Vid plötsliga bröstsmärtor, andnöd eller tryckkänsla över bröstet är det viktigt att snabbt komma till sjukhus, vare sig det rör sig om ett första insjuknande med kärlkramp eller om det är symptom av instabil kärlkramp. Det är viktigt att utesluta hjärtinfarkt, eller att utreda om det finns indikation för medicinering eller andra åtgärder som ballongvidgning eller operation.
En snabb behandling kan vara viktig och på flera orter går det i dag därför att göra ett EKG och ge första medicinsk behandling redan i ambulansen. Om läkaren på akutintaget konstaterar kärlkramp görs en omfattande undersökning där man kartlägger patientens sjukdomshistoria tar blodprov och eventuellt kranskärlsröntgen, ultraljud, magnetröntgen och arbetsprov på motionscykel eller löpband tillsammans med EKG.
Kärlkramp kan behandlas både med hjälp av mediciner och genom olika operationer.
Kranskärlsröntgen
När läkaren har konstaterat instabil kärlkramp görs ofta omgående en kranskärlsröntgen. Sådan röntgen görs ofta även på de personer som får smärtor i bröstet eller EKG-förändringar under arbetsprovet på testcykeln.
Vid en kranskärlsröntgen sprutas kontrastmedel in direkt i kranskärlen genom en lång kateter vilken förs in via en pulsåder i patientens ljumske eller i armvecket. Samtidigt med injektionen röntgas hjärtat. Undersökningen, som sker under lokalbedövning, ger bra information om hur kranskärlen ser ut och underlättar därför läkarens beslut om fortsatt behandling.
Ultraljudsundersökning
Vid en ultraljudsundersökning (ekokardiografi) kartläggs hjärtats struktur och funktion med hjälp av ett slags ekolod. Undersökningen är inte besvärlig för patienten och ger en bra bild av hur hjärtat fungerar. Vid undersökningen stryks en salva på bröstet varefter en scanner förs över området och en bild av hjärtats rörelser förmedlas till en bildskärm. Om patienten har haft en hjärtinfarkt kan det avspeglas i en förändrad sammandragning av hjärtmuskeln. Däremot kan man inte se själva kranskärlen.
Arbetsprov på testcykel
Vid misstanke om instabil kärlkramp eller efter en hjärtinfarkt brukar patienten få göra ett arbetsprov på en testcykel. Detta innebär att man får cykla på en testcykel samtidigt som EKG registreras.
Under arbetsprovet registreras hjärtats aktivitet med hjälp av elektroder som är fästa på bröstet och överarmarna. Resultatet av undersökningen visar om syrebrist uppstår vid ansträngning och om det finns något onormalt i hjärtrytmen. På så vis får läkaren en indikation om hur mycket patienten orkar anstränga sig innan det gör ont i bröstet, och man kan också få en uppfattning om hur utbredd och allvarlig kranskärlssjukdomen är.
Magnetröntgen och datortomografi
De senaste åren har det introducerats nya modernare undersökningsmetoder som ger bra bilder av hjärtat utan att patienten behöver besväras av katetrar eller insprutning av kontrastvätska.
Med hjälp av magnetröntgen (magnetresonanstomografi, MRI) går det i dag att avbilda hjärtmuskeln och delar av kranskärlen på ett slående hjärta. Vid undersökningen ligger patienten på en brits och hjärtat utsätts där för ett kraftigt magnetfält, med vars hjälp hjärtat kan avbildas. Undersökningen är helt smärtfri och patienten märker den knappt.
Datortomografi, även kallad skiktröntgen eller hjärt-CT, kan visa bilder av hjärtat i flera skikt. Denna metod verkar ge mycket bra bilder av hjärtat och även möjligheten att se hjärtats kranskärl har förbättrats påtagligt. Inte heller denna metod kräver speciella katetrar som förs in i kroppen.
Läkemedel
Acetylsalicylsyra, ASA
Instabil kärlkramp och hjärtinfarkt beror oftast på att blodproppar bildats i kranskärlen. Det finns flera läkemedel som minskar risken för blodproppsbildning genom att påverka blodplättarnas tendens att klumpa ihop sig. Det vanligaste medlet är acetylsalicylsyra (ASA) som används för att förhindra att blodproppen bygger på sig eller att nya proppar bildas. Trots att det är ett mycket gammalt läkemedel anses det fortfarande vara ett av de mest effektiva.
Ibland kan acetylsalicylsyra dock ge magbesvär. Även allergiska reaktioner kan förekomma, men dessa är sällsynta. För den som inte tål ASA finns andra medel med liknande effekt, till exempel clopidogrel. Även efter det akuta skedet rekommenderas en daglig låg dos av ASA för att minska risken för nya blodproppar.
Betablockerare
Behandling med betablockerare minskar hjärtmuskelns syrebehov genom att sänka blodtrycket och dämpa hjärtrytmen. Genom att minska hjärtats behov av syre och näring minskar även antalet kärlkrampsattacker. Betablockerare kan ges både i injektionsform och som tabletter och är förstahandsval vid ansträngningsutlöst kärlkramp.
Biverkningar som kan förekomma hos de som får betablockerare är ofta dosberoende med låg puls och lågt blodtryck. En del patienter kan känna sig tröttare eller få besvär av kalla händer och fötter. Även sömnbesvär kan förekomma.
Ett komplement till betablockad kan vara de så kallade ACE-hämmarna. Dessa används särskilt vid en mera utbredd hjärtmuskelskada eller vid hjärtsvikt. De kraftigt kärlvidgande läkemedel åstadkommer en vidgning av blodkärlen i kroppen vilket minskar blodtrycket och belastningen på hjärtat.
Nitroglycerin
Ett sätt att minska smärtan vid kärlkramp är att underlätta hjärtats arbete genom att ge patienten det kärlvidgande medlet nitroglycerin. Nitroglycerin har både den effekten att det bryter pågående kärlkrampsattack och förebygger nya.
Vid en kärlkrampsattack låter man en snabbverkande nitroglycerintablett smälta under tungan eller inhalerar spray med nitroglycerin. Detta får blodkärlen, i synnerhet venerna, att vidgas. Därigenom minskar snabbt hjärtats arbete och syrebehov. På sjukhus kan nitroglycerin även ges som dropp.
Inför en fysisk eller psykisk ansträngning kan man också förebygga en kärlkrampsattack genom att ta ett långtidsverkande nitroglycerinpreparat.
Blodfettssänkande medicin
Det skrivs och talas ofta om det goda och det onda kolesterolet. Det kolesterol som vanligtvis mäts, totalkolesterol, består till största delen av det onda LDL-kolesterolet. Det goda kolesterolet, HDL, hjälper till att frakta bort skadligt kolesterol från kärlväggen och kan därmed bidra till att läka åderförfettning.
Ett tredje blodfett kallas för triglycerider och är också skadligt för den som har för höga halter i blodet. På senare år har läkarna i hög grad börjat tillämpa en helhetssyn för den totala riskbilden när det gäller vilka patienter som ska behandlas med blodfettssänkande medicin. Vilka läkemedel som kan bli aktuella och hur behandlingen ska se ut utformas därför alltmer av läkare och patient tillsammans.
Om det till exempel handlar om en patient med diabetes, hög ärftlig risk för hjärt-kärlsjukdom och en riskabel livsstil kan det bli aktuellt med medicinsk behandling för att få ner blodfetterna även om dessa inte är på alarmerande nivå.
Omvänt gäller att patienter som inte uppvisar andra riskfaktorer och som har en hälsosam livsstil kanske ska avvakta med blodfettssänkande medicin och i stället försöka påverka kost och livsstil. En riktlinje är att för den som drabbas av hjärtinfarkt eller kärlkramp bör kolesterolet aldrig vara högre än 4,5 mmol/liter. Samtidigt anser man att LDL-kolesterolet bör vara lägre än 2,5 mmol/l.
Även med bra kost har många patienter högre värden än detta. Därför behövs ofta en typ av läkemedel som kallas statiner och som har mycket god effekt på kolesterolnivån. Ibland kan även andra läkemedel bli aktuella. Man bör räkna med långvarig, kanske livslång behandling.
Östrogen
Unga och medelålders kvinnor har ofta friskare kranskärl än jämnåriga män. Detta anses bero på att de kvinnliga könshormonerna, och då framför allt östrogen, har en hjärtskyddande effekt. Efter klimakteriet, det vill säga efter cirka 55 års ålder, ökar risken för hjärt-kärlsjukdom hos kvinnor.
Ballongvidgning
Om man vid kranskärlsröntgen konstaterar att en person bara har enstaka förträngningar i kranskärlen görs oftast en så kallad ballongvidgning (PCI). Ett sådant ingrepp sker utan narkos och utan att man behöver öppna bröstkorgen. Utvecklingen av PCI har gått snabbt och inom de närmaste åren kommer förmodligen en allt större andel av patienterna att behandlas med denna metod.
En ballongvidgning går tekniskt till på ett liknande sätt som en kranskärlsröntgen genom att läkaren går in med en kateter via ljumsken. Därifrån förs den hela vägen genom kärlträdet upp till förträngningen i kranskärlet. I kateterns främre ände finns en liten ballong som kan lirkas in där förträngningen finns. Läkaren kan se kateterns väg med hjälp av röntgengenomlysning.
När ballongen är på plats blåser man upp den och därigenom vidgas det ställe i kranskärlet som är förträngt. Ofta för man även in ett rör av metallnät, en så kallad stent, för att hålla kärlet öppet. Denna stent kan också vara täckt med läkemedel som ska minska risken för ny proppbildning. I 10-20 procent av fallen återkommer förträngningen efter en första behandling. Detta sker vanligen inom 6 månader.
By-passoperation
En kranskärlsoperation (by-passoperation) är ett större ingrepp än en ballongvidgning. På senare år görs bypassoperationer betydligt mer sällan till förmån för ballongvidgningar. Av 100 patienter som opererades i slutet av 1990-talet gick cirka 85 procent till bypass-operation och resten till ballongvidgning. 2005 var siffrorna de omvända.
Läkarna brukar välja att göra en by-passoperation när det finns flera förträngningar i kranskärlen. Man gör då en passage förbi (by-pass) de förträngda kranskärlen. Förbipassagen görs med hjälp av bitar av blodkärl från andra delar av kroppen, i regel ytliga vener som tas från benen. Ofta används även en pulsåder från bröstkorgsväggen.
Både ballongvidgning och kranskärlsoperation tar bort och lindrar kärlkrampsbesvär. Men det botar inte själva kranskärlssjukdomen. För att besvären inte ska komma tillbaka är det lika viktigt som före ingreppet med rätt kost, motion och att inte röka.
Texten är hämtad ur Hjärt-Lungfondens temaskrift Kärlkramp som gavs ut 2004.
