”Saknaden kommer man aldrig över” | Hjärt-Lungfonden

”Saknaden kommer man aldrig över”

Knappt ett år har gått sedan Elisabeth Varjonen hittade sitt livs stora kärlek död på golvet hemma i lägenheten. De hade levt tillsammans i över 30 år och efteråt väntade en hektisk period med mycket pappersarbete. Sen blev det tomt.

När löven skiftar till gult och rött tänker Elisabeth Varjonen på sin man Reima. På hösten brukade de gå ut i skogen tillsammans och plocka svamp.

– Han älskade att plocka svamp och kom hem med flera liter. Jag fick säga stopp nu räcker det, säger hon.

Det senaste året har sett ut just så, berättar Elisabeth. Högtider, årstider, program på tv – allt påminner henne om Reima. De hade levt tillsammans i över 30 år, mer än hälften av Elisabeths liv.

– I år blir det ingen svampplockning. Jag har ganska dåligt lokalsinne, säger hon.

Det var den 9 december 2016 som Reima gick bort. Elisabeth hade precis opererat benet och vaknade tidigt den morgonen. Reima kom in och sa att han skulle göra ordning frukost åt henne.

– Han brukade alltid fixa, handla och städa. Han var 11 år äldre och pensionär. Jag har förstått nu när jag ska göra allt själv att jag allt var himla bortskämd! säger hon.

Elisabeth somnade om och när hon vaknade några timmar senare var det knäpptyst.

– Jag tänkte att det var konstigt och gick upp. Han låg livlös på golvet.

När hjälpen kom var det redan för sent

Det som hände sen beskriver hon som ett kaos. Hon är själv pensionerad undersköterska och har jobbat på hjärtintensiven, men eftersom hon var nyopererad och golvet var halt kunde hon inte vända Reima som låg framstupa. Hon ringde ambulans och samtidigt en granne som kom dit med en hjärtstartare från husets gym. Men det var för sent. Reimas liv gick inte att rädda.

– Tiden efter gick jag runt som i ett vakuum. Sen blev det väldigt hektiskt med mycket pappersarbete. Men när allt hade lagt sig, då blev det så tomt. Och saknaden, den kommer man aldrig över, säger hon.

Elisabeth beskriver sin man som frisk och pigg.

– Han var ute mycket och gick och man fick alltid skynda på för att hålla hans tempo.
Men en tid innan han gick bort hade han klagat på att han var andfådd efter att ha promenerat och jag bad honom gå till doktorn. Det gjorde han, men dom hittade inget fel, säger hon.


Lätt att se tecknen i efterhand

Dagen innan Reimas plötsliga död satt de och tittade på tv och Elisabeth minns att det såg ut som att han hade ont i armen, men han sa att det nog var muskelvärk.

– I efterhand ser man alla tecken. Små saker som man inte tänkte på innan, berättar hon och fortsätter:

– Det viktigaste råd jag kan ge andra är att man går till doktorn om man känner att man inte mår som vanligt. Många i vår generation, speciellt män, går inte till doktorn. Man ska vara så stark. Men det är också viktigt att läkarna gör alla prover. Jag förstår att man inte kan göra hjärtröntgen på alla, men i Reimas fall kunde det ha varit bra att göra ett så kallat arbetsprov, där man testar hur hjärtat, lungorna, blodcirkulationen och rörelseorganen fungerar när du anstränger dig, säger hon.

Text: Stina Gyldberg Foto: Erik Ardelius