När man behöver dem som bäst är de svårast att finna – orden för att uttrycka sitt tack, sin smärta, sitt medlidande, sitt hopp, sin kärlek. Det är så mycket man vill ha sagt och det är så mycket man måste få sagt. Här kan du hitta orden som återspeglar de känslor du skulle vilja förmedla eller som kanske ger dig inspiration att forma dina egna.
1. Så bliva de då bestående,
tron, hoppet, kärleken, dessa tre;
bland dem är kärleken.
Kor 13:13
2. En människa är lik en fläkt,
hennes dagar som
en försvinnande skugga.
Ps. 144:4
3. En människas dagar äro såsom
gräset. När vinden går däröver,
är det icke mer.
Men Herrens nåd varar
från evighet till evighet.
Ps. 103:15-17
4. Ty kärleken är stark såsom döden,
dess trängtan obetvinglig såsom dödsriket;
dess glöd är såsom eldens glöd...
De största vatten förmå ej utsläcka kärleken,
strömmar kunna icke fördränka den...
Höga Visan 8:6-7
5. Så var det i sommarliga ängar
gräs och ranunklar barnsligt klara
ett fågelbo din varma hand:
så var det då att röra vid din mun
som när en blomma öppnar sig mot dagen.
Bengt Anderberg
6. Jag skall gå genom tysta skyar,
genom hav av stjärnors ljus
och vandra i vita nätter
tills jag funnit min faders hus.
Jag skall klappa sakta på porten
där ingen mer går ut
och jag skall sjunga av glädje
som jag aldrig sjöng förut.
Dan Andersson
7. Ty Du, blott Du var livet,
när det var som vackrast
och bäst
och mycket blev Dig givet,
men alltid gav Du mest.
Bo Bergman
8. Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.
Erik Blomberg
9. Då när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller som i glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Karin Boye
10. Hur fort blir lönnarna gula,
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.
Stig Dagerman
11. Du tröstar mig
du tröstande
Hur? Därför att jag älskar
ditt intima väsen. I min själ
har du tryckt spåren av
små fötter, små tår
som i den våta sanden
av en strand.
Gunnar Ekelöf
12. Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Nils Ferlin
13. En fågel var din fot i mina händer.
Ja, mina händer minns dig utantill.
Vad de berättar, är din kropps legender.
Varenda fingerspets är vittnesgill.
Hjalmar Gullberg
14. Vi, som mötas några korta stunder,
barn av samma jord och samma under,
på vår levnads stormomflutna näs!
Verner von Heidenstam
15. Herre Gud, vad det är vackert,
att höra toner av en salig ängels mun:
Herre Gud, vad det är ljuvligt,
att dö i toner och i sång.
Stilla rinn, o min själ, i floden,
i dunkla, himmelska purpurfloden:
Still sjunk, o min sälla ande,
i Gudafamnen, den friska, goda.
Carl Jonas Love Almqvist
16. Allting finns, blott jag ej
längre finnes,
allt är kvar, den lukt av
regn i gräset som jag
minns och
vindens sus i träden,
molnens flykt och
människohjärtats oro.
Blott mitt hjärtas oro
finns ej längre.
Pär Lagerkvist
17. Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden, över markens hus.
Allt är ömhet,
allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar
fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån.
Pär Lagerkvist
18. Oroas ej. Räds ej i uppbrottstimman.
En vänlig hand lugnt ordnar
båtens segel,
som för dig bort från
kvällens land till dagens.
Gå utan ängslan ner
i strandens tystnad,
den mjuka stigen genom
skymningsgräset.
Pär Lagerkvist
19. Någonstans inom oss
är vi alltid tillsamman.
Någonstans inom oss
kan vår kärlek aldrig fly.
Någonstans
o någonstans
Erik Lindegren
20. Ur den största smärta
som vi orkat bära
som vi orkat mista
skall vår största ömhet växa
varmast
såsom ur den svarta
myllan där allt höstens
döda gräs förbrändes
vårens gräs skall växa
ljusast.
Ebba Lindqvist
21. Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand – för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig. – Du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå.
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.
Harriet Löwenhjelm
22. Blott en tid, så kort, så ljuv,
fick du hos oss vara.
Nu du har ditt hem hos Gud
i hans himmel klara.
J Rundt
23. Det finns ett hav som ingen ser
Det finns en grav där ingen dör
Det finns en sol som ej går ner
Det finns en strand i varje själ
Bo Setterlind
24. Men ett människobarn är ingenting annat
än visshet.
Och det sträcker ut sina armar
högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar:
Jag är den du älskar och alltid skall älska.
Edith Södergran
25. Det finns ej natt,
som ej morgon når.
Det finns ej död,
som ej till liv uppstår.
Z Topelius
26. Det var din kärlek, den evigt höga
som speglar sig i en moders öga.
Och därför känns som en sol gått ner
när detta öga ej strålar mer.
Z Topelius
27. Det finns en tro,
som bär igenom allt.
Det finns en kärlek,
som oss aldrig sviker.
28 . Livets dag till afton gått.
Hjärtat nu sin vila fått.
29. Tack för det vackra minnet
du lämnat kvar.
30. Mitt hjärta kan ej glömma
den jag djupast älskat lärt.
Du skall sova ljuvt och drömma
om ett möte – dyrt och kärt.
31. Stilla står jag vid portalen
ännu intet vet.
En gång öppnas stjärnesalen
allt blir evighet.
32. Det kom en stilla vind
och smekte ömt din trötta kind.
Liksom ett ljus som blåstes ut,
din levnadsdag har nått sitt slut.
33. Det susar av sorg kring stugans trän.
Det viskar farväl från tegens ren.
Kring hemmet du älskat
nu vemod står.
Vi viska tillsammans,
farväl, farväl.
34. Här vi på andra stranden står,
då oss sorgens budskap når.
Som blommans soldröm är livet kort,
den Gud älskar han kallar bort.
35. Sakta kommer döden,
den kom som en vän,
den räckte dig handen,
du fattade den.
36. Ett strävsamt liv har slocknat ut,
en flitig hand har domnat.
Din långa arbetsdag är slut,
ditt trötta huvud somnat.
37. Oföränderliga i sitt slag,
i tidens begynnelse och i dag,
är vattnets strömmande gång
och kärlekens sällsamma sång.
38. Så liten plats en människa
tar på jorden,
mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.
39. Tack för vad du givit,
tack för vad du var.
Tack för ljusa minnet
som du lämnat kvar.
40. Barnasmekning och barnakyss
voro din värld, du lilla;
men till barnahimlen nyss
gick du så ljuvligt stilla.
41. Du går ifrån oss men är ej borta.
I våra tankar du lever kvar.
42. Tårar falla, ödmjukt sakta,
i de spår du lämnat kvar.
43. Ditt goda hjärta och glada lynne,
hos oss skall leva i tacksamt minne.
44. Låt oss minnas de soliga dagar
då sorg och smärta oss fjärran var.
Låt oss minnas de glädjedagar
då vi alla tillsammans var.
45. Nu sjukdom och oro ej mer
gör dig illa.
Hur mycket du lidit
vi nog ej förstått.
Men tåligt du kämpat
och vilan du fått.
46. Tack för allt du gjort och velat.
Tack för kärlek stor vi fått.
Och förlåt oss vad vi felat.
Var välsignad och sov gott.
47. Du älskade oss alla
och ville oss väl.
I vårt minne du lever,
du finns alltid kvar.
Tack för allt.
48. För oss skall din godhet och kärlek
en strålande ledstjärna bliva.
Ty största glädjen i livet,
du fann i att hjälpa och giva.
49. Far har räckt ut handen
mor har fattat den.
På den andra stranden
mötas de igen.
50. Tack för allt du oss har skänkt
för oss du strävat, på oss du tänkt.
Vi hann ej säga dig farväl,
ty döden kom så fort.
Men låt oss säga dig vårt tack
vid evighetens port.
51. Vårt liv är en vindfläkt
en saga en dröm
en droppe som faller
i tidernas ström,
det skimrar i regnbågens
färg en minut
brister och faller
och drömmen är slut.
52. Alltid så hjälpsam och vänlig du var.
Så vill vi alltid dig minnas,
tack för vad du oss gav.
53. Frid viskar träden kring
hemmet du älskat.
Farväl bugar blommorna
du vårdat så ömt.
Tack kvittrar fåglarna
som var morgon dig hälsat.
Tyst viskar vinden farväl.
54. Den största lyckan är utan ord
och stum den bittraste smärta.
55. Så vandra våra kära genom
evighetens dörr
och ingenting på jorden kan riktigt
bli som förr.
Men tacksamhet skall följa dem
som stjärnor i rymd.
Visst unnar vi dem vilan fast blick
av tår är skymd.
56. Ditt minne lever, det kan ej jordas,
det kan ej gömmas i stoft och grus.
Nej det skall leva i fågelsången
i blommors doft och i vinden sus.
57. Vackra minnen är de starkaste trådarna i livets väv.
58. Med fyllda segel i soluppgången
min farkost glider till fjärran land.
Där väntar vilan, där tonar sången
där somnar vågen vid vänlig strand.
59. Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån.
