Så ställs diagnosen hjärtsvikt

Vid hjärtsvikt är det viktigt att samla all information för att kunna sätta in rätt behandling och anpassa medicineringen.

Vid misstanke om hjärtsvikt görs en EKG-registrering och tas ett BNP-prov.
Elektrokardiografi (EKG) är den enklaste och billigaste metoden att undersöka om hjärtat är friskt eller inte. EKG visar den elektriska aktiviteten i hjärtat och är bra för att diagnostisera rytmrubbningar, syrebrist i hjärtmuskeln, tecken på genomgången hjärtinfarkt eller annan hjärtmuskelsjukdom.

BNP-provet är ett blodprov. I provet mäts ett hormon som frisätts från hjärtats vänstra kammare vid belastning och uttänjning, till exempel vid hjärtsvikt. BNP-provet kan användas för diagnostik av hjärtsvikt samt styrning av behandlingen av hjärtsvikt. BNP är förhöjt även vid hjärtklaffel, rytmrubbning, njursjukdom och hjärtinfarkt.

Ekokardiografi – ultraljudsundersökning

Om BNP-provet har visat höga halter i blodet ska patientens hjärta undersökas med ekokardiografi, en ultraljudsundersökning av hjärtat. Ultraljudsundersökningen i kombination med BNP-provet är den i dag lämpligaste metoden att fastställa hjärtsvikt. Ett normalt värde talar starkt emot hjärtsvikt.

Ultraljudsundersökningen är enkel och smärtfri, och ger bra information om hur hjärtat är uppbyggt och fungerar. När ultraljudsgivaren placeras över hjärtat ses hjärtats struktur, funktion och pumpkapacitet. Undersökningen visar också storleken på hjärtkamrarna och förmaken, kamrarnas pumpförmåga och väggarnas tjocklek, klaffarnas utseende och eventuell vätskeansamling i hjärtsäcken. Samtidigt kan olika typer av mätningar göras, exempelvis hur blodflödet in i och ut ur hjärtat ser ut.
Undersökningen kan också visa om patienten har systolisk hjärtsvikt, diastolisk hjärtsvikt eller båda delarna.

Magnetkameraundersökning

En undersökning med magnetresonanstomografi, så kallad magnetkamera, ger detaljerad information om hjärtats pumpförmåga, tidigare genomgångna hjärtinfarkter, områden med dålig syresättning samt mindre vanliga hjärtsjukdomar som inlagringssjukdomar, till exempel amyloidos.
Vid undersökningen ligger man stilla på en brits och metoden är helt smärtfri. En del kan inte genomgå denna undersökning på grund av klaustrofobi eller implanterad pacemaker/defibrillator.

Datortomografi

Datortomografi kallas även skiktröntgen. Med tekniken kan hjärtat undersökas med stor noggrannhet, inte minst kransartärerna.

Hjärt-lungröntgen

Röntgen av hjärta och lungor görs för att se om hjärtat är förstorat och om man lider av en lungsjukdom, vilket inte alls är en ovanlig kombination vid hjärtsvikt. Cirka 40 procent av alla hjärtsviktspatienter lider även av lungsjukdomen KOL (kroniskt obstruktiv lungsjukdom).
Om läkaren misstänker lungsjukdomen KOL får man också göra olika andningsprov, så kallad spirometri, som mäter hur många liter luft det finns i lungorna och hur snabbt man kan blåsa ut luften, det vill säga hur väl luftvägarna fungerar.

Arbets-EKG

EKG kan registreras under arbete exempelvis på en testcykel eller på löpband, ett så kallat arbets-EKG. Under ett arbets-EKG registreras hjärtats aktivitet med hjälp av de elektroder som är fästa på bröstet och överarmarna. Undersökningen visar om syrebrist uppstår vid ansträngning och om det finns något onormalt i hjärtrytmen. Läkaren får på så vis en fingervisning om hur mycket man orkar anstränga sig och en uppfattning om hur svår hjärtsvikten är.

Mätning av syreupptagningsförmågan

Ett så kallat kardiopulmonellt arbetsprov, mäter syreupptagningsförmågan. Man får andas via en mask i ett slutet gassystem och på så sätt mäts tillförd syrgasmängd samt koldioxidhalten i utandningsluften. Mätmetoden ger ett av de bästa måtten på kondition och fysisk prestationsförmåga. En sådan mätning krävs i princip alltid vid en transplantationsutredning.

Undersökning med hjärtscintigrafi

Ibland vill läkaren komplettera ett EKG med hjärtscintigrafi för att avgöra orsaken till hjärtsvikten och dess svårighetsgrad. Metoden är avancerad och läkaren får ett exakt mått på hjärtats pumpförmåga, och kan undersöka själva genomblödningen i hjärtmuskeln, hjärtats funktion och hjärtrummens storlek.

Med hjälp av ett svagt radioaktivt ämne som injiceras i armen fotograferas hjärtat med en speciell gammakamera. Om man vill se hur hjärtat fungerar vid fysisk ansträngning kan undersökningen göras tillsammans med ett arbets-EKG.

Kontraströntgen av kranskärlen

Ibland vill läkaren studera om det finns allvarliga förändringar i hjärtats kranskärl som måste åtgärdas med exempelvis ballongvidgning eller bypassoperation. För att bedöma om och hur mycket åderförfettning det finns i kranskärlen görs en så kallad kranskärlsröntgen, eller koronarangiografi. Vanligen görs samtidigt en undersökning av hjärtats vänstra kammare. En tunn slang, en så kallad kateter, förs från handleden via kroppspulsådern upp till hjärtat.

Vanligen sprutas först kontrastmedel i de kranskärl som försörjer vänster hjärtkammare, därefter undersöks övriga kranskärl. Detta sker under röntgenfilmning och hjärtverksamheten följs hela tiden med EKG. Kontrastmedlet kan orsaka värmekänsla.

Mätning av blodflöde genom hjärtat

Under hjärtkateterisering mäts hjärtats pumpförmåga samt trycket i hjärta och lungornas blodkärl. Undersökningen visar om trycket i lungorna är för högt (pulmonell hypertension) eller om hjärtsvikt förekommer. Läkaren går vanligen in med en kateter via en perifer ven och når höger förmak, kammare och kan nå ända ut i lungkärlsträdet.

Källa: Hjärt-Lungfondens skrift om Hjärtsvikt
Vetenskapligt ansvarig: Cecilia Linde, professor och överläkare vid Hjärtkliniken, Karolinska universitetssjukhuset, Solna
Datum: 2019-03-18