När hjärtat plötsligt bara stannar är tiden allt. Mitt under kräftkalaset gav Lars Gattbergs hjärta upp. Om inte vännerna hade anat oråd och kallat på både ambulans och helikopter hade den här intervjun aldrig blivit av.
På andra sidan bordet sitter ordförande i PostkodLotteriet Lars Gattberg, en solbränd man i vit skjorta med kavajen hängd över ryggstödet på stolen. Han pratar om segelbåtar, skärgårdsliv och tävlingen Gotland Runt.
Och så berättar han om augustikvällen för fem år sedan då han helt utan förvarning drabbades av plötsligt hjärtstopp. ”Grabbarna” träffades för den årliga kräftskivan på Skarpö utanför Vaxholm i Stockholms skärgård. De kom med båten och inledde traditionsenligt med bastubad innan kräftorna dukades upp. Längre än så varade inte feststämningen.
–Det var en ruskig historia. Säger de som var med, tillägger han med ett litet leende, för själv minns han inte mycket av det som hände.
Redan när han kom ut till ön kände Lars Gattberg sig trött, men han hade ändå tänkt sig en lugn tillställning eftersom han skulle med båten hem på kvällen.
– Men sedan började jag känna mig riktigt dålig. Det är svårt att säga vad det var. Jag var trött och sa till grabbarna att jag behövde gå och vila en stund. Men så blev det bara värre. Jag tappade liksom känseln, kände mig eländig och ville bara gå och lägga mig.
Med på kalaset fanns en läkare som började ana att det var något annat än trötthet som drabbat denne hårt arbetande revisor. Han ringde efter ambulans, men innan ambulansen tagit sig från Stockholm till Vaxholm och med färjan till Rindö för vidare transport till Skarpö kunde det ta ett par timmar.
I samma takt som Lars Gattberg blev mer och med borta växte insikten om att detta var en väntan som de inte vågade utsätta honom för. Vännerna ringde vidare och lyckades få tag i en ambulanshelikopter som var på väg in mot Stockholm.
Augustikvällen var inte bara mörk, det regnade och blåste även kraftigt. Att det också stod två stora ekar i strandkanten gjorde det först omöjligt för helikoptern att landa, men de två sjukvårdarna hoppade i vattnet och vadade i land.
– Precis samtidigt stannade mitt hjärta, första gången. De hade ingen hjärtstartare med sig, men lyckades banka igång hjärtat manuellt.
Strax efteråt anlände ambulansen med den hjärtstartare – defibrillatorutrustning – som med elektriska stötar kunde få hjärtat att börja slå igen. En och en halv timme hade då gått sedan det första larmsamtalet. Lars Gattberg flyttades över på bår och vännerna hjälptes åt att i ovädret bära honom över stenar och ner för trappor till den väntande helikoptern som lyckats landa på granntomten.
– På båren fanns oscilloskopet som visade min hjärtfrekvens och de kunde se hur hjärtat slocknade igen med jämna mellanrum. Fem gånger på väg till helikoptern fick de ställa ner båren och ge elektrisk chock med hjärtstartaren. När Lars Gattberg anlände till sjukhuset behandlades han med en då relativt ny metod.
– De stoppade mig i en kyltermos. Det låter ruskigt, men det var för att klara hjärnan om det skulle bli ännu fler stopp. Är man nerkyld behöver hjärnan mindre syre.
I två dygn var Lars Gattberg nersövd. När han vaknade hade han genomgått ballongvidgning som öppnade den allvarliga förträngning i det främre kranskärlet som orsakat hjärtstoppet. En stent – ett sorts metallnät som förhindrar framtida förträngningar, sattes in samtidigt.
– Det främre kranskärlet var visst riktigt visset och de andra såg inte mycket bättre ut, men läkarna sa att detta inte skulle hända igen om jag äter mina mediciner.
Efter ett par månaders rehabilitering blev Lars Gattberg hemskickad med ett antal mediciner och förmaningar att ändra sin livshållning.
– Jag var 62 år och hade varit revisor i 35. Det var dags att göra något annat i livet. Jag vill inte kalla det ett vägval, för då skulle jag börja fundera på vad jag kan och inte kan göra. Jag har bestämt mig för att tuffa på, må det bära eller brista. Samtidigt försöker jag leva lite nyttigare, äta bättre, motionera mer och försöker hinna gå en timmes promenad var dag.
Lars Gattberg lade visserligen revisorsuppdragen på hyllan, men har likafullt en fulltecknad agenda. 2006 efterträdde han Ingela Thalén som ordförande för PostkodLotteriet. Det är bara ett av många styrelseuppdrag. Han ser inga risker i att ha mycket att göra, så länge man inte är stressad.
– Min hustru säger att jag var riktigt speedad veckorna innan hjärtat stannade. Även om jag själv inte såg mig som stressad så tror jag att det finns en dold stress och om man har mycket bekymmer som ligger och gnager sätter det nog sina spår på hjärtat också. Det där tror jag att jag har blivit mer medveten om och kan hantera bättre.
I dag skulle han avböja en Atlantsegling och föredrar att åka till Kanarieöarna med barnbarnen, vilket inte bara beror på att barnbarnen är fantastiska. Det känns också skönt att veta att vården finns inom räckhåll, ifall något skulle hända.
– Min läkare säger att jag är ett praktexempel på hur bra det kan gå. Men när jag föreslog att jag skulle sluta med mina mediciner sa han att visst kunde jag göra det, men att jag då kastade bort den billigaste livförsäkring jag kunde ha.
Alltså blir det fortfarande fyra burkar att hålla reda på om dagen. Dessutom bär han alltid med sig en nitroglycerintablett att lägga under tungan. Ifall.
– Den blodförtunnande medicinen är den enda som ställer till det. Jag slår mig ständigt i min verkstad och nu blöder jag längre, så det går åt mer plåster, säger han med ett stort leende.
Text: Susanna Lindgren
Foto: Susanne Kronholm
