Det är framför allt rökare som drabbas av kol. Symptomen börjar oftast med nästan ständig hosta och upphostning av slem, så kallad rökhosta, som rökarna upplever som ”ett naturligt tillstånd”. Luftrörsförträngningen och lungförstöringen kommer smygande och märks oftast inte förrän processen pågått i årtionden.
Symptomen domineras då av den inskränkta lungfunktionen – trötthet, dålig ork och andfåddhet även vid liten fysisk ansträngning. Andfåddhet, i regel vid måttlig ansträngning och ibland även i vila, är det typiska symptomet.
Infektionsutlösta försämringsskov (bronkitskov) med ökad hosta och missfärgad upphostning är ett typiskt och viktigt inslag i sjukdomsbilden även i tidiga stadier när besvären mest består av bronkitsymptom. Hos personer med utvecklad kol ger akuta luftvägsinfektioner onormalt allvarlig och långvarig sjukdom.
Eftersom nästan alla som har kol är rökare, förknippar de ofta symptomen med rökningens välkända negativa effekt på konditionen. Därför finner de sig i sin minskade ork och anpassar sig till detta. Stillsamma personer som inte sätter andningsförmågan på prov kan ha förlorat mer än hälften av sin andningsförmåga på grund av kol innan de förstår att de är sjuka. När andningsförmågan sjunker ytterligare brukar dock symptomen komma ganska fort och snart bli allt värre.
När sjukdomen utvecklats till svår kol får den karaktären av allmänsjukdom eftersom flera organ då blir påverkade, till exempel hjärta, muskler och skelett. Aptitlöshet, avmagring och muskelsvaghet är vanligt.
Texten är hämtad ur Hjärt-Lungfondens temaskrift KOL som gavs ut september 2008.
