsterapeuter, sjukgymnaster och logopeder i början gör täta hembesök i nära samarbete med läkare, sjuksköterska, kurator och eventuellt psykolog. Hembesöken glesas ut allteftersom den strokedrabbade och närstående upplever att de kan hantera sin vardag på egen hand, eller med hjälp av personliga assistenter. Vid behov kan den strokedrabbade fortsätta att delta i rehabiliteringsaktiviteter utanför hemmet, som sjukgymnastik och arbetsterapi.

I Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för strokevård 2009, får denna rehabiliteringsform hög prioritet. Rekommendationen är att patienter med milda till måttliga symptom skrivs ut tidigare än förr, under förutsättning att de får fortsatt rehabilitering i hemmet av ett specialutbildat multidisciplinärt team med kunskap om strokesjukvård. Socialstyrelsen stöder sig på studier som visar att resultaten för denna form av rehabilitering är minst lika goda som för rehabilitering på sjukhus.

Anhöriga till strokedrabbade

  • De negativa känslorna och upplevelsen av att livet är ett enda kaos kan också drabba de anhöriga.
  • Man känner press på sig att vara stark och se till att allt fungerar, samtidigt som man vill undertrycka sina egna känslor av oro, ilska, sorg och besvikelse.
  • Närstående kan också känna skuld inför den sjuka och uppleva krav på sig att "offra allt" för rehabiliteringen.
  • Kunskapen om reaktioner hos närstående och hur man kan stödja dem ökar successivt.
  • De anhöriga bör få rådet att fråga rehabiliteringsteamet var man kan få stöd om man skulle behöva det

Texten baseras på Hjärt-Lungfondens skrift om stroke som är faktagranskad av Veronica Murray, Med Dr, Danderyds sjukhus.

Sidan senast uppdaterad 2016-04-28