Hjärtsvikt diagnos och undersökning

Vid hjärtsvikt är det viktigt att samla all information för att kunna sätta in rätt behandling och anpassad medicin. Det första man gör att behandla den utlösande orsaken till varför hjärtat sviktar. Det kan innebära livsstilsförändring, läkemedel eller kirurgi.

Elektrokardiografi (EKG) är den enklaste och billigaste metoden att undersöka om hjärtat får den blodförsörjning som behövs. EKG visar den elektriska aktiviteten i hjärtat och är bra för att diagnostisera rytmrubbningar, syrebrist i hjärtmuskeln, tecken på genomgången hjärtinfarkt eller annan hjärtmuskelskada.

EKG tas med hjälp av elektroder i form av små plattor som fästs på bröstkorgen samt på handleder och vrister. Elektroderna kopplas till en EKG-apparat och undersökningsresultatet registreras i en dator och skrivs ut på papper.

Ekokardiografi – Ultraljudsundersökning

Om BNP-provet har visat höga halter i blodet ska patientens hjärta undersökas med ekokardiografi, en ultraljudsundersökning av hjärtat. Ultraljudsundersökningen i kombination med BNP-provet är den i dag lämpligaste metoden att fastställa hjärtsvikt.

Ultraljudsundersökningen är enkel och smärtfri, och ger bra information om hur hjärtat är uppbyggt och fungerar. När ultraljudsgivaren placeras över hjärtat ses hjärtats struktur, funktion och pumpkapacitet. Undersökningen visar också storleken på hjärtkamrarna och förmaken; kamrarnas ihopdragningskraft och väggarnas tjocklek; klaffarnas utseende och eventuell vätskeansamling i hjärtsäcken. Samtidigt kan olika typer av mätningar göras, exempelvis hur blodflödet in i och ut ur hjärtat ser ut.

Undersökningen kan också visa om patienten har systolisk hjärtsvikt, diastolisk hjärtsvikt eller båda delarna.

Hjärt-lungröntgen

Röntgen av hjärta och lungor görs för att se om hjärtat är förstorat och om man lider av en lungsjukdom, vilket inte alls är en ovanlig kombination vid hjärtsvikt. Cirka 40 procent av alla hjärtsviktspatienter lider även av lungsjukdomen KOL (kroniskt obstruktiv lungsjukdom). Vid KOL förstörs de små lungblåsorna, som sitter som knippen ytterst på lungträdets finaste förgreningar, vilket orsakar olika grader av andningsbesvär.

Spirometri

Om läkaren misstänker lungsjukdomen KOL får man också göra olika andningsprov, så kallad spirometri, som mäter hur många liter luft det finns i lungorna och hur snabbt man kan blåsa ut luften, det vill säga hur väl luftvägarna fungerar. Metoden ger även svar på om det finns förträngningar i luftvägarna.

Arbets-EKG

EKG kan registreras under arbete exempelvis på en testcykel eller på löpband, ett så kallat arbets-EKG. Under ett arbets-EKG registreras hjärtats aktivitet med hjälp av de elektroder som är fästa på bröstet och överarmarna. Undersökningen visar om syrebrist uppstår vid ansträngning och om det finns något onormalt i hjärtrytmen. Läkaren får på så vis en fingervisning om hur mycket man orkar anstränga sig och en uppfattning om hur svår hjärtsvikten är.

Mätning av syreupptagningsförmågan

Ett så kallat kardiopulmonellt arbetsprov, mäter syreupptagningsförmågan. Man får andas via en mask i ett slutet gassystem och på så sätt mäts tillförd syrgasmängd samt koldioxidhalten i utandningsluften. Mätmetoden ger ett av de bästa måtten på kondition och fysisk prestationsförmåga. En sådan mätning krävs i princip alltid vid en transplantationsutredning.

Undersökning med hjärtscintigrafi

Ibland vill läkaren komplettera ett EKG med hjärtscintigrafi för att avgöra orsaken till hjärtsvikten och dess svårighetsgrad. Metoden är avancerad och läkaren får ett exakt mått på hjärtats pumpförmåga, och kan undersöka själva genomblödningen i hjärtmuskeln, hjärtats funktion och hjärtrummens storlek.

Med hjälp av ett svagt radioaktivt ämne (radionuklid) som injiceras i armen fotograferas hjärtat med en speciell gammakamera. Om man vill se hur hjärtat fungerar vid fysisk ansträngning kan undersökningen göras tillsammans med ett arbets-EKG.

För att kunna mäta vänster kammares pumpkapacitet utförs en så kallad radionuklid ventrikulografi. Mätningen görs för att mäta vänster kammares blodvolymer i slutet av fyllnadsfasen, liksom slutet av utpumpningsfasen och ger kunskap om pumpkapaciteten i vänster kammare.

Kontraströntgen av kranskärlen

Ibland vill läkaren studera om det finns allvarliga förändringar i hjärtats kranskärl som måste åtgärdas, med exempelvis ballongvidgning eller bypassoperation. För att bedöma om och hur mycket åderförfettning det finns i kranskärlen görs en så kallad kranskärlsröntgen, eller koronarangiografi. Vanligen görs samtidigt en undersökning av hjärtats vänstra kammare. Efter lokalbedövning i ljumsken punkteras benartären och en tunn slang, en så kallad kateter, förs via kroppspulsådern upp till hjärtat.

Vanligen sprutas först kontrastmedel i de kranskärl som försörjer vänster hjärtkammare, därefter undersöks övriga kranskärl. Detta sker under röntgenfilmning och hjärtverksamheten följs hela tiden med EKG. Kontrastmedlet kan orsaka värmekänsla.

Mätning av blodflöde genom hjärtat

Vid en så kallad hjärtkateterisering mäts blodflöden genom hjärtat och olika tryckförhållanden. Läkaren går vanligen in med en kateter via en perifer ven och når höger förmak, kammare och kan nå ända ut i lungkärlsträdet. Samtidigt kan ett litet vävnadsprov tas från hjärtmuskeln i höger kammare och det analyseras därefter i mikroskop. Detta kallas för en biopsi. Vänster kammare kan kateteriseras genom att en slang förs in från en perifer artär (pulsåder) till stora kroppspulsådern och ner i vänster kammare.

Magnetkameraundersökning

Med magnetresonanstomografi, så kallad magnetkamera, utsätts hjärtat för ett varierande magnetfält varvid hjärtat utsänder radiovågor som kan uppfångas, databearbetas och användas för att konstruera en bild.

Undersökningen ger detaljerad information om hjärtats pumpförmåga, tidigare genomgångna hjärtinfarkter, områden med dålig syresättning samt mindre vanliga hjärtsjukdomar.

Magnetkameran kan återge mjukdelar på ett mycket bra sätt och det är möjligt att avbilda hjärtmuskelnochdelaravkranskärlenpåettslående hjärta.

Vid undersökningen ligger man stilla på en brits och metoden är helt smärtfri.

Datortomografi

Datortomografi kallas även skiktröntgen. Tekniken har utvecklats starkt på senare tid och har lett till att hjärtat kan undersökas med stor noggrannhet, inte minst kransartärerna. Exempelvis kan man mäta kalkutbredning i kransartärerna och genom att spruta kontrastvätska i en perifer ven kan man även få detaljerade bilder som visar kransartärsförträngningar. Tekniken är inte helt kliniskt utvärderad men kommer troligen att kunna ersätta många ”gammaldags” kransartärsröntgen som kräver att man går med en kateter via en perifer artär till hjärtat.

Blodprover

Med hjälp av blodprover kontrolleras eventuella förändringar i blodvärde (Hb), kroppens innehåll av olika salter som natrium och kalium, njurfunktionen, ämnesomsättning, blodsocker samt blodfetter. BNP-provet kan användas för diagnostik av hjärtsvikt samt styrning av behandlingen av hjärtsvikt. BNP är förhöjt även vid hjärtklaffel, rytmrubbning, njursjukdom och hjärtinfarkt.

Funktionsklassificering enligt NYHA

För att ange graden av hjärtsvikt används en så kallad funktionsklassificering som är utarbetad av den amerikanska hjärtorganisationen New York Heart Association. Svårighetsgraden av hjärtsvikten delas in i fyra klasser och är helt subjektiv, vilket betyder att en person med hjärtsvikt själv bör beskriva vilken svårighetsgrad han eller hon befinner sig i: lätt hjärtsvikt, medelsvår hjärtsvikt, svår hjärtsvikt.

  • NYHA I: Nedsatt hjärtfunktion utan symptom.
  • NYHA II: Lätt hjärtsvikt
    • Andfåddhet och trötthet efter ”kraftig” ansträngning.
  • NYHA III: Medelsvår hjärtsvikt
    • Andfåddhet och trötthet vid lätt till måttlig fysisk aktivitet, alltifrån gång vid lätt motlut till av- och påklädning.
    • III a: Kan gå långt på plan mark, eller långsamtupp för trappa.
    • III b: Kan inte gå länge på plan mark utan besvär, och inte klara trappa.
  • NYHA IV: Svår hjärtsvikt
    • Andfåddhet och trötthet i vila.
    • Ökande symptom vid minsta aktivitet.
    • Patienten oftast sängbunden.

Texten baseras på Hjärt-Lungfondens skrift om hjärtsvikt som är faktagranskad av Cecilia Linde, professor och överläkare, Karolinska universitetssjukhuset.

Sidan senast uppdaterad 2016-07-04