När tbc drabbar lungorna, vilket är vanligast, får den sjuke ofta en envis hosta och upphostningar under flera veckor. Patienten kan ha ont i bröstet och det kan också komma blod i upphostningarna. Ibland händer det att lungtuberkulos i tidigt skede är helt symptomfri trots tydliga spår av sjukdomen i lungorna. Lungförändringarna upptäcks i sådana fall vid rutinmässig lungröntgen.
Vid tbc i lungor eller andra organ är det vanligt att den som blir sjuk känner sig svag, allmänt hängig, trött och aptitlös. Många tuberkulospatienter blir allt magrare och kan få måttlig men långdragen feber och nattsvettningar. Vid miliartuberkulos är symptomen med allmänpåverkan och feber särskilt tydliga.
Tbc i lymfkörtlarna märks vanligen genom förstorade, oömma körtlar, främst på halsen. Körtlarna växer långsamt och ibland kan det gå hål på huden och var komma ut.
Tuberkuloshärdar i skelettet och leder ger symptom på de ställen där de råkar förekomma: i knän, höfter eller ryggkotor. Tbc i ryggraden medför varierande symptom beroende på vilken led eller vilket ben som drabbas. Smärtor är vanliga och tbc-angreppet kan också ge en typisk puckel på ryggen.
Bakteriologiska prover
Misstänkta fall av lungtuberkulos brukar remitteras till specialister på lungklinik eller infektionsklinik. Där fastställs eller utesluts diagnosen tbc genom en rad undersökningar.
Först och främst görs en grundlig genomgång av patientens sjukdomshistoria och eventuella tidigare röntgenbilder. Därefter genomförs en lungröntgenundersökning. På röntgenbilder av lungorna är det ofta lätt att upptäcka typiska, sjukliga förändringar i lungvävnaden som kan bero på tbc. Om inga sådana förändringar syns har patienten troligen inte lungtuberkulos.
Om lungröntgen visar misstänkta förändringar tar läkarna ytterligare prover. Ibland tas dessa prover för säkerhets skull även om röntgenbilden är normal.
Patienten får hosta upp slem i en burk och innehållet i upphostningsprovet skickas till laboratoriet. Där undersöks provet dels direkt i mikroskop, dels genom odling av eventuella tuberkelbakterier.
Vid den mikroskopiska undersökningen försöker man bekräfta förekomsten av tuberkelbakterierna. Dessa framträder tydligt som små stavformade strukturer, ungefär tre tusendels millimeter långa och knappt en halv tusendels millimeter breda. Bakterierna är synliga tack vare en speciell färgningsteknik
i laboratoriet.
Om ett upphostningsprov innehåller tillräckligt många tuberkelbakterier för att de ska kunna upptäckas direkt i mikroskop, kan man vara säker på att patienten som lämnat provet är tbc-sjuk och smittsam.
Bronkoskopi är ett annat sätt att ta prov från luftrören för mikroskopi och bakterieodling. Det görs hos patienter som har torrare hosta och sämre
förutsättning att lämna upphostningsprov. Bronkoskopi görs under lokalbedövning. Ett tunt, böjligt instrument förs ner i lungorna genom näsan eller munnen. Läkaren kan undersöka luftrörens insidor och ta prover.
Bakterieodling tar tid
I Sverige görs alltid bakterieodling från tbcmisstänkta, även i de fall då undersökningen i mikroskop redan bekräftat förekomsten av mykobakterier.
Man vill fastställa att det säkert rör sig om tuberkelbakterier och inte om någon släkting inom mykobakteriernas stora familj. Odlingen kan också visa om bakterierna man har hittat är resistenta mot ett eller flera av de läkemedel som vanligen används för att behandla tbc.
Vid tbc utanför lungorna ställs diagnosen genom att tuberkelbakterierna påvisas genom odling, till exempel i ledvätska eller i vävnadsprover. Bentuberkulos syns också på röntgenbilder.
Nackdelen med bakterieodling är att det tar upp till sju veckor innan man får det slutgiltiga odlingssvaret. Först då kan man avgöra säkert vilken typ av mykobakterie som finns i ett prov, och vilka läkemedel som fortfarande är verksamma mot den. Långsamheten beror på tuberkelbakteriernas mycket långsamma tillväxt.
Tuberkulintest (som också kallas Mantoux-test eller PPD-hudtest) är en vanlig metod att tillgripa när man vill undersöka om en person är infekterad med tbc. Testet används också för att undvika vaccinering mot tbc (BCG-vaccinering) av individer som redan är infekterade med tuberkelbakterier.
Tuberkulintest görs genom att en liten mängd vätska, tuberkulin, sprutas in i huden på underarmen. Tuberkulinet innehåller ett antal av tuberkelbakteriens proteiner och kan avslöja om kroppen redan har ett visst immunförsvar mot tbc. En sådan "positiv" reaktion på testet kommer i regel tre dagar efter PPD-sprutan. En liten upphöjning och förhårdnad visar sig på huden, och om dess diameter överskrider sex millimeter är det ett tecken på att individen är infekterad av tuberkelbakterier eller närbesläktade så kallade atypiska mykobakterier.
Reaktionen på testet blir positiv oavsett om den som testas är infekterad men inte sjuk (latent tbc), eller om det redan pågår en aktiv tbc-sjukdom med tydliga symptom. I det senare fallet visar dock tuberkulintestet kraftigare utslag i huden. Provsvaret blir positivt också hos personer som vaccinerats mot tbc, liksom hos dem som varit utsatta för andra, mindre farliga mykobakterier, släktingar till tbc-bakterien.
Det är också vanligt att personer som är sjuka i andra sjukdomar, exempelvis aids, testar "falskt negativt" på ett tuberkulintest trots att de är infekterade
av tbc-bakterien.
Snabbare test på molekylnivå
Tuberkulintestet ger inte utslag förrän fyra till sex veckor efter det att en person blivit smittad med tbc. Därför har man sedan en tid börjat använda tillförlitligare
metoder vid diagnostik av infektion med tuberkelbakterier.
Vid diagnos av misstänkt tbc gör man inte bara mikroskopi och bakterieodling, utan ofta också PCR (polymeraskedjereaktionen), en metod som går ut på DNA-kopiering. PCR masskopierar arvsmassan hos den mykobakterie som smittat en individ. Mätbara mängder DNA från smittämnet gör det möjligt att med stor säkerhet bestämma vilken bakterie som orsakat infektionen. Den stora fördelen med PCR är att det bara tar ett till två dygn att få resultatet. Det kan i vissa fall rädda liv, framför allt hos små barn med tuberkulös hjärnhinneinflammation
som måste ha behandling snabbt. Däremot kan PCR inte skilja på levande och döda bakterier.
En annan DNA-baserad metod som blir allt viktigare i identifieringen av de bakteriestammar som svarar för en tbc-smitta är RFLP (Restriction Fragment
Length Polymorphism). Genom att påvisa och registrera olikheter i bakteriernas arvsmassa kan man med hjälp av RFLP tydligt särskilja olika bakteriestammar
från varandra.
Därigenom kan man bland annat avgöra om en person har återinsjuknat i tbc därför att den ursprungliga behandlingen inte helt lyckades slå ut den gamla bakteriestammen, eller om patienten smittats på nytt med en ny bakteriestam, och i så fall med vilka resistensegenskaper.
Texten är hämtad ur Hjärt-Lungfondens temaskrift om tuberkulos, som kom ut 2010.
