Forskning om stroke

Forskningen kring stroke är intensiv i nationell och internationell samverkan.

Dra ut blodproppen − trombektomi

Trombektomi innebär att man avlägsnar en blodpropp i hjärnans kärl genom att använda fina instrument som förs upp i pulsådersystemet, oftast från ljumsken till platsen för blodproppen. Tekniken har utvecklats sedan mitten av 00-talet och på många håll tillämpas den som klinisk rutin.

En stor propp leder oftast till stora förlamningar, talsvårigheter och många andra neurologiska symtom. Men trombektomi kan för många patienter minska symtomen eller helt återställa hjärnans funktion så att de blir funktionellt återställda, det vill säga klarar sig själva i sin vardag.

Det finns ett nationellt kvalitetsregister för trombektomi (EVAS-registret) där alla trombektomier registreras för att möjliggöra forskning och uppföljning på sikt.

Lösa upp proppen - intravenös trombolys

Trombolys innebär att en blodpropp löses upp med hjälp av läkemedel. Trombolys har använts sedan tidigt 2000-tal och sedan dess har forskningen inriktats på att undersöka hur säker behandlingen är i klinisk rutinverksamhet, samt effekten av att utvidga tidsspannet för behandling.

Värdet av ett förlängt tidsfönster för behandling − från 0-3 timmar till 0-4,5 timmar − var en stor forskningsframgång liksom möjligheten att behandla patientgruppen över 80 år med trombolys. Andra viktiga forskningsframsteg är att kunna riskbedöma blödningskomplikationer vid trombolys, och att kunna trombolysbehandla patienter som ordinerats det blodförtunnande läkemedlet Waran på ett säkert sätt.

Trombolysforskningen i dag är inriktad på att öka säkerheten och effekten av behandlingen och att förbättra möjligheterna till snabb behandling. Hur behandlingen ska kunna ges på bästa och säkraste sätt tillsammans med trombektomi är ett annat viktigt forskningsområde.

Flera studier pågår för att välja ut patienter som kan ha nytta av behandling senare än under det nu aktuella tidsfönstret.

Blod-hjärnbarriären

Vid stroke läcker celler och ämnen från blodet ut i hjärnan via den så kallade blod-hjärnbarriären. Forskning pågår på leukemiläkemedlet imatinib, so visat sig förhindra läckagets skadliga inverkan på hjärncellerna, vilket i sin tur lett till minskade symptom som förlamning och talsvårigheter.

Skydd för hjärncellerna

Ett stort och aktuellt forskningsområde är hur man ska kunna öka hjärncellernas tolerans för nedsatt blodcirkulation. Det kallas för neuroprotektion och innebär att nervcellerna i hjärnan ska skyddas. Fördelen med en sådan behandling är att den skulle kunna ges oavsett om det rör sig om en hjärnblödning eller hjärninfarkt, och att behandlingen kan börja i ett så tidigt skede som möjligt, det vill säga redan i ambulansen.

Flera läkemedelsföretag har genomfört stora studier och lagt ner miljardbelopp för att hitta läkemedel mot den skada som orsakas av den nedsatta cirkulationen. Vid experiment med djur har behandlingen fungerat mycket bra, men fungerar än så länge inte på människor.

Kylning vid stroke

Kyla är en metod som används för att minska risken för hjärnskada vid hjärtstopp och är en form av neuroprotektion. Om kroppstemperaturen sänks till mellan 33 och 34 grader kan hjärnskadorna som uppstår av syrebristen hos dessa patienter minskas. Kylans skyddande egenskaper beror troligen på att flera skadliga processer som uppstår vid syrebrist bromsas upp och saktar in, vilket i sin tur bidrar till att tröskeln för celldöd inte passeras. Metoden kallas terapeutisk hypotermi.

Forskare undersöker nu om metoden är lika effektiv för strokepatienter, vilket testas i en större studie i Europa. Hjärnan måste kylas ned så skyndsamt som möjligt för att behandlingen ska kunna ha effekt.

Genforskning

De bakomliggande riskfaktorerna bakom hjärtinfarkt och stroke liknar varandra. I dag vet man att livsstilen har betydelse, men även att den genetiska faktorn – att man ärver ett anlag – kan öka risken för insjuknande. I en stor svensk studie har forskarna identifierat genvarianter på en av kromosomerna, kromosom 9, som ökar risken för stroke och hjärtinfarkt. Forskarna uppskattar att hälften av befolkningen bär på dessa gener.

I framtiden finns kanske en möjlighet att se vilka riskfaktorer som är farligare för en viss grupp individer med hänsyn till de genetiska förutsättningarna.

Stimulans av hjärnans reparation

Tack vare att vår hjärna är plastisk, det vill säga har möjlighet att självläka och omorganisera funktioner, kan strokepatienten successivt återfå allt mer hjärnfunktion. För att stimulera denna utveckling vill man skapa vad man i laboratoriesammanhang kallar ”enriched environment” kring patienten.

Man vet att de överlevande nervcellernas nervtrådar kan bilda nya kontakter (synapser) med nervceller som har förlorat sitt informationsflöde från döda eller skadade celler. Det bildas också fler utskott på överlevande celler. För dagens experimentella och kliniska strokeforskare är det därför en stor utmaning att finna metoder som stimulerar nybildning av nervcellsnätverket efter stroke.

Den antidepresssiva medicinen fluoxetin har visat lovande resultat. Studier pågår och om den goda effekten kan påvisas med samma goda tolerabilitet skulle fluoxetin kunna bli en standardbehandling vid stroke, eller för vissa former av stroke.

Stamcellsforskning

Stamceller är celler som kan utvecklas för olika specialfunktioner. Det finns stora förhoppningar om att kunna stimulera egna stamceller till att ersätta de nervceller som har förlorats efter stroke. En annan förhoppning är att man ska kunna tillföra celler utifrån. Forskningen kring stamceller är intensiv, men många frågor är fortfarande olösta och det kommer sannolikt krävas många års forskning innan man är redo för stora kliniska randomiserade studier.

Tillämpad klinisk forskning

Utöver grundforskning pågår intensiv tillämpad klinisk forskning. Studierna rör varianter på primär- och sekundärprevention, diagnostik och akutbehandling med intravenös trombolys, mekanisk trombektomi samt rehabiliteringsmetoder. Anhöriga står i fokus i många undersökningar, och numera ingår livskvalitet i de flesta studier.

Vetenskapligt ansvarig: Mia von Euler, docent/överläkare vid Institutionen för klinisk forskning och utbildning, Karolinska Institutet, Solna/VO Internmedicin, Södersjukhuset, Stockholm
Uppdaterat: 2018-05-07