"Det tog flera år att acceptera"

Lotta Hassel gick till jobbet den morgonen. Hennes man Göran gick till gymmet. Några timmar senare fick Lotta veta att Göran hade drabbats av aortadissektion, en allvarlig hjärtsjukdom där många som drabbas avlider omedelbart.

Samtalet från Göran kom på förmiddagen. Han hade ont i ryggen och skulle ta sig in till akuten i Helsingborg. Lotta åkte dit och fick veta att det var väldigt allvarligt. Görans puls var skyhög. Det tog ett tag innan läkarna kunde sätta rätt diagnos. Till sist konstaterade de aortadissektion. Ett livshotande tillstånd som måste behandlas omedelbart.

Göran fick åka ambulans till Lund för operation. Han överlevde, men hade drabbats syrebrist i hjärnan.

– Jag har lärt mig att livet kan förändras snabbt. Du kan gå till jobbet på morgonen och sen bli dödssjuk. Göran var väldigt aktiv, han var polis och tränade flera gånger i veckan. Det är svårt att förstå att man ena sekunden kan vara ute och cykla och sekunden senare inte kan ta hand om sig själv, säger Lotta.

Vägen tillbaka har varit lång. Första månaden efter operationen var Göran knappt vaken. Sedan började han sakta att återhämta sig, tränade och hade som mål att springa marathon inom ett år. Ett tag testade han att också att arbeta.

– Idag mår han förhållandevis bra. Han kan äta själv men har behov av assistans hela dagarna. Vi ville båda tro att allt skulle bli som vanligt. Man lever i förnekelse för det är väldigt jobbigt att behöva inse att det inte kan bli som det en gång var. Det tog flera år att acceptera, säger Lotta.

Relationen blev en annan efter sjukdomen

Parets relation har påverkats mycket av Görans sjukdom. Idag bor de i två olika lägenheter nära varandra, med bara ett hus mellan. För Lotta blev det svårt att ständigt ha assistenter omkring sig och en egen lägenhet gör det möjligt för henne att vara helt ifred ibland.

– Vår relation är en annan nu. Vi är inte intima. Men vi umgås mycket. Jag är mycket med barnbarnen och då hälsar vi på hos Göran. Dom är väldigt förtjusta i sin morfar, säger hon.

Lotta fortsatte att arbeta fram tills i augusti i år då hon blev pensionär.

– Jobbet har varit viktigt för mig under den här tiden. Jag kunde inte bara gå hemma, jag behövde komma ut och prata om annat, säger hon.

Råder andra anhöriga att dela sin berättelse

Som pensionär har hon möjlighet att hoppa in som assistent åt Göran när någon blir sjuk eller behöver vara ledig. Hon sköter också allt pappersarbete och har kontakt med myndigheter. Hon beskriver det som en djungel och önskar att fanns någon sorts kommunal coach som kunde hjälpa till att vägleda anhöriga eller sjuka.

– Det är svårt att veta vilka rättigheter man har, speciellt i början och det finns ingen som guidar dig rätt. Av en slump fick jag till exempel reda på att det fanns en handikappersättning som vi hade rätt till.

Hennes bästa råd till anhöriga är att dela med sig av sin historia:

– I min generation skäms många. Det har jag och Göran aldrig gjort. Det är viktigt att vara öppen med sin omgivning för då kan man få många bra råd.

Text: Stina Gyldberg