Undersökningar vid hjärtrytmrubbningar

När en patient känner symptom som tyder på hjärtrytmrubbningar måste en noggrann utredning göras innan det går att avgöra vilken behandling som är lämpligast. Många hjärtrytmrubbningar är nämligen kopplade till andra hjärt-kärlsjukdomar.

Hjärtats elektriska funktioner undersöks med hjälp av olika former av EKG och/eller elektrofysiologiska undersökningar. Hjärtats struktur och kranskärlens funktion undersöks med hjälp av ultraljud, magnetkamera, olika former av röntgen eller scintigrafi.

Få hjärtrytmrubbningar är ärftliga. Många hjärtrytmrubbningar är dock kopplade till andra hjärt-kärlsjukdomar. När det finns ett samband med en hjärtsjukdom som kan ha en ärftlig faktor, så som högt blodtryck, kan information om andra familjemedlemmars hälsa bidra vid den kliniska bedömningen.

Utredning av hjärtats elektriska funktioner

Elektrokardiografi (EKG)

En elektrokardiografisk undersökning (EKG) är oftast första steget för att hitta orsaken till den elektriska oro i hjärtat som orsakar rytmrubbningarna. Ett vilo-EKG kan, om mätningen görs vid rätt tillfälle, visa vilken hjärtrytmrubbning patienten lider av. Ett EKG kan också visa vilket fel som skapar rytmrubbningen, till exempel en elektrisk extrabana. Dessutom visar EKG tecken på om det finns en annan hjärtsjukdom, till exempel genomgången infarkt.

EKG tas med hjälp av elektroder i form av små plattor som fästs på bröstkorgen, handlederna och vristerna och kopplas till en EKG-apparat.

Arbets-EKG

Många som drabbas av hjärtrytmrubbningar klagar på trötthet vid fysisk ansträngning. Detta kan bero på en skada i retledningssytemet. För att undersöka detta kan en rytmrubbning provoceras fram vid ett arbets-EKG.

Genom att låta en person gå på löpband eller trampa på en testcykel undersöks arbetsförmågan eller vad det är som begränsar den. Arbets-EKG visar om pulsen ökar som den ska, om det finns tecken på syrebrist i hjärtmuskeln och om det uppstår rytmrubbningar i hjärtat vid ansträngning. Resultaten jämförs med normalvärden beräknat på ålder, kön och kroppsstorlek.

Bandspelar-EKG

Bandspelar-EKG är en speciellt bra undersökningsmetod om patienten har täta symptom av hjärtrytmrubbningar – en eller två gånger per dygn. Bandspelar-EKG registrerar hjärtrytmen slag för slag. Bandspelaren bärs vanligtvis ett par dygn och patienten för loggbok och markerar när symptomen känns. Den som granskar resultaten kan då se om symptomen har någon direkt koppling till en rytmrubbning och om denna provoceras av ansträngning eller annan aktivitet.

Event-recorder

Är symptomen sällsynta används ibland en event-recorder som man själv aktiverar när symptomen uppstår. En event-recorder är en bärbar dosa med EKG-funktion där patienten själv kan starta en registrering när hjärtsymptom uppkommer. Registreringen sänds via telefon till sjukhuset för analys.

En självaktiverad event-recorder – som nuförtiden även finns som tillbehör till vissa mobiltelefoner – bygger på att symptomen varar minst en minut, annars hinner man sällan aktivera den. Om symptomen är korta och sällsynta kan lösningen vara en inopererad event-recorder som automatiskt aktiveras när rytmrubbningarna uppstår.

Invasiv elektrofysiologisk undersökning

Även vid en så kallad invasiv elektrofysiologisk undersökning söks orsaken till en hjärtrytmrubbning. Framkommer det att problemen orsakas av en extrabana är det vanligt att vid samma tillfälle också ge behandling med ablation. Undersökningen kan även göras i diagnostiskt syfte för att avgöra om personen behöver pacemaker eller defibrillator, speciellt då man misstänker att en hjärtrytmrubbning orsakar svimning eller yrselattacker.

Vid undersökningen förs vanligen tre stycken, en och en halv till två millimeter tunna, sladdar in till hjärtat via blodådror, ofta via höger ljumske. Sladdarna kopplas till en EKG-utrustning och en pacemaker. Genom pacemakern skickas sedan impulser för att se hur retledningssystemet fungerar, om det finns extra banor, var de finns och om det finns en ökad elektrisk retbarhet i hjärtat.

Icke-invasiv elektrofysiologisk undersökning, TAS – transesofageal elektrisk stimulering, eller matstrupselektrogram som det allmänt kallas – kan användas då man misstänker dolt WPW-syndrom eller AVNRT och överväger behandling med ablation. Vid TAS förs en tunn sladd via ena näsborren ner i matstrupens nedre del bakom förmaken, vilket gör det lättare att bedöma förmakens aktivitet i förhållande till kamrarnas. Sladden kopplas till en yttre pacemaker som används för att starta en hjärtklappningsattack, som sedan kan bedömas från det EKG som registreras samtidigt. Denna metod är enklare än den invasiva, men har sämre förmåga att komma till rätt diagnos.

EKG-registrering via matstrupen används också när patienter kommer in akut med pågående hjärtklappning. Om patientens tillstånd tillåter görs då både vanligt EKG och ett matstrupselektrogram för att avgöra vilken slags hjärtrytmrubbning som orsakat hjärtklappningen, innan attacken bryts med läkemedel eller elektrokonvertering.

Hjärtats struktur och kranskärlens funktion

Ultraljud

Ekokardiografi, eller ultraljudsundersökning, är enkel och smärtfri och ger information om storleken på förmak och kammare. När ultraljudsgivaren placeras över hjärtat går det att se om väggarna är normaltjocka, om hjärtat pumpar som det ska eller om det finns tecken på sjukliga förändringar. Undersökningen visar också om klaffarna är sjuka och vilka konsekvenser det i så fall har för hjärtmuskeln.

Ultraljudsundersökning av hjärtat kan också utföras via matstrupen för att till exempel se om det finns någon propp i vänster förmaksöra inför behandling av förmaksflimmer. Förmaksörat är ett litet utrymme i hjärtats förmak. Vid förmaksflimmer tenderar blodet att stå stilla i förmaksörat, vilket ökar risken för blodpropp.

Magnetkamera

Vid magnetresonanstomografi (MRI), eller magnetkamera, som det oftare kallas, utsätts hjärtat för varierande magnetfält. Hjärtat sänder radiovågor som fångas upp, bearbetas i dator och ger en bild av hjärtmuskeln och delar av kranskärlen. Magnetkameran ger samma information om hjärtats mjukdelar som ultraljudet, men kan kombinerad på visst sätt ge mer information om hjärtmuskelns funktion.

Datortomografi

Datortomografi (CT) är en röntgenundersökning som ger en lika god beskrivning av hjärtats funktion som en magnetkamera. Nackdelen med datortomografi är att patienten utsätts för en dos röntgenstrålning. Ur utredningssynpunkt är det en utmärkt metod att få en bild av hjärtats funktioner, men med tanke på strålningen bör den undvikas på unga patienter och om undersökningen behöver göras upprepade gånger. Fördelen med datortomografin är att den för närvarande ger mer information om funktionen i hjärtats kranskärl än MRI.

Kranskärlsröntgen

Om patienten lider av hjärtrytmrubbningar i kamrarna är det speciellt viktigt att se om det finns en underliggande kranskärlsjukdom. För att kunna bedöma alla kranskärl och se om det finns förträngningar görs en koronarangiografi, en kontraströntgen.

Efter lokalbedövning i handloven eller ljumsken punkteras en artär och en tunn slang, en kateter, förs via kroppspulsådern upp till hjärtat. Röntgenkontrastmedel sprutas in i kärlen samtidigt som kontrastmedlets fördelning filmas. Röntgenbilderna avslöjar om det finns några förträngningar och hur dessa i så fall ser ut. Upptäcks förträngningar kan de behandlas samtidigt. En liten ballong förs då in via katetern och blåses upp för att vidga förträngningen.

Hjärtscint

För att bedöma blodförsörjningen i hjärtat kan en scintigrafi av hjärtat göras. Metoden är ett sätt att kartlägga hur blodet fördelar sig i hjärtmuskeln genom att tillföra en isotop – ett radioaktivt spårämne med låg stråldos. Isotopen sprutas in i en blodåder i slutfasen av ett arbetsprov, på exempelvis träningscykel, och registreras genom en gammakamera bådeunder arbetsprovet och efter enperiod av vila, för att se om blodförsörjningen förändras efter avslutat arbetsprov. Om det i hjärtat finns områden med kranskärlsförträngning når isotopen inte dit, utan området blir som ett mörkt hål i kamerabilden.

Texten baseras på Hjärt-Lungfondens skrift om hjärtrytmrubbningar som är faktagranskad av Lennart Bergfeldt, professor vid Sahlgrenska akademin och överläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Sidan senast uppdaterad 2016-07-04