Hjärtat är en muskel vars uppgift är att pumpa blod till kroppens alla organ och vävnader. Med blodet följer det syre och den näring kroppens celler behöver för att kunna överleva. Blodet transporterar också slaggprodukter och koldioxid, men även exempelvis läkemedel.
Precis som alla andra delar av kroppen måste hjärtmuskeln förses med syrerikt blod. Det sker via kranskärlen, blodkärl som ligger i fåror på hjärtats utsida och som fylls med blod när hjärtmuskeln är i vila, det vill säga mellan varje hjärtslag.
Ett friskt blodkärl är mjukt och elastiskt. Men med åren kan ansamlingar av fett, framför allt kolesterol, bilda fettstrimmor i kärlväggen. Ansamlingen av fett orsakar en inflammation i kärlväggen och bygger upp en förhårdnad av fett, bindväv och kalk som kallas plack. När placklagret växer blir hålrummet i kärlet gradvis allt trängre och blodet kan inte längre flöda lika fritt. Processen kallas åderförfettning (tidigare åderförkalkning). Den medicinska termen är ateroskleros.
När det uppstår sprickor i placket aktiveras de blodceller som får blodet att koagulera och det kan bildas blodproppar som helt täpper till blodkärlet. Följden blir syrebrist, ischemi, i den del av organet som försörjs av det aktuella kärlet.
Vid en hjärtinfarkt händer just detta. Placket i ett kranskärl har brustit, en blodpropp har bildats och blodet kan inte längre strömma igenom kärlet. Den syrebrist som uppstår i den drabbade delen av hjärtmuskeln orsakar svår smärta och nu är det bråttom. Ju längre det dröjer innan proppen löses upp, desto större är risken för att hjärtmuskelceller ska dö.
Hjärtmuskelvävnad som dött kan inte återbildas. I stället ersätter kroppen den döda delen av hjärtmuskeln med bindvävsärr. Bindväven är visserligen stark, men den är inte tillräckligt elastisk för att kunna medverka när hjärtat drar ihop sig för att pumpa blod. Vid en omfattande infarkt eller om hjärtat fått ärrbildning efter flera små infarkter kan hjärtats pumpförmåga försämras med hjärtsvikt som följd.
Ju snabbare man får diagnos och behandling, desto större är möjligheterna att minimera skadan på hjärtmuskeln. Därför är det mycket viktigt att man snabbt larmar akutsjukvården vid misstanke om hjärtinfarkt.
Den viktigaste behandlingsinsatsen vid akut hjärtinfarkt är att så snart som möjligt öppna det tilltäppta kranskärlet för att få igång blod- och syretillförseln. Vid ankomsten till sjukhuset får patienten de blodproppshämmande läkemedlen acetylsalicylsyra (ASA) och clopidogrel för att förhindra ytterligare blodproppsbildning. En kärlvidgande nitroglycerintablett minskar smärtan och underlättar hjärtats arbete och betablockerare får hjärtat att arbeta långsammare, motverkar effekten av vissa stresshormoner, sänker blodtrycket och förebygger hjärtrytmrubbningar.
För att öppna det tilltäppta kranskärlet använder man sig i första hand av ballongvidgning, eller PCI (perkutan coronar intervention). Det innebär att man punkterar ljumskartären eller armartären och en tunn kateter förs via kroppspulsådern upp i hjärtat samtidigt som röntgenkonstrastmedel sprutas in i kärlen. På så sätt kan man se var förträngningen sitter. Genom katetern förs sedan en slang med en ouppblåst liten ballong i änden upp till förträngningen. När ballongen nått förträngningen blåses den upp så att förträngningen vidgas och blodet kan passera, samtidigt lägger man i allmänhet in en så kallad stent – ett tunt metallnät som håller kärlet öppet och som sitter kvar livet ut.
Alla sjukhus har inte personal och utrustning för ballongvidgning. Patienten får då i stället proppupplösande läkemedel.
Om det finns flera förträngningar i kranskärlen eller om ballongvidgning är olämplig av något annat skäl utförs en by-passoperation. Det är ett stort ingrepp där bröstkorgen öppnas. Thoraxkirurgen skapar en extra passage förbi förträngningarna genom att flytta friska blodkärl från andra delar av kroppen. I regel används ytliga vener från benen eller kärl från den stora bröstmuskeln.
Symptom vid hjärtinfarkt
• Plötslig svår, ihållande och sprängande smärta mitt i bröstet strålande ut mot en eller båda armarna, hals, nacke, käkar, mage eller rygg.
• Smärta i bröstet i kombination med hjärtklappning, illamående, kallsvettning, andnöd, yrsel och svimning.
• Värk i käkarna eller skulderpartiet, tyngdkänsla eller tryck över bröstet, ont i magen, stark trötthet, yrsel, illamående.
Riskfaktorer
• Högt blodtryck (hypertoni)
• Blodfettsrubbningar (hyperlipidemi)
• Diabetes
• Bukfetma
• Rökning
• Arv
• Negativ stress
Text: Karin Strand
Illustration: Moa Lindqvist Bartling
Artikeln är hämtad ur Hjärt-Lungfondens tidning Forskning för hälsa nummer 4, 2009.
