Livet förändras radikalt efter en stroke. Det fick Inger Cederblad Vesterlund erfara när hon för åtta år sedan fick ett slaganfall. Resan tillbaka har varit lång och mödosam, men i dag är Inger helt återställd.
Inger Cederblad Vesterlund vaknar upp på natten med kraftig huvudvärk. När hon reser sig ur sängen för att hämta en huvudvärkstablett ramlar hon ihop. Det känns som om det vänstra benet är inlindat i täcket och hon tror att det är orsaken till att hon ligger på golvet.
– Du kan inte gå, sade min man till mig, men jag trodde inte ett ögonblick på honom, berättar Inger när vi träffas på en lunchrestaurang i Sundbyberg, åtta år efter stroken.
När Inger kom in till akuten på Södersjukhuset i Stockholm var snart hela hennes familj på plats.
– Själv förstod jag inte varför det var ett sådant rabalder. Inte förrän läkaren berättade vad som hade hänt, att jag hade drabbats av en stroke, kunde jag ta det till mig. Där och då bestämde jag mig för att jag inte skulle hamna i samma sits som min pappa.
Inger var 58 år när hon fick sin stroke, pappan var tio år äldre när han drabbades.
– Både han och jag drabbades i vänster kroppshalva och pappa kunde aldrig använda sin hand igen. Jag bestämde mig för att bli helt återställd, säger Inger.
Efter sjukhusvistelsen slussades Inger vidare till en två månader lång inneliggande rehabilitering och några månaders dagvård på Erstagårdskliniken i Stockholm. Väl där tränade hon så hårt hon kunde. Inger upplever att hon fick ett enormt stöd av alla runt omkring henne, i synnerhet av maken, men också av hennes dåvarande chef som såg till att hon fick möjlighet att åka till Svenska R, ett rehabiliteringscenter på Gran Canaria, i tre- till fyra-veckorsperioder.
– Totalt har jag varit på rehabcentret vid fem tillfällen och jag är övertygad om att den intensiva, fysiska träningen jag fick där har gjort mig helt återställd. Den vanliga sjukgymnastiken man erbjuds här hemma är inte alls lika intensiv och inte heller lika effektiv, vilket är synd, säger Inger.
Hemma i Sverige fick Inger även möjlighet att gå igenom en så kallad CI-träning, som innebär att man hindrar den friska handen från att användas. I stället tvingas den strokedrabbade under några veckors tid att använda den förlamade handen under större delen av dygnet.
– En frustrerande och jobbig träning, men jag är övertygad om att den också har hjälpt mig, säger hon.
Den enda komplikation Inger kan känna i dag är att hennes vänstra ben inte alltid lyder, i övrigt är hon helt återställd. Till och med den speciella skada hon fick som kallas neglekt har läkt ut. I Ingers fall innebar neglekt att hon inte uppfattade sin vänstra kroppshalva eller saker i hennes omgivning som befann sig på vänster sida. På grund av detta fick Inger under en lång period inte köra bil, men efter ett flertal tester sitter hon bakom ratten igen.
Det är hon glad över.
– Min stroke har varit en lång och mödosam resa. Det svåra var att komma igen efteråt. Jag var ofta väldigt, väldigt trött … så oförklarligt trött att jag bara ville gråta. Nu vet jag att hjärnan lätt blir utmattad efter en stroke och att tröttheten beror på det.
Det svåraste med stroke är att många drabbas av dolda funktionshinder, tycker Inger. Man ser helt normal ut, men man kan känna sig mycket vilsen.
– Jag minns när jag skulle åka in till stan med tunnelbana första gången och det var så många människor och intryck på T-centralen att jag inte kunde koncentrera mig. Jag satte mig på en bänk och undrade hur jag skulle kunna ta mig därifrån.
I dag är livet för Inger ungefär som tidigare. Den största skillnaden är att Inger och hennes man har flyttat från landet till stan och att de har skaffat hund. De är nu pensionärer båda två, men Inger vill inte luta sig tillbaka allt för mycket.
– Jag har alltid jobbat mycket och hårt, och nu har jag engagerat mig som kassör i strokeföreningen i Stockholms län. Jag har även barnbarn som jag gärna tar hand om.
Det finns människor i hennes omgivning som undrar om hon verkligen orkar.
– En del frågar: Men ska du inte ta det lite lugnt och lösa korsord i stället? Då skrattar jag och säger att det är inget för mig. Personligen tror jag att det är bra att komma ut och träffa människor, och även personer som har drabbats av stroke, precis som jag. Vi har en förståelse för varandra och kan hjälpas åt.
Text: Elisabet Tapio Neuwirth
Foto: Håkan Flank
Artikeln är hämtad från Hjärt-Lungfondens tidning Forskning för hälsa nummer 2, 2010.
