Mikael Lindh föddes med hjärtfel och har nyligen genomgått sin tredje hjärtoperation. Under Alla barnhjärtans månad kan du läsa hans dagbok, där han delar med sig av sina tankar om sitt liv och sitt hjärtfel.

Lördagen den 28 februari

Vart tar tiden vägen? Födelsedagar och jobb löper om varandra samtidigt som jag kränger pins för fulla muggar. Det gick lite trögt i början men sen drog det iväg o första asken är såld.

Vad händer nu? Det är 100 procent jobb på olika kanaler, vilket känns väldigt skönt. Kroppen svarar oerhört bra på jobb och redan nu mår jag SÅ mycket bättre! Samtidigt jobbar jag med mitt föredrag även om det tar ganska lång tid mellan gångerna då jag kan sitta och vara effektiv. Men planeringen är ju att föredraget ska vara klart till hösten. Men man inser hur mycket man gått igenom som ung när man läser alla papper i journalen. Mamma o pappa måste ju varit hur starka som helst under mina första månader och år med för den delen. Det liksom rykte till i mig själv när jag läste att jag försvann under en hjärtkatetresering men att de fick igång mig igen. Kan ju bara ana hur mina föräldrar reagerade och hur tiden efter var. Så vi ska inte glömma de anhöriga, allt från föräldrar till kusiner och syskon. Nu är ju min bror även han född med hjärtfel så man kan ju undra var min mamma o pappa fick sina krafter ifrån men i skrivande stund verkar det inte gått någon nöd på dem.

Februari är slut och nästa helg ska jag titta på årets första rallytävling för min del. Lima i Dalarna är platsen och rallyt är grymt fint med enorma vägar som sätter förarna på prov. Något riktigt kul att se fram emot!

Det var allt för denna månad, jag måste säga att jag haft kul och känt att jag fått skriva av mig lite om mina tankar om hjärtfelet jag har. Som ni vet så har jag en del att stå i framöver vilket jag hoppas ska märkas för er som har varit här på sidan under februari. Svåra tider råder för vissa och då tänker jag inte på finanser utan för de som just fått veta om sitt hjärtfel.

Hoppas vi ses igen, och att ni haft en riktigt bra månad.
 
Stor kram önskar Mikael Lindh

Tisdagen den 17 februari

Ett tusen personer på Pinocchiofilmen i lördags, jag skulle kunna fatta mig kortare genom att säga. Succé! Det är ju helt enormt att den filmen gjordes 1939 och innehåller något som än idag håller i dramaturgi och glädje.

Själv har jag nu 100 pins som ska krängas iväg, imorgon börjar det hela genom besök på staden hos några affärsidkare som polisen så trevligt väljer att döpa dom. Själv säger jag butiksägare och jag hoppas de köper så pengarna yr om dem. Fick ju höra att Disney skänker 1,8 miljarder kronor per år till välgörenhet, wow. Eller om det var miljoner, hur som så kan jag väl i alla fall få Mjölby centrum att köpa pins för 2500:-

Vad händer annars då i mitt liv? Jo, jag har en lite lugnare vecka. Har just kommit hem från Tv4 Öst där jag avverkat en arbetsdag. Imorgon sovmorgon, härligt. På rallysidan har jag och min bror satt ihop en tävlingskalender och vi ska ha nya möten med några sponsorer kommande veckor om vårt koncept. Imorgon ska jag ringa min barnläkare angående en ny tid att ses för att prata mitt hjärtfel från födseln. Som ni märker, mycket att stå i.

Take care så hörs vi!

Fredagen den 13 februari

Tiden går fort när man har roligt. Det är så kul att jobba igen och det ena avlöser det andra. Men så finns det en del tankar som fastnar i huvudet. Som till exempel, hur mår du? En relevant fråga som man egentligen ska fråga oftare.

Att bry sig om någon genom att fråga hur personen mår är ett sätt att bry sig. Men det kan också bli fel. Jag nämner inga namn men när jag under 2008 inte hade den bästa hälsan och hjärtat hade jag fullt upp att klara vardagen. Så får jag frågan, hur mår du? Inget fel med det, men efter kom repliken. – Inte så bra va?

Jag reagerade på det men höll det för mig själv o sa. – Jo alltså jag har anpassat mig o klarar mig bra men det är klart jag springer ju inte precis.

Men varför ställer man först en fråga som sedan följs av ett svar eller påstående som är personens syn eller tycke på min hälsa? För du ställer ju inte frågan, var semlan god? Med det snabba svaret, ja det var den!

Vad svarar man då, nja lite för mycket grädde men annars var den god. Det jag menar är, fråga gärna men bara för att du vet att personen är sjuk så lägg inte svaret i munnen då. Ta inte för givet att man mår dåligt för att man inte har samma kondition eller något annat.

Nu till framtiden, Alla barnhjärtans dag!... Jag jobbar fredag den 13 februari, åker tåget till Stockholm på kvällen för att vara med på arrangemanget som Hjärt-Lungfonden arrangerar på Lördagen den 14 februari. Galapremiär av filmen Pinocchio, jo jag tackar jag. Om ni har vägarna förbi så kom gärna fram o prata.

Torsdagen den 5 februari

Ett nervöst men mycket intressant möte fick inleda min vecka. Jag skulle träffa min barnläkare Gunnar Jansson som numera är glad pensionär med friluftsliv som största intresse. Vi skulle ses för att jag har en plan att i år sätta ihop en föreläsning som ska handla om mitt hjärtliga liv.

När jag föddes 1980 hade jag under den tiden ett mycket allvarligt hjärtfel som än idag sätter lite grubbler i huvudet på läkare och sjuksköterskor men idag finns det mycket mer allvarliga hjärtfel än mitt. Så vad har jag då att tillföra? Tre operationer, ett antal undersökningar, ambulansfärder, detaljer som skolgång och gymnastik. Ja listan kan nog göras hur lång som helst. Men för att mitt tänkta föredrag ska bli äkta och med rätt fakta så måste jag ju träffa min barnläkare.

Tyvärr så fastnade min journal i postgången så detaljer och hur läkare tänkte i mitt fall de första åren kunde vi inte gå igenom. Men vi tog en fika och pratade om de minnen som dök upp i Gunnars huvud. Bland annat så minns han första samtalet från BB i Motala.

- Vi har en kille här med hjärtat på höger sida?
- Ja, det är ju lite ovanligt men det behöver inte relatera till ett hjärtfel.

Gunnar skrattar o säger, det var lite mer än ett hjärta på höger sida ditt fall. Nu ska jag få min journal hem till mig och då ska vi träffas igen inom någon vecka eller två. Men Gunnar är en jäkel på att förmedla minnen med glädje och det är väl det allt handlar om. Jag är ju en glad prick enligt mina vänner och det har säkert att göra med Gunnar och mina föräldrars positiva syn på att ta mig som en normal människa redan som barn. Jag skulle göra allt som ett normalt barn gjorde fast efter mina villkor. Så tänk på det, vi som har hjärtfel kan göra allt som ni kan fast på våra villkor.

Nu ska jag till jobbet och göra ett nytt pass som programledare och redaktör på Östgötacorrespondenten även kallad ”corren”.

Ciao!

Söndagen den 1 februari

Värst va tiden går, nu är det bara 11 månader till nästa nyår. Men det ska bli 11 roliga månader, har jag bestämt. En vecka är åter till ända och nu har det varit mer fokus på rally. Ni vet mitt andra stora intresse tillsammans med teater och vänner.

Under 2008 blev det tyvärr inget åkande för min del. Jag är kartläsare och hade annat att tänka på vilket ni förstår som läst hela min dagbok här på sidan. Men att somna och vakna till tanken att åter få uppleva känslan av total fartupplevelse och tajming gör att jag längtar enormt till årets första tävling. Som skulle varit den som gick i helgen, SM-premiären i Värmland. Men en finanskris har satt stopp för vissa planer.

Jag åker med min bror som är en lovande kille bakom ratten. Vår idé var att åka mycket och samtidigt visa att vuxna med medfött hjärtfel kan hålla på med idrott på hög nivå. Precis som man kunnat läsa på sidan att Staffan Olsson gjort i handbollen. Vår tanke var dessutom att samla in pengar under denna månad till alla barn hjärtans månad. Nu är det lite diffust hur vi ska genomföra månaden. Men vi ger oss inte! Pengar ska in och vi ska visa upp oss genom den sport vi älskar!

Vad har mer hänt? Jag fick besök av en vän från Stockholm. Mycket trevligt! Och så har jag fått nya bra vänner genom teatern. Där jag har lärt mig att en kram säger mer än tusen ord. Tänk på det, för ibland finns inte orden där utan man ger en kram istället.

Jag sitter här och längtar till morgondagen, varför undrar ni? Jo jag har tagit fram min journal och ska träffa min barnläkare för att få mer information om mina första år i livet. Att träffa min tidiga hjälte som såg mig blå och allmänt lite dålig på att pumpa runt syresatt blod ska bli intressant. Det är lite kul, min senaste hjälte heter ju Gunnar Svensson, min första Gunnar Jansson. Tänka sig att just Gunnar har varit så viktig. Hur det mötet går och vad jag ska ha den informationen till får ni läsa i mitt nästa inlägg.

Kram på er så länge!

Söndagen den 25 januari

En ny vecka och helg har gått. En mycket kreativ period av mitt liv. Redan innan jag opererades så visade min gamla studievän Anna Drott att hon kanske hade jobb åt mig på Östergötlands nya tv-kanal 24Corren. I början av januari ringde hon igen och sagt o gjort i onsdags började jag jobba. Gick ut skarpt i rutan på torsdagen då jag också var redaktör. Jo då jag klarade det men all ny teknik o system hit o dit var svårt. Men det var kul, något nytt kreativt i livet.

Om ni läser min inforuta här bredvid ser ni att ett intresse i livet är teater. Finns inget bättre än att få personer att skratta, beröras av det som kommer från scenen. Har väl varit den som stått på scenen och sysslat med humor mest och denna helg fick jag uppleva humor av delar ur den ensemble som jag spelade med för två år sedan. Nu såg jag spelglädje, hörde skrattsalvor från publiken. Ett skratt som förlänger livet och jag lovar att de som satt i publiken kommer leva några år till. Men jag upptäckte också en annan sak.

Min gamla teaterlärare och Revypappa i Linköping Ulf Holm kom och såg föreställningen. Vi pratade gamla minnen från gymnasietiden och min operation som han hört om. När jag sen står där efter föreställningen så kommer hans väninna som för övrigt är ruggigt bra på scenen och sjunger som en drottning fram o frågade hur jag mådde. – Aldrig varit bättre, var mitt mycket ärliga svar. Jag känner denna kvinna sedan tidigare och hon säger. Men hur uppkom detta? Är du född med hjärtfel? Hennes ögon visade en viss oro. Jag sa som det var och hennes ögon visade lycka. Men min stora tanke med detta lilla enkla ögonblick är.

Många i min närhet vet inte att jag är hjärtsjuk, information som kanske borde kommit fram genom åren har inte kommit fram. Nu gäller det inte bara denna kvinna utan många andra i mitt liv. Tänk om nått händer mig och personen i min närhet inte har en aning om att jag har hjärtfel. Vilka konsekvenser kan det få? Bara en sådan enkel sak som hjärtattack. Jag vet inte hur jag ska handla då, om någon skulle få hjärtattack i min närhet. Hjärtsjukdomarna är allvarliga och många vet inte hur man ska bete sig i en krissituation, inklusive mig själv som bara vet om mitt eget hjärtfel. Frågan är, vet du?

Nästa vecka kommer handla mycket om mitt andra intresse, rally. Så häng med mig i min vardag som frisk hjärtsjuk med ärr på bröstet.

Tisdagen den 20 januari

Hej, Mikael Lindh heter jag och är en helt vanlig kille som börjar närma sig 30-års strecket. I alla fall ser jag mig själv som helt vanlig även fast jag inte är det. Jag föddes med en nyans av blå och efter en rad undersökningar och ambulansfärder till olika lasarett så framkom det att jag hade ett rätt så allvarligt hjärtfel.

Jag opererades när jag var sex år och sedan igen vid åtta års ålder, varefter jag kunde leva som en mycket glad pigg tonåring men med vetskapen att alltid lyssna på kroppens signaler. Vilket jag också gjort, man har lärt sig att ”lura” sina kompisar och lärare genom åren att man är rätt pigg men att kroppen säger ”ta det lugnt killen”. Jag har inte missat eller hoppat över en gymnastiklektion på grund av mitt hjärtfel men jag har å andra sidan genomfört lektionerna på mina grunder.

Eftersom det här är en dagbok så ska jag försöka skriva om det som händer här och nu i mitt liv men jag tänkte ändå ge en liten återblick från mitt senaste år.

November 2007: En hjärtkatetrisering på US i Linköping visar att mitt hjärtfel har uppstått igen, ingen överraskning egentligen för efter min operation 1988 sa läkarna att om 10 år är det nog dags igen. Dom hade fel i just den frågan, det tog 20 år innan mitt hjärta behövde en renovering. Läkare och specialister runt om i vårt land fick ta del av mitt problem som bestod av hål mellan kamrarna och förmaken, klaffel och en förträngning till lungorna. Ett försök att lösa klaffelet gjordes på Östra sjukhuset i Göteborg i september 2008, genom en operation från ljumsken, dock utan positivt resultat då min homograf som är inopererad med tillhörande klaff satt för nära ett kärl.

Istället blev det öppen kirurgi på Sahlgrenska sjukhuset 1 december 2008. Precis när man kan läsa om den mycket skickliga pilot som enkelt kunde landa i floden mitt i New York och rädda 155 passagerare så sitter jag nu och tänker på mina hjältar. Personalen på Avdelning 23 på Sahlgrenska tillsammans med deras ”piloter” Gunnar Svensson och Håkan Berggren gjorde en perfekt landning och efter totalt 10 timmar så var jag en som en ny människa igen. Mina hjältar.

Där är jag alltså nu. Efter en mycket lugn jul och ett stillsamt nyår med några vänner så känner jag mig piggare än vad jag gjort på länge. Man har insett att det är de små sakerna som gör det så kul att leva. Att inte känna någon mjölksyra i benen efter att ha gått långsamt uppför en trapp, att inte känna att andningen ökar bara man ser en liten uppförsbacke, att inte behöva tänka tanken ”jag måste gå nu så jag slipper springa för det kan jag inte”. Nu ska jag ärligt säga att jag inte är en person som springer för mycket, tycker helt enkelt att det är tråkigt men ibland har man ju tagit ett par löpkliv för att hinna med bussen, tåget, mötet eller vad det nu kan vara. Luften man andas går rakt ut i lungor och syresätter muskler så man känner sig som en ny människa.

Ja, här har ni alltså mig med en kort tillbakablick. Min dagbok här på sidan kommer vara mer veckoaktuell framöver för även fast jag tar det någorlunda lugnt såhär sju veckor efter operationen så är jag en kreativ människa. Så häng med mig i min vardag som frisk hjärtsjuk med ärr på bröstet.