Elisabeth har lärt sig leva med kärlkrampen | Hjärt-Lungfonden

Elisabeth har lärt sig leva med kärlkrampen

Elisabeth Adman Hedestads pappa dog i hjärtinfarkt när hon var tonåring. Själv lever hon och hennes bägge bröder med kärlkramp. – Ibland känns det orättvist, men mest av allt är jag glad att jag fortfarande lever!

Kärlkramp

Kärlkramp är beteckningen på en mer tillfällig nedsättning av blodflödet till hjärtat. Detta resulterar i övergående bröstsmärta men ingen bestående hjärtmuskelskada. Kärlkramp indelas i två kategorier:

Stabil kärlkramp är när åderförfettningshärden förtränger kärlet och minskar utrymmet för blodet att strömma fram i kransartären. När den drabbade anstränger sig, till exempel genom att gå uppför en trappa ökar hjärtats behov av syre. Vid stabil kärlkramp kan det vara svårt för hjärtat att få tillräckligt med blod i sådana ansträngande situationer, vilket leder till bröstsmärta.

Instabil kärlkramp karaktäriseras av att symptomen plötsligt förändras. Det kan vara att smärtan blir svårare eller att den börjar utlösas vid mindre ansträngning än tidigare eller till och med i vila. Att drabbas av instabil kärlkramp kan vara ett förstadium till hjärtinfarkt.

Det blåser isvindar över Onsalahalvön strax utanför Göteborg den här torsdagen i mitten på februari, och det räcker att Elisabeth Adman Hedestad tittar ut genom fönstret så vet hon.

– I dag är en dag när jag får stanna inne. Ger jag mig ut i sådan här kyla får jag kärlkramp inom 500 meter.

Hon kan vara säker, för vid det här laget känner hon sitt hjärta. Det har gått nästan 18 år sedan den där septemberdagen år 2000 när Elisabeth stressade hem efter jobbet för att skynda sig att byta om och gå ut med arbetskamraterna på kvällen. Då, helt plötsligt, kändes det som om en elefant hade satt upp sin fot på hennes bröstkorg och tryckt till. Hon tappade luften, kunde inte andas, men trots det var hennes största oro att inte kunna meddela vännerna varför hon inte skulle dyka upp till kvällens afterwork.

– Jag var så chockad att när min man ringde sjukvårdsupplysningen och de på en gång sa att vi skulle ringa ambulans eftersom det kunde vara en hjärtinfarkt så sa jag bara nej. Jag trodde att jag var trött, och gick idiotiskt nog och la mig.

Bypassoperationen blev nödvändig

Morgonen därefter tvingade Elisabeths man henne att åka till vårdcentralen, där läkaren omedelbart såg till att hon åkte in till Östra sjukhuset i Göteborg. Där konstaterades en kraftig förträngning som dessutom satt så illa till att det inte gick att avhjälpa genom ballongsprängning.

– Så efter några dagar fick jag åka hem med blodtryckssänkande medicin för att se hur det skulle utveckla sig.

Men när nästa kärlkramp kom redan i november bestämde sig läkarna för att öppna Elisabeths bröstkorg och göra en bypassoperation.

– Det är klart att jag var rädd, men samtidigt kändes det på ett sätt skönt. Det här var ju år 2000, när man fortfarande inte hade börjat prata särskilt mycket om kvinnors hjärtproblem, och jag hade mött en läkare som lite spydigt hade frågat om det inte var magsårsmedicin jag behövde. Nu fick jag svart på vitt att jag inte inbillade mig utan att det här var på allvar.
Och operationen gick bra. Däremot blev det komplikationer i efterhand, och ovanpå allt visade det sig ett halvår senare att det nya kärlet hon hade fått inte fungerade.

Rädslan finns alltid i bakgrunden

– Det var verkligen tillbaka till ruta noll. Läkarna ville inte göra en så stor operation igen eftersom jag precis hade börjat läka ordentligt. Jag fick ställa in mig på att leva med kärlvidgande mediciner.

Sedan dess har hon levt med sjukdomen varje dag, först genom arbetslivet och sedan några år som pensionär. Ibland kommer attackerna, nu senast i september, och ibland fungerar det att dämpa dem med nitrosprej. Ibland måste hon in till sjukhuset.

– Rädslan finns där ständigt i bakgrunden, både för vad kärlkrampen kan göra men också för vad alla dessa mediciner gör med min kropp. Å andra sidan vet jag i dag ganska mycket om hur jag och sjukdomen fungerar och jag har lärt mig att känna igen symptomen tidigt. Det är inte så att krampen kommer som ett slag, utan först kommer ett tryck som gör att jag knappt kan gå, och då gäller det att ta det på allvar.

Samtidigt är inte sjukdomen något som hänger över Elisabeth varje dag.

– Ibland känns det orättvist att jag har drabbats av det här, men samtidigt är det ändå en sjukdom som går att hantera.

Elisabeths bästa råd
  1. Skriv upp alla frågor som dyker upp och ta med till läkaren vid nästa besök, annars kommer man inte ihåg ett dugg när man väl sitter där.

  2.  Skaffa dig en god kondition, en halvtimmes promenad om dagen är ett minimum. Och om du som jag hatar gym så försök hitta något annat.

  3. Lev livet så normalt du kan. Lär känna din kropp och lägg dig om du känner dig trött, men oroa dig inte. Ta vara på det som är roligt!

Ett normalt liv tack vare forskningen

Ibland tänker jag att jag nästan lever bättre än de som har fått vara friska eftersom jag är medveten om hur viktigt det är att jag rör på mig och är aktiv. Trots att jag är sjuk har jag ändå fått uppleva så mycket positivt. Jag är tacksam för forskningen som har gjort att jag faktiskt har kunnat leva med den här sjukdomen i 18 år.

Elisabeth är inte den enda i familjen som lever med hjärtsjukdom. Samma sak har drabbat hennes två bröder och hennes pappa, som gick bort i en hjärtinfarkt i familjens trädgård när han bara var 48 år gammal.

– Jag tänker mycket på honom, att han var tvungen att dö så ung och lämna fru och tre små barn själva. Det gör mig väldigt ont. Han är en ständigt närvarande person i mitt liv. Men min sjukdom, den tänker jag faktiskt inte så mycket på i vardagen längre.