Patienter med Löfgrens syndrom får sällan kortison över huvud taget eftersom sjukdomen hos flertalet av dem ändå läker ut av sig själv. Denna patientgrupp behandlas i stället med olika preparat för att lindra ledvärken och ömmande hudutslag.
Bara mindre än häften av alla sarkoidospatienter får kortison. Andra som måste ha behandling men inte tål kortison, eller där preparatet haft otillräcklig effekt, får andra läkemedel, till exempel cellgifter (cytostatika). Det cellgift som används mest heter metotrexat, men vid exempelvis kronisk hudsarkoidos händer det att anti-malariamedlet klorokin sätts in. Vid lungsarkoidos med symptom från luftrören, till exempel hosta kan patienten behandlas med inhalerade steroider, samma typ av medicin som används vid till exempel astma. Inhalerade steroider kan också minska behovet av kortison i tablettform.
Vid behandling av kronisk sarkoidos har man på senare tid börjat testa läkemedel med direkta effekter på immunförsvaret, så kallade TNF-alfahämmare. Resultaten av sådana behandlingar har på vissa indikationer hittills varit lovande, men ytterligare utvärdering behövs.
I de få fall där sarkoidosen fortskrider och leder till gravt nedsatt lungfunktion kan lungtransplantation komma ifråga.
Texten är hämtad ur Hjärt-Lungfondens temaskrift Sarkoidos och lungfibros som gavs ut 2008.
