En andra chans efter hjärtstopp

Överlevare av hjärtstopp har en bra livskvalitet, men vården bör ha beredskap för de svåra frågor som kan komma så småningom.

Överlevare av plötsligt hjärtstopp utanför sjukhus är en unik och växande patientgrupp. Men hur blir livet efteråt?

Frågeställningen finns med i den forskning Anders Bremer bedriver och som tidigare i år utmynnade i en avhandling. I syfte att beskriva samtliga inblandades erfarenheter vid plötsligt hjärtstopp intervjuade han överlevare, närstående och ambulanspersonal, som inte sällan ställs inför etiska frågeställningar vid hjärtstopp.

Gruppen överlevande omfattade åtta män och en kvinna i åldrarna 49 till 70 år. Samtliga hjärtstopp var bevittnade och i sex fall inleddes hjärt-lungräddning av frivilliga personer.

Hur mår patienten efter att denne fick hjärtstopp?

För att komma på djupet i frågan ville Anders Bremer, som är universitetslektor vid högskolan i Borås, också veta hur livet blev för patienten efter att denne fick hjärtstopp. Vilka problem och glädjeämnen finns det?

– Majoriteten av överlevarna uppgav att de mår bra, att livet är gott och värdefullt och att man ser framtiden an med tillförsikt. Många känner att de får en ny chans i livet, även om det också förändras på ett dramatiskt sätt, säger han.

Anders Bremer berättar att de drabbades arbetsliv ofta blir omkullkastat, ibland för att den kognitiva förmågan som krävs för att utföra de tidigare arbetsuppgifterna inte finns kvar. Även den generella orken eller förmågan att leva som förut minskade för de flesta.

Under intervjuerna dök även djupt existentiella frågor upp som: Varför överlevde just jag? Vad var meningen med det? Har jag en speciell uppgift att uträtta?

Rädsla för ett nytt hjärtstopp

– Jag upplevde att det fanns många funderingar kring detta. Hos en del kunde jag ana en viss rädsla för att ett nytt hjärtstopp skulle inträffa, samtidigt upplevde många en ödmjukhet inför livet. Vid ett hjärtstopp blir det så uppenbart både för överlevaren och för de närstående att livet är skört. Det hänger på en tråd och man kan inte ta något för givet, säger Anders Bremer.

Livskvaliteten hos en grupp går att mäta med olika formulär och skattningsskalor och med hjälp av studier får forskarna en bra bild av gruppens status. Men när det handlar om överlevare av traumatiska och livsavgörande situationer tror Anders Bremer att det även behövs andra sorters vetenskapliga studier för att man ska förstå de individuella upplevelserna – kunskap som behövs för att vården bättre ska kunna hjälpa den som har överlevt.

– I de här fallen är det minst lika viktigt att höra hur "Kalle Jonsson" mår, hur han upplever sin situation som att få reda på hur den generella gruppen har det. Även om man har fått livet och nästan alla kroppsliga funktioner tillbaka upplevde jag att en del funderade på frågor som "var det värt att överleva?" och "hur går jag vidare nu?", säger han.

Anders Bremer anser att vården måste ha beredskap för att kunna möta frågor av existentiell karaktär. De dyker ofta upp i ett senare skede, när insikten kommer om vad som verkligen hände vid detta hjärtstopp.

– Vården kan göra mer för att främja den överlevandes välbefinnande genom att även fokusera på individens upplevelse av sin hälsa. I det ögonblicket handlar det kanske inte om att i första hand ta ett EKG för att kontrollera om hjärtat fungerar som det ska, utan mer om en öppenhet inför hur den enskilde mår och vilka hinder som finns för ett ökat välbefinnande.

Sidan senast uppdaterad 2015-09-01