Undersökningar vid hjärtrytmrubbningar

Många hjärtrytmrubbningar är kopplade till andra hjärt-kärlsjukdomar. Det är därför viktigt med en noggrann utredning när man känner symptom som tyder på hjärtrytmrubbning.

Majoriteten av hjärtrytmrubbningarna är förvärvade och endast en mindre andel är ärftliga. Många hjärtrytmrubbningar är kopplade till andra hjärt-kärlsjukdomar. När det finns ett samband med en hjärtsjukdom som kan ha en ärftlig faktor kan information om andra familjemedlemmars hälsa bidra vid den kliniska bedömningen.

Hjärtats elektriska funktioner undersöks med hjälp av olika former av EKG och/eller elektrofysiologiska undersökningar. Hjärtats struktur och kranskärlens funktion undersöks med hjälp av ultraljud, magnetkamera, olika former av röntgen eller scintigrafi.

Utredning av hjärtats elektriska funktioner

EKG

En elektrokardiografisk undersökning (EKG) är oftast första steget för att hitta orsaken till den elektriska oro i hjärtat som orsakar rytmrubbningarna. Ett vilo-EKG kan, om mätningen görs vid rätt tillfälle, visa vilken hjärtrytmrubbning patienten lider av. Ett EKG kan också visa vilket fel som skapar rytmrubbningen, till exempel en elektrisk extrabana. Dessutom visar EKG tecken på om det finns en annan hjärtsjukdom, till exempel genomgången infarkt.

EKG tas med hjälp av elektroder som fästs på bröstkorgen, handlederna och vristerna och kopplas till en EKG-apparat.

Arbets-EKG

Många som drabbas av hjärtrytmrubbningar klagar på trötthet vid fysisk ansträngning. Detta kan bero på en skada i retledningssytemet. För att undersöka detta kan en rytmrubbning provoceras fram vid ett arbets-EKG.

Ett arbets-EKG genomförs på löpband eller en testcykel och visar arbetsförmågan samt om pulsen och blodtrycket ökar som de ska, om det finns tecken på syrebrist i hjärtmuskeln och om det uppstår rytmrubbningar i hjärtat vid ansträngning. Resultaten jämförs med normalvärden beräknat på ålder, kön och kroppsstorlek.

Bandspelar-EKG

Bandspelar-EKG är en bra undersökningsmetod om patienten har täta symptom av hjärtrytmrubbningar – en eller två gånger per dygn. Bandspelar-EKG registrerar hjärtrytmen slag för slag. Bandspelaren bärs vanligtvis under ett par dygn och patienten för loggbok och markerar när symptomen känns. Den som granskar resultaten kan då se om symptomen har någon direkt koppling till en rytmrubbning och om denna provoceras av ansträngning eller annan aktivitet.

Event recorder

Är symptomen sällsynta används ibland en event recorder. En event recorder är en bärbar dosa med EKG-funktion där man själv kan starta en registrering när hjärtsymptom uppkommer. Registreringen sänds via telefon till sjukhuset för analys.

En självaktiverad event recorder – som nuförtiden även finns som tillbehör till vissa mobiltelefoner – bygger på att symptomen varar minst en minut, annars hinner man sällan aktivera den. Om symptomen är korta och sällsynta kan lösningen vara en inopererad event recorder som automatiskt aktiveras när rytmrubbningarna uppstår.

Invasiv elektrofysiologisk undersökning

Vid invasiv elektrofysiologisk undersökning förs vanligen tre stycken, en och en halv till två millimeter tunna, sladdar in till hjärtat via blodbanan från den ena eller båda ljumskarna. Sladdarna kopplas till en avancerad EKG-utrustning och en pacemaker. Genom pacemakern skickas sedan impulser för att se hur retledningssystemet fungerar, om det finns extra banor, var de finns och om det finns en ökad elektrisk retbarhet i hjärtat. Om det visar sig att hjärtrytmrubbningen orsakas av en extrabana, AVNRT eller fladder är det vanligt att vid samma tillfälle ge behandling med ablation. Det vanligaste är att denna undersökning utförs som en inledning till en planerad ablationsbehandling.

Icke-invasiv elektrofysiologisk undersökning, TAS – transesofageal elektrisk stimulering, eller matstrupselektrogram som det allmänt kallas – kan användas då man misstänker dolt WPW-syndrom eller AVNRT och överväger behandling med ablation. Vid TAS förs en tunn sladd via ena näsborren ner i matstrupens nedre del bakom förmaken, vilket gör det lättare att bedöma förmakens aktivitet i förhållande till kamrarnas. Sladden kopplas till en yttre pacemaker som används för att starta en hjärtklappningsattack, som sedan kan bedömas från det EKG som registreras samtidigt. Denna metod är enklare än den invasiva, men har sämre förmåga att ställa rätt diagnos. Detta är numera en alltmera sällan utförd undersökning.

EKG-registrering via matstrupen används också när patienter kommer in akut med pågående hjärtklappning. Om patientens tillstånd tillåter görs då både vanligt EKG och ett matstrupselektrogram för att avgöra vilken slags hjärtrytmrubbning som orsakat hjärtklappningen, innan attacken bryts med läkemedel eller elektrokonvertering. Tillsammans med ett vanligt EKG under en hjärtklappningsattack är detta ett värdefullt underlag inför planering av ett ablationsingrepp.

Hjärtats struktur och kranskärlens funktion

Ultraljud

Ekokardiografi, eller ultraljudsundersökning, är enkel och smärtfri och ger information om storleken på förmak och kammare. När ultraljudsgivaren placeras över hjärtat går det att se om väggarna är normaltjocka, om hjärtat pumpar som det ska och om det finns tecken på sjukliga förändringar i hjärtmuskeln. Undersökningen visar också om klaffarna är sjuka och vilka konsekvenser det i så fall har för hjärtmuskeln.

Ultraljudsundersökning av hjärtat kan också utföras via matstrupen för att till exempel se om det finns någon blodpropp i vänster förmaksöra inför behandling av förmaksflimmer. Förmaksörat är ett litet utrymme i hjärtats förmak. Vid förmaksflimmer tenderar blodet att stå stilla i förmaksörat, vilket ökar risken för blodpropp.

Magnetkamera

Vid magnetresonanstomografi (MR), eller magnetkamera, som det oftare kallas, utsätts hjärtat för varierande magnetfält. Hjärtat sänder radiovågor som fångas upp, bearbetas i dator och ger en bild av hjärtmuskeln och delar av kranskärlen. Magnetkameran ger samma information om hjärtats mjukdelar som ultraljudet, men kan kombinerad med till exempel kontrastmedel ge mer information om hjärtmuskelns struktur och funktion.

Datortomografi

Datortomografi (CT) är en röntgenundersökning som ger en lika god beskrivning av hjärtats funktion som en magnetkamera, men metoden ger mer information om funktionen i hjärtats kranskärl. Nackdelen med datortomografi är att patienten utsätts för en dos röntgenstrålning.

Kranskärlsröntgen

Om patienten lider av hjärtrytmrubbningar i kamrarna är det speciellt viktigt att se om det finns en underliggande kranskärlsjukdom. För att kunna bedöma alla kranskärl och se om det finns förträngningar görs en koronarangiografi, det vill säga en kontraströntgen.

Efter lokalbedövning i handloven punkteras en artär och en tunn slang, en kateter, förs via kroppspulsådern upp till hjärtat. Röntgenkontrastmedel sprutas in i kärlen samtidigt som kontrastmedlets spridning i kärlet filmas. Röntgenbilderna avslöjar om det finns några förträngningar och hur dessa i så fall ser ut. Upptäcks förträngningar kan de behandlas samtidigt. En liten ballong förs då in via katetern och blåses upp för att vidga förträngningen.

Hjärtscint

För att bedöma blodförsörjningen i hjärtat kan en scintigrafi av hjärtat göras. Metoden är ett sätt att kartlägga hur blodet fördelar sig i hjärtmuskeln genom att tillföra en isotop – ett radioaktivt spårämne med låg stråldos i blodet. Isotopen sprutas in i en blodåder i slutfasen av ett arbetsprov, på exempelvis träningscykel, och registreras genom en gammakamera både under arbetsprovet och efter en period av vila, för att se om blodförsörjningen förändras efter avslutat arbetsprov. Om det i hjärtat finns områden med kranskärlsförträngning når isotopen inte dit, utan området blir som ett mörkt hål i kamerabilden. Metoden används ibland för att bedöma om ballongvidgning eller kranskärlsoperation kan förväntas förbättra blodtillförseln till hjärtmuskeln.

Källa: Hjärt-Lungfondens skrift om Hjärtrytmrubbningar
Vetenskapligt ansvarig: Lennart Bergfeldt, seniorforskare, Avdelningen för molekylär och klinisk medicin vid Institutionen för medicin, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, samt överläkare verksamhet kardiologi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg
Datum: 2019-04-29