Vid många sjukdomstillstånd kan en läkare ställa en första diagnos utifrån patientens symptom. Så är inte fallet vid hjärtsvikt. Läkaren måste intervjua patienten och låta honom eller henne berätta om sina besvär samt göra noggranna undersökningar för att kunna ställa en säker diagnos. De vanligaste symptomen är trötthet och andfåddhet – symptom som är vanliga och banala och kan bero på många orsaker som inte alls är relaterade till hjärtsjukdom. Därför kan diagnosen bli svårställd.
Hjärtsvikt drabbar vanligtvis äldre personer, och på ålderns höst är många människor trötta, andfådda och har svullna ben. Variationen bland sjukdomstecknen är dessutom stor – allt från diskret andfåddhet till uttalad påverkan.
Liknande sjukdomstecken kan uppkomma vid lungsjukdomen KOL, kärlkramp utan smärta eller kraftig övervikt, vilket ytterligare kan försvåra diagnosen. Vidare har kvinnor och män ofta olika besvär, vilket läkaren måste beakta.
Vid hjärtsvikt brukar sjukdomstecknen dessutom smyga sig på under lång tid och variera från person till person och dessutom från dag till dag.
Utvecklas långsamt
Hjärtsvikt utvecklas ofta långsamt och sjukdomstecknen blir tydliga först när tillståndet har funnits en tid. Kroppen försöker i det längsta anpassa sig för att dölja eller kompensera för hjärtsvagheten. Hjärtat kan exempelvis tänjas ut och bli större, vilket för en tid ökar hjärtmuskelns kraft. En förtjockning av vänster kammares muskelvägg ger också mer kraft till en början, men senare bidrar det till att hjärtväggen blir styv och mindre elastisk. Ytterligare en anpassning som hjärtat gör, är att öka antalet hjärtslag per minut för att bibehålla den mängd blod som pumpas ut i kroppen.
För en korrekt diagnos måste patienten träffa sin läkare och berätta om sina besvär. Exempel på vanliga sjukdomstecken är:
- andfåddhet vid ansträngning och ibland även vid vila
- uttalad trötthet vid ansträngning
- nattlig hosta
- nattliga vattenkastningar
- svullna fotleder
- andningssvårigheter
- försämrad fysisk förmåga
- ibland blåaktig missfärgning av läppar och naglar på grund av nedsatt syrehalt i blodet (cyanos).
Vid undersökningen kan en läkare upptäcka ytterligare tecken på hjärtsvikt som exempelvis:
- onormala lungbiljud, så kallat rassel
- hjärtblåsljud
- att patienten andas hastigt med många andetag per minut
- snabb och/eller oregelbunden puls
- en extra ton, en så kallad tredje ton, på hjärtat
- leverförstoring
- vätska i buken
- vidgade halspulsådror
Har personen tidigare haft en eller flera hjärtinfarkter, högt blodtyck, kranskärlsjukdom eller diabetes ökar sannolikheten för att det rör sig om hjärtsvikt. Men innan läkaren ställer sin diagnos måste han eller hon leta efter kliniska fynd.
EKG och blodprov
Har patienten ett normalt EKG talar det starkt emot hjärtsvikt. I ett blodprov kan BNP, brain natriuretic peptide*, mätas. Det är ett hormon som frisätts naturligt från hjärtats vänstra kammare vid belastning och uttänjning, till exempel vid hjärtsvikt. Vid hjärtsvikt är BNP-halterna i blodet alltid höga, och om så är fallet kan läkaren således gå vidare med ytterligare undersökningar. Det finns dock ”falskt” förhöjda BNP-värden som inte beror på hjärtsvikt vilket gör detta prov något svårtolkat.
För att ställa rätt diagnos, vilket inte minst gäller kvinnor som uppvisar andra sjukdomstecken än män, ska läkaren efter BNP-provet undersöka hjärtat med ultraljud, så kallad ekokardiografi, eller remittera vidare till en hjärtspecialist som kan utföra ultraljudsundersökningen.
Vid akut hjärtsvikt är symptomen mer dramatiska och livshotande, och man bör genast ringa 112 för ambulans. Akut hjärtsvikt uppstår vanligtvis i samband med en hjärtinfarkt eller när en kronisk hjärtsvikt med diffusa symptom plötsligt försämras.
Vanliga symptom är:
- kraftig andnöd
- rosslande andning
- kallsvettningar
- kraftig blekhet
- svår hjärtklappning och ångest
- ibland rosaskummig vätska i munnen som kommer från lungorna (lungödem).
*BNP, brain natriuretic peptide, hittades först i hjärnvävnad vilket förklarar dess namn. ANP, atrial natriuretic peptide, är en mycket närbesläktad substans och som först upptäcktes i förmaken. Av olika skäl är dock proBNP lämpligare att bestämma i blod. Detta är ett förstadium till BNP och används nu mest i Sverige i detta sammanhang.
Texten är hämtad ur Hjärt-Lungfondens temaskrift Hjärtsvikt, som gavs ut i mars 2009.
