"Saknaden går aldrig över."

Hjälp oss så att fler kan fira jul tillsammans.
Stöd forskningen med en julgåva.

"Saknaden går aldrig över."

Hjälp oss så att fler kan fira jul tillsammans.
Stöd forskningen med en julgåva.

Stöd forskningen med en julgåva

Diplom & julkort

Visa personalen att du bryr dig

Diplom, julkort och en signatur i olika bannerformat

Kurs i hjärt-lungräddning

Lär din personal rädda liv

Kurs i hjärt-lungräddning för upp till 12 personer. Diplom, julkort och en signatur i olika bannerformat.

Hjärtstartare

Hjärtsäkra ditt företag

Hjärtstartare, ett diplom, julkort och en signatur i olika bannerformat.

Välj summa

Alla gåvor räknas

Skänk valfritt belopp, alla julgåvor är livsviktiga.

Företag som gett sin julgåva till Hjärt-Lungfonden

Tennislabbet
Axelprofilen Fredrik Johansson
NordicMorning
Annas brödbod
Siemens AB
SGB Media

”Vi hade så många jular kvar att fira.”

”Vi hade så många jular kvar att fira.”

Kristina förlorade sin pappa alldeles för tidigt. Hennes barn fick aldrig lära känna sin fina morfar.  
- Alla som har levt med hjärt-kärlsjukdom nära vet att sorgen och saknaden finns där hela tiden. För att fler ska överleva behövs mer forskning, säger hon. 

Det finns en mycket personlig drivkraft som har gjort att Kristina Sparreljung, generalsekreterare, arbetat för och med Hjärt-Lungfonden i 20 år. Något som gör att hon ägnar sitt yrkesliv åt att kampen för att rädda liv och ge människor med hjärt-kärlsjukdom fler friska år.

Pappa Sture fick hjärtinfarkt vid 39 år

Kristina var bara fem år gammal när hon första gången förstod att hjärt-kärlsjukdom tar liv. Genom ett telefonsamtal kom beskedet att hennes farfar dött av hjärtinfarkt. 

Med farfars död i minnet kom nästa samtal när Kristina var åtta år gammal. Hennes pappa Sture var på sjukhus.

- Min pappa hade drabbats av en infarkt och efter farfar var det förenat med en enda sak för mig. Den som fick hjärtinfarkt dör, säger hon.

Pappa Sture var då bara 39 år. Den infarkten överlevde han och Kristina har tydliga minnen från besöket på Karolinska sjukhuset. Där låg hennes pappa, som var så stor, trygg och omtänksam, helt medtagen och uppkopplad med slangar och maskiner. 

-Där och då gick det upp för mig att han, den store mannen och hälsan själv, att han kunde dö. Det traumat sitter kvar och den ångesten lever jag fortfarande med. Det var inte förrän jag blev äldre som jag förstod att en person kan vara stor och stark på utsidan utan att vara frisk på insidan, säger Kristina.

Vid jul då är sorgen mest påtaglig

Efter en rad infarkter dog Sture, endast 66 år gammal. Då var Kristinas son Fabian bara sju månader. Han fick aldrig lära känna sin morfar. Vid jul då är Kristinas sorg och saknad mest påtaglig. Då väcks minnen från barndomen och det känns att en i familjen inte finns där. Hon minns pappa Sture som på julafton envisades med att köpa tidning och varje år var ute när tomten kom.

- Så fint det hade varit om han hade fått fortsätta ”köpa sin tidning” på julafton ­Jag önskar att mina barn hade fått vara med om den julmagi som min pappa kunde förmedla. Det hade varit fint, säger hon och fortsätter:

-Om pappa hade fått leva kan jag garantera att han hade gått med Fabian på varenda hockeymatch. Han älskade vintersport och uteliv. Och han hade med glädje hjälpt min dotter att förverkliga sin dröm om att få utbilda sig i Australien, säger hon.

”Det är livsviktigt med forskning”  

Kristinas pappa var inte klar med livet.

-Och vi var inte klara med honom. Det är ett viktigt skäl till att jag är precis där jag är i dag. Det är livsviktigt med forskning och varje dag arbetar jag med att ge forskare bättre förutsättningar att hitta svar – för att fler får leva tillsammans längre. Jag är inte heller klar. Jag vill uppleva mina barnbarn och bli en del av mina vuxna barns liv. Via forskning kan vi få fler att leva.

-När någon i din närhet är hjärt-kärlsjuk finns det hela tiden en rädsla. Man bär en oro över att livet tillsammans kan var slut i morgon. Så var det i alla fall för mig, säger Kristina, som sedan 2014 är Hjärt-Lungfondens generalsekreterare.

 

"Jag var helt säker på att hon var borta."

"Jag var helt säker på att hon var borta."

Lisas hjärta stannade framför ögonen på sambon Gustav och dottern. Hon var bara 33 år.

- Men hon vägrade ge upp. Det betyder allt för mig och barnen, säger Gustav Andrén. 

 

– Lisa föll bara ihop, helt plötsligt låg hon där på golvet. Jag uppfattade det som att hon var död, berättar Gustav.

Det var tidigt på eftermiddagen, en helt vanlig torsdag i februari 2017. Gustav och Lisa skulle precis avsluta ett utvecklingssamtal med dottern Matilda, när Lisas hjärta slutade slå.

Gustav förstod att det kunde handla om sekunder. Tack vare flertalet utbildningar i hjärt- och lungräddning började han göra kompressioner.

– Det var fullständig panik. Jag bara skrek, samtidigt som jag gjorde hjärt- och lungräddning. Allt var kaos.

Efter några minuter tog personalen på skolan över. Kort därefter kom räddningstjänsten.

– För mig kändes det som att de höll på med Lisa i tre timmar, men i verkligheten var det ju bara några minuter. Jag var helt säker på att hon var borta. Det är en känsla jag inte önskar någon. Att se sin partner ligga död.

 

Snabb hjärt- och lungräddning räddade Lisa

Nio minuter efter att Lisas hjärta stannat fick sjukvårdare igång det igen, mycket tack vare omgivningens snabba insatser med HLR. I dag är Lisa helt återställd.

– Det betyder oerhört mycket att hon vägrade ge upp och lämna mig och barnen, säger Gustav.

Det som inträffade har satt sina spår. Gustav tampas fortfarande med tankarna på vad som hände, och framförallt på vad som hade kunnat hända. Hur hade livet sett ut om Lisa inte längre varit här?

– Det är mycket “tänk om”. Om det hade hänt en halvtimme tidigare hade Lisa suttit ensam i bilen och då hade det förmodligen slutat illa. Om det hade hänt en kvart senare hade hon suttit ensam hemma och ätit lunch, då hade det definitivt varit kört.

 

Lisa fick två nya kranskärl genom bypassoperation

Lisas hjärtstopp orsakades av att både höger och vänster kranskärl var tilltäppta. Hon hade 20 procents syrebrist i hjärtat, och fick efter sitt hjärtstopp gå igenom en så kallad bypassoperation. Under den fick hon två nya kranskärl. Hon har även satt in en implanterbar defibrillator, ICD, som kan förhindra framtida hjärtstopp.,

– För XX år sedan var en ICD stor som ett VHS-band som man hade i buken, men nu är det bara en liten dosa som knappt känns. Det är tack vare forskning som det har blivit bättre och fungerar bra, konstaterar Gustav.

Familjen pratar ofta om den traumatiska händelsen med hjärtstoppet och försöker bearbeta den tillsammans. Något som varit centralt i processen är humor.

 

”Ingenting hade varit sig likt om hon inte klarat sig” 

– Om det är något Lisa inte kommer ihåg brukar hon skylla på att hon haft syrebrist. Då brukar jag kontra med att säga att “ditt hjärta har i alla fall fått vila ordentligt”. Det kanske låter fjantigt, men för oss är det väldigt viktigt att kunna skoja om det, säger Gustav med ett skratt.

Samtidigt kommer det som hände alltid vara en del av dem.
– Jag tänker på det varje dag, jag skulle ljuga om jag sa något annat. Ingenting hade varit sig likt om hon inte klarat sig, barnen hade förlorat sin mamma. Livet utan Lisa hade inte varit detsamma.

 

 

 

"Första julen utan Reima klarade jag ingenting".

"Första julen utan Reima klarade jag ingenting".

Reima var Elisabeths stora kärlek. En decembermorgon hittade hon honom livlös på golvet.  Hans hjärta hade stannat.

-Tuffast har varit att komma hem till en mörk och tyst lägenhet där det inte längre finns någon att dela vardagen med, säger hon.   

I år kanske Elisabeth Varjonen klarar av att sätta upp den där adventsbelysningen som hennes man Reima alltid ville ha i köksfönstret. Tre lampor i rött och grönt. En för tron, en för hoppet och en för kärleken, den med hjärtat.

-När Remia levde gjorde vi alltid julfint till advent. Första julen utan Reima klarade jag ingenting och förra året flyttade jag till mindre lägenhet precis före jul. I år tänkte jag försöka pynta igen, säger Elisabeth Varjonen.

Traditionen med lamporna kommer Jakobstad i Finland. Reimas hemstad. Det var i Sverige som Reima och Elisabeth träffades i mitten av 1980-talet.

-Första gången vi såg varandra visste vi att det skulle vara vi. När vi hade gift oss var det han som höll reda på bröllopsdagen. Han var omtänksam och snäll. Pigg och sportig var han också, ingen kunde tro att han skulle dö plötsligt, säger hon. 

Reima hade ett blockerat kärl i hjärtat 

Lika mycket som han gillade svampplockning på hösten älskade han allt som hade med julen att göra. Varje år ställde han med glädje upp och var tomte för vännernas barn. Men julen 2016 kom det aldrig någon Reima i tomtekläder och knackade på dörren. När Elisabeth vaknade fredagen den 9 december hittade hon honom livlös på golvet i lägenheten. Hon larmade ambulans och kontaktade en granne, som hämtade husets gemensamma hjärtstartare. Men det fanns inget att göra. Ett blockerat kärl i hjärtat hade satt punkt för Reimas liv.

”När jag vaknade låg han död på golvet”

-Den första tiden är bara suddig. Det är alltid jobbigt att prata om det som hände, säger Elisabeth.

Ändå vill hon berätta om de sista timmarna de hade tillsammans. Reima hade haft ont i ryggen och varit hos en kiropraktor tidigare på dagen. Nu satt han och strök sig över armen som värkte. Kanske hade han legat illa på britsen? Reima var trött, tog en dusch och bestämde sig för att gå till sängs.  

- Reima vaknade alltid före mig. Han skulle väcka mig när frukosten var klar. Men det gjorde han aldrig. När jag vaknade låg han död på golvet.

Idag kan fler räddas med hjälp av forskning

20 år har Elisabeth jobbat som undersköterska inom hjärtsjukvården. Nu är hon tillbaka bland alla hjärtsjuka patienter. Att arbeta, trots att hon är pensionär, har hjälpt i sorgen efter maken.

-Under mina år på ”hjärtat” ser jag vad forskningen betyder, hur mycket som har gått framåt och hur många som i dag kan räddas från en för tidig död. Jag är tacksamt för att jag får vara med och bidra, men det är klart att jag önskar att det funnits något som kunnat förlänga Reimas liv också, säger Elisabeth.

Nu väntar ännu en jul utan Reima.

- Saknaden är extra stor just vid julhelgen som var så viktig för honom. Det blir aldrig det samma igen, säger hon.