Hjärtinfarkt i släkten

Trots att hennes pappa och två farbröder hade avlidit i hjärtinfarkt trodde inte Maj Wänstrand att hon skulle drabbas. Men en dag för fem år sedan mådde hon plötsligt dåligt. Hon trodde det var influensa men det var hjärtat.

Det ligger i släkten. Så definitiva ord. Som om man inte kan göra någonting, bara vänta på att det ska hända en själv. Fast Maj Wänstrand tänkte inte alls så, trots att hennes pappa och hennes två farbröder båda dog i hjärtinfarkt i 60-årsåldern. De var ju män.

– När vi pratade om det var vi mest oroliga för min fem år äldre bror. Han borde ju vara i riskzonen.

Jag hade helt glömt bort att min farmor lade en nitroglycerintablett under tungan då och då.

Som en elefant på bröstet

Maj beskriver sig som en A-människa, högpresterande, med mycket energi. Hon har dessutom ett krävande och stressigt jobb som produktionsledare på Sveriges Television.

– Stress kan vara något positivt, det ger energi. Och jag älskar verkligen mitt jobb.

Då, den där dagen för fem år sedan, arbetade hon med de sista förberedelserna inför Guldbaggegalan. Det var lördag förmiddag, hon satt i TV-huset tillsammans med en medarbetare. Klockan åtta på söndagen skulle hon vara på Chinateatern för repetitioner. Guldbaggegalan skulle äga rum på måndagen.

Nej, jag får inte bli förkyld nu, tänkte hon när hon plötsligt mådde dåligt. Hon hade inte tid att bli sjuk.

Medarbetaren kom in i rummet, såg på henne och uppmanade henne att åka hem.

– På väg ut ur TV-huset slog det till, det var som om jag hade en elefant på bröstkorgen. Men jag trodde fortfarande att det var influensa, berättar Maj.

Extremt högt blodtryck

Hon ringde sin bror, en stöttepelare i hennes liv sedan hon skilde sig. Han tyckte att hon skulle åka in till Södersjukhuset, vilket hon vägrade.

– Men han tvingade mig att ringa till sjukvårdsupplysningen. Där mötte jag en röst som lät som en pedagogisk dagisfröken. Långsamt och tydligt talade hon om för mig vad jag skulle göra.

– När jag sedan kom in på Södersjukhuset var jag mest arg och orolig för att jag skulle få sitta och vänta på akuten. Men i stället togs jag emot otroligt effektivt, det var röda mattan.

Snabbt var hon inne för undersökning, där läkaren konstaterade hjärtinfarkt och att hon hade extremt högt blodtryck. Samt att hon måste ha haft det under en tid. Sedan fördes hon till hjärtintensiven.

– Jag var fortfarande mest arg och bad faktiskt om att få gå tillbaka till arbetet i två dagar, för att göra klart Guldbaggegalan – sedan skulle jag ha tid att komma till sjukhuset.

På hjärtintensiven fick hon morfin och blodtryckssänkande mediciner. Läkarna gjorde en kranskärlsröntgen som visade förträngningar men någon operation behövdes inte utan det räckte med medicinering.

Sedan sov hon länge. Därefter grät hon i en vecka.

– En sköterska kontaktade sjukhuspsykologen och på så sätt kom jag i kontakt med rehabiliteringsprogrammet för kvinnor med hjärtsjukdom i Saltsjöbaden.

Det är en rehabbehandling som startades av hjärtläkaren och professorn Karin Schenck-Gustafsson på 1990-talet.

– Först bodde vi på sjukhemmet i en vecka och provade på olika träningsmetoder, mediterade och samtalade med psykolog. Det var dessutom en hel del praktisk information, allt från kostlära till hur Försäkringskassan fungerar och vad man har för rättigheter gentemot arbetsgivaren.

Därefter återkom samma grupp kvinnor ett par gånger om året och lärde känna varandra.

– Vi är nu fyra kvinnor som träffas regelbundet och vi har blivit riktigt goda vänner.

Bättre på att sätta gränser

I dag går Maj på årliga läkarkontroller. De har hittills alla visat perfekta värden och inga tendenser till återfall. Men så har hon också ändrat en hel del i sitt liv, både på jobbet och privat.

– Jag har lärt mig säga nej. Tidigare jobbade jag till exempel med Melodifestivalen, men nu vill jag inte vara ute på långa turnéer, så det har jag sagt nej till.

– Jag är också mer mån om min tid och har en almanacka där jag skriver med tre olika pennor.

Det som rör jobbet skriver jag ner med blyerts, för att markera att det inte är så viktigt. Viktiga möten skriver jag in med bläck och slutligen har jag rödpenna för sådant som inget kan stoppa mig från. Till exempel har hon tre stora röda kryss på tre kvällar i veckan. Det är kvällar som hon absolut behöver för sig själv.

– Jag är tryggare och säkrare och har lättare för att ta ställning och veta mina gränser. Jag vet att vännerna inte slutar bjuda på middag för att jag tackar nej en gång.

Även mat- och motionsvanor har hon ändrat på. Att inte skala potatisen, att inte äta vitt ris och så vidare har varit ganska enkla förändringar. Hon är vegetarian sedan 1989, men äter fisk och skaldjur.

– Jag tycker om att laga mat och kan säga att jag har ett kärleksfullt förhållande till mat. Ibland unnar jag mig lite onyttigheter, men då gör jag det mycket medvetet. Som nu, säger hon och tittar ner mot sin lilla latte på bordet.

Maj är smal och har alltid varit smal. När andra har motionerat för att gå ner i vikt så har hon aldrig brytt sig om det.

– Jag har liksom trott att jag har bra kondition gratis eftersom jag är smal.

Ännu ett uppvaknande efter rehabbehandlingen. I dag simmar hon en gång i veckan och går på gym två gånger i veckan.

Läkarna har inte kunnat ge Maj något direkt svar på varför hon drabbades av hjärtinfarkt, bara att flera saker kan spela in och att den ärftliga komponenten förmodligen spelar en stor roll.

Hennes två barn, 28 och 26 år gamla, är givetvis medvetna om ”arvet” och är mer rädda om henne.

– Vi är en familj som håller ihop. Nu har jag dessutom ett barnbarn, säger hon och ler.

Och alla aktiviteter som gäller barnbarnet har stora röda kryss i almanackan.

Sidan senast uppdaterad 2016-01-26