Hjärtrytmrubbningar kvinnor

Hos både kvinnor och män uppkommer hjärtrytmrubbningar vanligtvis med stigande ålder. Den vanligaste formen av hjärtrytmrubbning är förmaksflimmer och kvinnor drabbas i allmänhet senare än män, från 60 års ålder och uppåt.

Kvinnor har något högre hjärtfrekvens i vila än män. Det finns också andra könsrelaterade skillnader i hjärtats normala elektriska funktion som framkommer vid noggranna undersökningar. En del av dessa skillnader är kopplade till könshormoner. Den mest kända skillnaden är längre så kallat QT-intervall på vanligt EKG hos kvinnor. Den elektriska återhämtningsfasen är längre hos kvinnor, särskilt i fertil ålder. Detta kan i sin tur kopplas till en högre risk för komplikationer (kammarrusning) vid medfött långt QT-syndrom (LQTS) hos fertila kvinnor och även i perioden efter förlossning. Även vid förvärvat LQTS på grund av vissa läkemedel, kaliumbrist, långsam puls och hjärtsvikt löper kvinnor en högre risk för allvarlig hjärtrytmrubbning.

Sjukliga rubbningar i hjärtrytmen (arytmier) uppkommer vanligtvis med stigande ålder hos både kvinnor och män och är ofta tecken på underliggande hjärt-kärlsjukdom. I förmaken sker vid ökad ålder ärromvandling och inlagring av svårlösliga äggviteämnen som kan leda till rubbningar i sinusknutans funktion och till förmaksflimmer. I varje tioårig åldersgrupp från 50 år och uppåt är förmaksflimmer mindre vanligt hos kvinnor än hos män, men eftersom kvinnor generellt sett blir äldre så är det fler kvinnor med förmaksflimmer i de högsta ålderskikten. 

Hos äldre uppstår rytmrubbningarna kamrarna i allmänhet på grund av kranskärlsjukdom till följd av åderförfettning och förkalkning i kranskärlen som orsakar förträngningar och syrebrist i hjärtat och en försvagad hjärtmuskel eller infarkt. Kranskärlssjukdom debuterar vanligen cirka tio år senare hos kvinnor än hos män. Plötsliga dödsfall i samband med kranskärlssjukdom är mycket mindre vanligt hos kvinnor än hos män och det gäller även kammartakykardier.

Det är däremot vanligare med takotsubo hos kvinnor. Detta är en sannolikt huvudsakligen stressutlöst hjärtmuskelsjukdom som i sin akuta symptombild liknar, och därför oftast först misstänks för, hjärtinfarkt eller svår kärlkramp.

AVNRT vanligare hos kvinnor

En hjärtrytmrubbning som är vanligare hos kvinnor än hos män är AVNRT, även kallad AV-nodal återkopplingstakykardi. Vid AVNRT kan de elektriska impulser, som normalt skulle skickas direkt ner genom retledningssystemet till kamrarna, ta två vägar genom AV-knutan. Vissa extraslag kan då starta en elektrisk rundgång i AV-knutan och dess närhet i framförallt höger förmak. Vid AVNRT uppstår plötsliga och hjärtrusningar på mellan 180 och 260 slag per minut. Detta är en förvärvad rytmrubbning med kvinnlig dominans – cirka 60 procent av de drabbade är kvinnor. AVNRT kan utvecklas i förskoleåldern så någon form av tillväxt eller utveckling krävs.

Detta gäller inte Wolff-Parkinson-White-syndrom (WPW) med eller utan så kallad deltavåg på EKG. Sjukdomen är ovanligare hos flickor/kvinnor än hos pojkar/män och kan ställa till problem redan i fosterlivet. Också vid WPW startas rundgången av vissa extraslag.

De flesta patienter med AVNRT och WPW (cirka 95 procent) som kommer för ablationsbehandling är i övrigt helt hjärtfriska.

Källa: Hjärt-Lungfondens skrift om Hjärtrytmrubbningar
Vetenskapligt ansvarig: Lennart Bergfeldt, seniorforskare, Avdelningen för molekylär och klinisk medicin vid Institutionen för medicin, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, samt överläkare verksamhet kardiologi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg
Datum: 2019-04-29