Behandling av hjärtstopp

Den omedelbara behandlingen är hjärt-lungräddning, helst inom första minuten. Därefter helst inom 3-5 minuter en stöt från en hjärtstartare. Hjärt-lungräddningen håller i gång kroppens blodcirkulation och minskar risken för hjärnskador, och stöten från en hjärtstartare kan starta om hjärtat så att det kan pumpa själv igen.

En strömstöt från en hjärtstartare är livsavgörande och om det kan ges inom 3–4 minuter överlever 70–80 % av de drabbade. Idag överlever endast 600 av cirka 10 000 drabbade eftersom behandling med hjärt-lungräddning och hjärtstartare oftast dröjer för länge.

En stor majoritet av dem som drabbats av plötsligt hjärtstopp är i koma även efter det att hjärtat har börjat pumpa igen och blodcirkulationen har återställts. För att personen ska överleva och återgå till ett normalt liv får hen omfattande behandling i ambulans och på sjukhuset.

Allmän intensivvård vid hjärtstopp

Personer som drabbats av plötsligt hjärtstopp utvecklar ofta feber. Såväl erfarenhet som vetenskapliga studier har visat att om en person behandlas med nedkylning kan hjärnan klara syrebristen bättre. Därför sänks kroppstemperaturen på den som drabbats av hjärtstopp under 12 till 24 timmar.

Den som ligger i koma vårdas i respirator på en intensivvårdsavdelning (IVA). Syrehalten i blodet mäts kontinuerligt för att säkerställa att kroppen, framför allt hjärnan, får det syre som krävs. Alla kroppens viktiga funktioner övervakas noga, bland annat urinproduktion, sockeromsättning, vätskebalans samt halterna av kalium, magnesium, fosfat och kalcium i blodet.

Diagnostisering och specifik behandling

Efter ett hjärtstopp är det viktigt att hitta den omedelbara orsaken eller bakomliggande sjukdomen. Detta för att kunna påbörja rätt behandling och därigenom förhindra ett nytt hjärtstopp.

Personer som genomgått ett hjärtstopp undersöks alltid med elektrokardiografi, vanligen kallat EKG, som visar hjärtats rytm. EKG tas med hjälp av elektroder, oftast i form av små plattor som fästs på bröstkorgen, handlederna och vristerna. Elektroderna kopplas till en EKG-apparat som sedan skriver ut hjärtrytmen på ett papper i form av en EKG-kurva.

Ultraljudsundersökning (ekokardiografi) av hjärtat genomförs också tidigt. En ultraljudssändare/mot¬tagare placeras utanpå bröstkorgen över hjärtat. Då kan man se hjärtats struktur, funktion och pumpkapacitet. Samtidigt kan olika mätningar göras, till exempel hur blodflödet via klaffarna in i och ut ur hjärtat fungerar. Undersökningen visar också storleken på kamrarna och förmaken, kamrarnas pumpkapacitet mätt i sammandragningsförmåga samt väggarnas tjocklek, klaffarnas utseende och eventuell vätskeansamling i hjärtsäcken.

Majoriteten av dem som drabbas av hjärtstopp utanför sjukhus är kranskärlssjuka. Beroende på vad EKG visar kan det bli aktuellt med akut kranskärlsröntgen (koronarangiografi). Vid en kranskärlsröntgen förs en tunn kateter via artären i handleden eller ljumsken till kroppspulsådern och vidare till hjärtat. Kontrastmedel sprutas in i de tre större kranskärlen som försörjer olika delar av hjärtmuskeln. Undersökningen sker under röntgenfilmning och hjärtverksamheten följs hela tiden med EKG.

Om man hittat den bakomliggande sjukdomen eller orsaken till hjärtstoppet påbörjas lämplig och ändamålsenlig behandling. Det kan betyda ballongvidgning (PCI), bypassoperation, implanterad pacemaker eller enbart medicinering. En implanterbar hjärtstartare, så kallad ICD (Implantable Cardioverter Defibrillator), har visats minska risken för personer som drabbats av hjärtstopp att drabbas på nytt. Behandlingen som följer efter ett plötsligt hjärtstopp styrs helt beroende av bakomliggande orsak.

Skydd av hjärnan vid hjärtstopp

Hjärnan är det organ som skadas först av syrebristen som uppstår efter ett plötsligt hjärtstopp, och vid ankomst till sjukhuset sättes skyndsamt åtgärder in för att undvika, eller åtminstone minimera, hjärnskadorna. För att minimera hjärnskador kyls den drabbade ned och ibland genomförs en datortomografiundersökning (ett slags datorröntgen) av hjärnan. Detta för att se om det finns några tidiga tecken på skador efter hjärtstoppet.

Uppföljning

I de fall där utgången är gynnsam vaknar en patient som drabbats av hjärtstopp inom de första dygnen medan prognosen för en person som fortfarande är medvetslös tre dygn eller senare efter hjärtstoppet ofta är dålig. De allra flesta patienter med hjärtstopp som överlever gör det utan några bestående men eller skador. En del överlevare har emellertid till en början symptom som vid en lätt hjärnskada och konvalescensen kan bli lång.

Det vanligaste problemet efter ett hjärtstopp rör minnet, men majoriteten blir så småningom helt återställda och kan återgå till sina vanliga liv. Hos en mindre grupp patienter blir dock minnesproblematik, uttalad trötthet, nedstämdhet och andra liknande besvär mer långvariga och ibland bestående. Det är av största vikt att hitta metoder som tidigt kan identifiera individer med även måttligt nedsatt hjärnfunktion.

Kunskapen om uppföljning och rehabilitering av patienter som överlevt ett hjärtstopp är över lag bristfällig inom sjukvården. På ett fåtal ställen i landet finns riktade rehabiliteringsprogram för de överlevande och deras anhöriga. Svenska HLR-rådet har nyligen tagit fram rekommendationer för hur uppföljning av överlevare och deras anhöriga kan och bör ske. Rekommendationerna går att finna på hemsidan (www.hlr.nu)

Texten baseras på Hjärt-Lungfondens skrift om plötsligt hjärtstopp som är faktagranskad av Jacob Hollenberg, docent och biträdande överläkare vid hjärtkliniken Södersjukhuset samt forskningsledare för Centrum för Hjärtstoppsforskning, Karolinska Institutet.