Antons stora hjärta

Onsdag 19 September 

En dag som började precis som alla andra men som jag inte visste skulle bli en mardröm. Vi körde till jobb ihop precis som vanligt, avsläppt på Tetra Paks parkering. En puss och vi ses i eftermiddag ungefär 15:30. 

Jobb, full fart, som vanligt lite sms kontakt under dagen. Mycket kring huset, vilken tid jag ville bli hämtad eller bara ett sms för att visa att vi tänkte på varandra. 

Dagen gick, hem från jobb, alltid lite sen ut till parkeringen. En puss i bilen och sen prat och diskussion om dagen. Oftast blev det jobb prat, vi var nog lite nördiga där både två. 

Hemma i vårat hus, vardags stress som alltid hör vardagen till. Anton var fullt engagerad av takbytet, upp på vinden för att titta en sista gång innan takgubbarna skulle komma dagen därpå. Jag fixade i köket och sen packa in present till svärfar som fyllde år just denna dag. 

Vi gick tillsammans den korta biten till svärföräldrarna, lite drinkingtime först innan middagen och fira att svärfar fyller år. Vi sitter allihop i vardagsrummet, jag, Anton, Christer, Catharina, Mary och Peter. Allt är så himla bra, alla är så lyckliga. Vi är så lyckliga, vi har skålat för Christer och för oss att vi nyligen har förlovat oss, ja livet helt enkelt. 

Det är då det händer, Anton tar sig för huvudet och säger "helvete". Sen går allt så fort, jag vet knappt vad som händer. Vi ringer 112, vi tror han har satt i halsen och försöker göra heimlichmanövern men de går inte. Vi lägger honom ner på golvet, förösker hitta puls och gör HLR. Vi vet nog inte riktigt vad vi gör men vi gör allt. Allt vi kan för att hjälpa honom och rädda honom. Det känns som en evighet men egentligen är det bara 13 minuter tills ambulansen är på plats. De gör också allt, allt de bara kan göra. 

Akuten 

De får igång hjärtslagen, men de är allvarligt och det ser inte bra ut de är kritiskt säger läkaren. Hjärnan är svullen efter att ha varit utan syre. 

IVA

Anton kommer till IVA. Han ligger i respirator och är nedkyld för att hjärnan skall få vila. De säger till oss att på fredag kan vi få mer svar. Denna väntan kändes som en evighet. Ingen förstod något, vad hände egentligen. 

På fredag berättade de att hjärnaktivitet var borta och att Anton var hjärndöd. 

Älskling, 

Vi älskar dig och vi alla saknar dig! 

Vi vill med denna fond låta Antons generösa och stora hjärta leva vidare.