Helena fick hjärtinfarkt

Helena åkte i ilfart till sjukhuset, kom snabbt in i operationssalen och en ballongvidgning förbereddes. Varje minut räknades. Just då fick hon frågan: Kan du tänka dig att vara med i en forskningsstudie…?

Det var en vanlig arbetsdag på kommunhuset i Rissne utanför Stockholm, där Helena Åman arbetar som verksamhetsassistent. Men plötsligt fick hon ont i ryggen.

– Jag trodde att det var diskbråck eller något liknande. Har man ett fysiskt arbete som jag så får man lite krämpor ibland.

Smärtan satt mellan skulderbladen, en intensiv molande värk. Så spred den sig och strålade ut i armarna. Det blev för svårt att arbeta och Helena ringde till vårdcentralen strax bredvid och uppmanades att komma dit. Väl inne på vårdcentralen fick hon även vad hon uppfattade som ont i halsen.

– Jag minns att jag tänkte: nej, nu blir jag förkyld också, berättar Helena.

Sedan gick det fort.

– Läkaren var så lugn och bra, hon sade aldrig att det var en hjärtinfarkt, bara att hon inte var nöjd med mitt EKG, berättar Helena.

– Jag hann aldrig riktigt förstå vad som hände. De gav mig lite morfin och det gillade jag inte, för jag tycker inte om mediciner. Jag fick fem enheter, i stället för tio som de ville ge mig.

Säker diagnos

Inget illamående, inga svimningskänslor, ingen extrem trötthet, bara den där smärtan. På akuten fick Helena mer morfin och smärtan försvann. Kvar fanns bara en känsla av overklighet och en undran över vad som egentligen hände.

Men läkarna undrade inte. Hon kördes direkt in till operationsbordet där hon fick lokalbedövning för att man skulle kunna föra upp en kateter från ljumsken till hjärtat och öppna kranskärlet som var blockerat.

– När jag låg där dök det plötsligt upp ett ansikte till och en person frågade om jag ville vara med i en forskningsstudie.

Helena skrattar vid minnet. Situationen verkade lite komisk även då. Men hon sade genast ja.

– Självklart. Kan jag hjälpa forskningen vidare så är det klart att jag är med. Dessutom tycker jag att det är bra att kvinnor är med i forskningsstudier, man läser ju mycket om att den mesta forskningen görs på män.

Förstod inte allvaret

Under operationen märkte hon ingenting. Läkaren beskrev allt han gjorde och det fanns en monitor som också Helena kunde titta på och se vad som hände i hennes kropp.

– Det var förstås lite skrämmande att de rotade i mitt hjärta, men hela processen var så omtumlande att jag inte riktigt tog in vad som hände. Jag hade ju aldrig ens legat på sjukhus tidigare. Jag tror inte att jag förstod hur allvarligt det var. Kanske det är en självbevarelsedrift, att inte låta allt sjunka in.

Helena låg kvar fyra dagar på sjukhuset. Första dygnet tog sköterskorna blodprov var fjärde timme. För forskningsprojektet gjordes en magnetröntgen och en del andra tester. Hon ringde sin man och sina syskon i Finland, som hon själv lämnade på 1970-talet.

– Det var värre för människorna runt omkring mig än för mig. De fick givetvis en chock. Hon var sjukskriven i en månad, sedan vände hon tillbaka till jobbet och allt var som vanligt. Fast inte riktigt.

Under sjukskrivningsperioden var hon med i en rehabgrupp på Karolinska och det är hon riktig nöjd med.

– I början var det svårt att veta vad man skulle göra. Jag minns att jag funderade på om jag vågade gå ner till affären. Men på träningen fick vi ta i ordentligt tills vi blev riktigt svettiga och då förstod jag att kroppen tålde mer än vad jag hade trott.

– Det var också en skön känsla att bli starkare och må bättre för varje träningstillfälle.

Ändrat sin livsstil

Hennes vanor har ändrats en del sedan hjärtinfarkten, men hon har också ansträngt sig för att livet ska återgå till det vanliga igen. Hon cyklar mellan jobbet i Rissne och hemmet i Tensta. Det blir nästan en timmes cykling per dag. Dessutom promenerar hon mycket och simmar. Och hon äter mer fisk och grönsaker än tidigare.

– Jag kanske tar det lite lugnare också. Tidigare stressade jag mer på jobbet. Nu har jag nog blivit bättre på att säga nej.

– Men jag är också lite tröttare än tidigare. Om den tröttheten beror på åldern eller på medicinerna jag tar vet jag ju inte.

Helena fortsätter att ta blodförtunnande läkemedel. Hon har också fått veta att det finns en risk att hon kan få diabetes och går på regelbundna kontroller. Hon har dessutom deltagit i en grupp på Karolinska som diskuterat och fått information under rubriken "Hur kan jag påverka min hälsa".

Hennes mamma hade diabetes och fick hjärtinfarkt så Helena var inte helt främmande för sjukdom.

– Min mamma var sådan att hon inte sade något när hon var sjuk. Men när hon dog 1992 fick det alla i familjen att stanna upp och fundera över hälsan.

Det har gått två år sedan Helena fick sin infarkt. Efter ett år kallades hon tillbaka till Karolinska för en magnetröntgen. Den visade att allt var bra och att det inte fanns någon tendens till nya förträngningar i kranskärlen. Hon var helt enkelt frisk.

I september i år gick hon till sin sista träff med diabetesgruppen.

– Nu ligger ansvaret bara på mig, säger hon, inte utan en viss oro.

– Läxan är väl att gå vidare och inte stanna upp och tro att jag är sjuk så fort något händer. Jag är 57 år och det händer saker i kroppen, det är naturligt. Men ibland får jag föra små samtal med mig själv, säger hon och skrattar.

– Kanske det vore bra med någon sorts friskcoach, säger hon, men tillägger att hon är extremt nöjd med hur hon blev behandlad när hon blev sjuk.

– Jag kan inte alls förstå kritiken mot sjukvården. Jag fick en så snabb och effektiv behandling.

Sidan senast uppdaterad 2015-08-24