Många typer av hjärtrytmrubbningar kräver ingen behandling alls. Så länge symptomen är lindriga eller obefintliga kräver hjärtklappningar eller extraslag ingen åtgärd om det inte finns en annan underliggande hjärtsjukdom. Exempel på hjärtrytmrubbningar som i allmänhet inte kräver någon behandling är extraslag vid SVES (elektrisk oro i förmaken ger extraslag) och VES (elektrisk oro i kamrarna ger extraslag), liksom symptomfri, slö sinusknuta. Även korta attacker (mindre än ett dygn) av förmaksflimmer utan symptom lämnas ofta utan åtgärd, men man bör alltid ta ställning till eventuell blodproppsförebyggande behandling.
Läkemedel
Vid hjärtrytmrubbningar är läkemedel inte alltid första valet av behandling. Läkemedel ges i allmänhet bara vid förmakstakykardier, inklusive förmaksflimmer och -fladder, alltså när hjärtat slår för många slag, och i de fall orsaken finns i förmak eller involverar AV-knutan. Läkemedlet används då för att förebygga attacker eller för att dämpa hjärtfrekvensen. Endast i få specifika fall ges läkemedel mot rytmrubbningar som kommer från kamrarna.
Betablockerare är en grupp läkemedel som får hjärtat att arbeta lugnare. De motverkar effekten av vissa stresshormoner, sänker blodtycket och dämpar därmed hjärtklappning. Kalciumblockerare hindrar kalciumjonernas passage genom cellväggen. Läkemedlet ges förebyggande för att reglera hjärtfrekvensen vid oregelbunden hjärtverksamhet. En kalciumblockerare kan ges i stället för eller i kombination med betablockerare.
Pacemaker
En pacemaker är en hjärtstimulator eller pulsgenerator som sänder elektriska impulser till hjärtat för att det ska slå rytmiskt och i rätt takt. Vid bradykardi, när hjärtat slår för långsamt, kan i många fall en pacemaker hjälpa. Långsam rytm orsakas ibland av medicinering och då kan pacemakern behövas för att medicineringen ska kunna fortsätta.
En pacemaker botar inga bakomliggande hjärtsjukdomar, men den kan ta bort obehagliga symptom som orsakas av långsam puls och i de flesta fall ge en normal puls. För de allra flesta betyder en pacemaker en förbättrad livskvalitet, med mer ork och energi.
ICD – Implanterbar defibrillator
Implantable Cardioverter Defibrillator är det engelska namnet. På svenska säger man oftast ICD eller implanterbar defibrillator. En ICD används för att förhindra snabba, livshotande hjärtfrekvenser där mediciner inte har tillräcklig effekt.
Exempelvis kan personer som drabbats av hjärtinfarkt få ärrbildning i hjärtmuskeln, vilket kan orsaka elektrisk oro som kan leda till hjärtrusning eller kammarflimmer och hjärtstopp. En ICD kan stoppa attackerna.
Den implanterbara defibrillatorn beräknar tiden mellan varje hjärtslag. Blir tidsintervallet mycket kort är defibrillatorn programmerad att reagera. En ICD kan på några sekunder upptäcka ett kammarflimmer. Genom en speciell elektrod avger defibrillatorn då en elektrisk chock. Syftet är att omedelbart slå ut det elektriska kaos i kammaren som gör hjärtat oförmöget att pumpa blod och utföra sin livsviktiga uppgift.
Ablation
Ablation kan många gånger bota patienter vars hjärta slår för snabbt. Om hjärtrytmrubbningen beror på en extra ledningsbana eller på ett eller flera impulsalstrande områden kan dessa tas bort med hjälp av kateterablation. Förmaksfladder kan ofta behandlas framgångsrikt med ablation, liksom vissa patienter med förmaksflimmer.
Ingreppet går till på samma sätt som vid en invasiv elektrofysiologisk undersökning. Tre eller fyra tunna sladdar förs via blodådror in till hjärtat. När extrabanan hittats skickas radiofrekvensenergin från katetern i hjärtat mot en platta som fästs utanpå kroppen. Syftet är att medvetet skapa en liten skada, ett litet ärr, som bryter den felaktiga elektriska impulsbanan utan att påverka omkringliggande vävnad.
Texten är hämtad ur Hjärt-Lungfondens temaskrift Hjärtrytmrubbningar som gavs ut i april 2008.
